Stanna hemma med barnet du – jag går ensam på min brors bröllop Min man kom hem från jobbet igår och var ovanligt tyst. Jag frågade om bröllopet, och direkt såg han ner i golvet. Han sa att han skulle gå ensam… – Men jag då? Jag blev chockad. Min man sa: Älskling, jag fick knappt någon lön i januari. Så jