Min svärmor ringde och sa drömskt: Kom förbi, hjälp till lite inför jubileet, det tar bara två timmar. Hennes röst var mild som smält snö, men när drömmen väl vecklade ut sig kände jag genast att något darrade i luften.
Och jag, trulig och lite för godtrogen i drömmen, tänkte: två timmar, några bullar, kanske lite kaffe och skivade köttbullar. Men när jag gick in i köket i Norrköping stod jättelika grytor där, listor med rätter i snirklig handstil, och så hörde jag mumlas: Gästerna kommer om fyra timmar. Det doftade svettig räksallad, och klart var: jag var inte gäst här, jag var drömköksbiträde.
Hon, Gunhild, med ögon av frost och en konstgjord liten leende, stod böjd över en gryta och viftade med sleven som ett trollspö.
Ah, där är du, Märta! Vad bra att du kunde komma. Det visade sig att det blir fler än vi trott. Ungefär tjugo personer. Vi måste grilla lax, fixa tre sorters sallad, ordna köttfat, duka långbordet…
Jag stod orörlig i hallen, kappan fortfarande på; vinterluften hängde kvar kring mig.
Tjugo personer? Du sa att det bara var för två timmar, Gunhild…
Ja men, två timmar tillsammans blir fortare! Kom igen nu, Märta, släng av dig jackan, förklädet hänger där. Vi börjar med salladerna…
Vänta lite… väste jag, men hängde ändå av väskan, benen varmosströtta. Jag trodde det var något enkelt. Jag har ju planer senare i dag.
Hon blängde, och i drömmen drog hon plötsligt ihop ögonen, ansiktet blev stelt som is på Mälaren.
Planer? Familjen ÄR dina planer. Jubileum, Märta. Tror du sånt sköter sig själv?
Där kom den. Rösten gjord av granit. Mitt ord var som smul, inget vägde.
Jag hade gärna hjälpt till, Gunhild, men du sa något annat från början.
Jaså, förlåt att jag inte förklarade ALLT! Men Märta, i Sverige är jubileum heligt. Tror du jag orkar själv i min ålder?
Bittra smulor tuggade jag. Det där var klassiskt Gunhild: samvetskval blandat med Sörmländsk vinterskugga.
Du kunde bett någon annan. Eller sagt till innan.
Hon snäste till.
Varför? Man har väl svärdotter? Eller har du glömt vad familj innebär?
Samtidigt hördes min man, Henrik, sitta i vardagsrummet med mobilen. Kalasprogram på TV:n, fotsvett i drömsoffan. Han visste, men gömde sig i bruset.
Jag vägrar inte hjälpa sa jag. Men du lurar mig. Det känns taskigt.
Jag har LURAT henne! Hör nu! Bad om hjälp, och hon gör scen på drömsvenska. Det är så här det är, den nya generationen, Märta. Allt ska stämma för dem, de har ingen lojalitet.
Inuti mig vissnade något. Skulle jag gå, värsta grälet. Skulle jag stanna: skära, bära, lyssna på klagosång.
Okej. Jag gör salladerna. Men jag tänker inte servera eller stanna kvar.
Hon sänkte blicken, rösten knorrade sig som en snigel.
Jaha, så jag ska springa själv bland gäster och brickor?
Det hade kunnat planeras annorlunda. Eller så kunde Henrik hjälpa till.
Han är man! utbrast hon upprörd. Män gör inte köksjobb, du vet ju det.
Vad gör han? Sitter han bara?
Han är värden! Män underhåller, kvinnor springer. Så är det.
Jag skrattade hemligt åt henne. I drömmen var logiken som på sned is.
Så män dricker kaffe, kvinnor springer. Är inte vi i 2000-talet nu?
Vad vill du ha, hederspengar? sa hon syrligt. Du är svärdotter i huset! Har du redan glömt lånet ni fick till lägenheten i Linköping?
Där var det, ständiga trumfkortet. De där pengarna, redan för längesen återbetalda. Men i drömmen blev de till en evig sten i skon.
De är betalda. Allt.
Men moraliskt, Märta? Vart tog tacket vägen?
Jag satte ifrån mig kniven.
Vill du att jag ska känna skuld resten av livet?
Jag vill att du beter dig som folk. Som en svensk från förr, Märta.
Men ni behandlar mig som gratis arbetskraft. Det var inte därför jag gifte mig med er son.
Hon slängde disktrasan som en handduk i en boxningsring.
SKIT SAMMA! Gör som du vill! Men lämna inte köket innan du dukat!
Där nådde drömmen sitt groteska klimax. Jag såg på henne med isande klarhet: Ingenting förändras, hur mycket jag än bugar.
Nej viskade jag. Jag går.
Vad sa du?
Jag sa nej. Jag går hem.
Jag drog av mig förklädet, svingade handväskan, knäppte kappan.
Vågar du inte! pep hennes röst.
Henrik kom ut flaxande.
Vad är det?
Märta går! Hon lämnar oss här!
Vad gör du, Märta?
Fråga din mor varför hon kallar två timmar och menar tjugo.
Men hon sa att det var lite bara…
Lite hjälp är ändå hjälp, eller hur, Märta? sa Gunhild. Inte att peta i salladen som en stock.
Det upprepas varje gång sa jag lugnt. Och alltid det där om pengarna.
Kan du inte bara hjälpa till? suckade Henrik.
Och du då? Varför hackar inte du? Varför dukar inte du?
Jag är man. Vi gör inte sånt…
Jag skrattade av trötthet, som om det vore minusgrader i drömköket.
Gör då som ni vill.
Jag snurrade mot dörren.
Försvinn då, kom aldrig tillbaka! ekade det från henne.
Okej.
Jag klev ut i den kallblå novemberskymningen. Händerskorna fladdrade. Mobilen ringde, men fingrarna ville inte svara.
Senare fick jag ett meddelande:
Kom hem igen. Direkt.
Jag svarade:
Jag är inte en gratis hembiträde.
På kvällen hemma i min egen soffa höll jag en kopp te med båda händer. Vad de än sa om mig spelade ingen roll. Drömmen vred sig långsamt.
Henrik kom sent. Hälften skugga, hälften ilska.
Nöjd nu? Alla tycker du är hemsk.
Vad tycker du?
Han teg. Stod där som en viskande dörr.
Du kunde ställt dig vid min sida. Men du gjorde det inte.
Efter det blev allt tyst.
Två veckor: Varken sms eller samtal. Och jag förstod, som i drömmar med konstiga regler:
Ibland är det viktigare att gåän att stanna.
Även om någon viskar bakom ryggen att du har fel.
