Låt henne resa själv. Någon lär väl kidnappa henne där borta, muttrade svärmor och rynkade pannan.
Den kvalmiga försommarkvällen skulle egentligen präglas av förväntan och nervösa men glädjefyllda förberedelser inför semestern. Men i lägenheten på Södermalm hängde luften tung.
I vardagsrummets mitt stod Birgitta Lundgren, en kvinna med pondus och gamla lärarvanor. I händerna kramade hon fjärrkontrollen som om den var hennes sista försvarslinje.
Det är uteslutet! Har ni blivit tokiga?! röt hennes röst med den där stenhårda vibrationen som bara en pensionerad mellanstadielärare kan frammana.
På tv-skärmen stod bilden frusen mitt i ett katastrofprogram en allvarsam programledare förklarade, med röda pilar över en karta av Sydostasien, hotet mot svenskar på semester.
Moa, som i all sin lugna stillhet packade resväskan på sängen, suckade tyst. Hon hade hört detta förr. Vid fönstret stod Emil, trött men tapper.
Mamma, nu får du ge dig! Det där är ju bara skrämsel! Vi har charter genom Ving vi reser till ett vanligt hotell
Skrämsel, säger du? Birgitta slängde ut med händerna så fjärrkontrollen nästan flög i väggen. Du måste öppna ögonen, Emil! Hon drar med dig i fördärvet! I Thailand varannan är människohandlare! Skickar iväg dig att köpa Öl Chang i någon gränd, och du kommer aldrig tillbaka! De skär ut njurarna, levern, och skickar hem resten i en Ica-kasse! Och henne… hon pekade dramatiskt på Moa henne säljer de som sexslav! Det var på Kalla Fakta igår!
Moa slutade packa, mötte Birgittas blick och höll tyst i några sekunder. Emil såg besvärat ut och försökte starta en kompromiss.
Men mamma, snälla. Det där är ju bara skräckpropaganda för oss äldre. Säljer bättre så.
Bättre? snäste Birgitta. Över tusen försvinner där varje år! Du, Moa biljetterna är redan köpta va? Går det att avboka?
Köpta och klara, svarade Moa lugnt. Vi har sparat ihop i två år för den här resan. Jag har läst alla recensioner, bokat med seriös arrangör. Vi ska inte irra omkring i natten vi ska sola på stranden i Pattaya, åka på utflykter, äta Tom Yum
Tom Yum? Där stoppar de i GUD VET VAD! Ni blir förgiftade, det säger jag bara, muttrade Birgitta.
Emil gnuggade pannan.
Mamma. Vi överlever. Miljoner reser
Och tusentals kommer aldrig tillbaka! kontrade Birgitta obevekligt. Emil, min älskling, snälla, tänk om. Låt henne åka själv om hon nu envisas. Det är hennes risk och ansvar men du stannar här, frisk och i behåll. Jag känner på mig att något hemskt kommer att hända.
En dov, obehaglig tystnad lade sig över rummet. Då sa Moa, med den där tystlåtna, men klara rösten hon hade:
Du har rätt, Birgitta. Risk är ibland en nödvändighet. Jag åker själv.
Moa! Vad menar du? Emil blev paff.
Du hörde vad din mamma sa. Hennes modershjärta känner fara. Jag vill inte vara skyldig till dina organ. Bli kvar här med te och Rapport! Jag hennes leende var kyligt jag bränner i väg till helvetet. Själv.
Birgitta såg både segerrik och förvirrad ut. Hennes skräckscenario hade blivit verklighet och nu, när svärdottern inte protesterade, blev hon ställd.
Ja, gör det då, sade hon, men nu utan samma gnista.
Emil försökte resonera. Men Moa var orubblig. Natten innan avfärd låg de rygg mot rygg utan att tala.
Är du säker? mumlade Emil till slut.
Japp, svarade Moa kort.
*****
Planet landade på Suvarnabhumi i ett öronbedövande regn. Den fuktiga, heta luften slog mot Moa när hon steg av planet. Hon kände ingen rädsla bara trötthet och förväntan. Hon gick som planerat längs leende gator, förundrades över glittrande tempel, åt fantastisk street food.
Ingen försökte stjäla hennes plånbok än mindre hennes organ. Marknadsförsäljarna log blygt och försökte pruta ner priset tio baht.
Hon skickade bilder till chatten där både Emil och Birgitta fanns (Birgitta hade insisterat). På bilden: Moa, leende med en kokosdrink framför turkost hav. Bildtext: “Allt är kvar inga bud om slavarbete. Väntar otåligt!”
Emil svarade med hjärtan. Birgitta läste men förblev tyst.
Sedan reste Moa till Chiang Mai, där hon tog in på ett familjedrivet guesthouse. Värdinnan, en äldre thailändsk kvinna vid namn Hom, lärde henne laga äkta pad thai.
Hom, med knagglig engelska, oroade sig för sin dotter som jobbat i Seoul.
Hon är där själv, det är kallt, folk är sura, maten är konstig, beklagade Hom och rörde om i nudlarna. På tv sa de att det är radioaktivt och farligt!
Moa såg på Hom och brast ut i skratt, så tårarna rann. Hom såg förbryllad ut, och Moa berättade, med tecken, bilder och enkla ord, om Birgitta, svenska tv-program, organhandel och människohandel.
Hom stirrade, gapade, och började sedan skratta lika högt. Hennes skratt var som en bjällra.
Mammor överallt lika! skrattade Hom. Vi är rädda för det vi inte vet. Thailändsk tv? Samma skräp där!
Den kvällen, under stjärnklar himmel på verandan, ringde Moa Birgitta på videosamtal.
Birgitta såg trött och misstänksam ut.
Nå? Lever du? började hon utan hälsning.
Allt helt och rent, Birgitta. Ser du?
Moa svepte med kameran. Ut ur köket kom Hom med te och frukt. Hon log brett mot den barska kvinnan på skärmen.
Hejsan, hälsade Hom glatt. Din svärdotter är fantastisk i köket! Ingen slavhandel här jag tar hand om henne! och hon la armen om Moa.
Birgitta teg. Hon vände blicken mellan Hom och Moa, osäker, men något i henne mjuknade.
Och och organen? kraxade Birgitta till slut.
Allt på plats, sa Moa och lät kameran zooma in på sin mage. Och dessutom har jag fått bättre aptit. Här är det fint och folk är snälla. Hom oroar sig för sin dotter i Korea för på tv sa de att det är hemskt där.
Lång tystnad.
Ge henne luren, mumlade Birgitta. Hon, Hom.
Moa överlämnade telefonen. Två kvinnor, skilda av tusentals kilometer och kulturer, pratade i tio minuter inga gemensamma språk, men ändå förstod de varann. Hom skrattade, Birgitta blev mindre bister.
När samtalet avslutades fick Moa ett sms av Emil: “Mamma har stängt av tv:n. Hon sa: ‘Nu får det vara nog med all panik’ och undrade när du kommer hem.”
Moa svarade inte direkt. Hon tittade upp mot stjärnorna över Chiang Mai, tog en ny bild med Hom och skickade i chatten.
Bildtext: “Hittat en allierad. Imorgon ska jag testa paragliding. Njurarna hänger kvar. Kram!”
Hemresan var enkel. I ankomsthallen på Arlanda stod Emil och något längre bak, med en knippe färgglada astrar, Birgitta.
Hon kastade sig inte i famnen, men skrek heller inte. Hon harklade sig och räckte över blommorna.
Så lever du?
Det ser du ju själv. Inga nya arbetsgivare heller.
Nåja, sa Birgitta och viftade bort det. Berätta nu, hur var och Hom, då?
I bilen hem berättade Moa om tempel, mat, vänligheten och alla konstiga situationer.
Birgitta nickade, ställde frågor ibland. Tv:n stod tyst i vardagsrummet.
I den svarta bildytan speglades tre Emil, hållande om sin fru, och Birgitta, som kanske för första gången försökte se världen med svärdotterns ögon, inte genom sensationalistiska rubrikers filter.
Senare på kvällen, över te, sa Birgitta lågt, nästan prövande:
Nästa år om ni vill kunde jag kanske följa med. Bara inte till de allra mest extrema platserna.
Emil och Moa såg på varann och log.
Men bara några dagar senare klev Birgitta in, blossande röd och upprörd.
Glöm det, jag följer inte! Du hade bara tur, Moa! Såg häromdagen på TV en massa svenskar räddade från slavläger. Sådant undviker jag!
Som du vill, log Moa och ryckte på axlarna.
Emil, och du har ingenting där att hämta. Det finns massor att upptäcka hemma i Sverige, avslutade Birgitta självsäkert.
Emil skrattade tyst. Han visste: ibland går vissa sanningar aldrig riktigt in.
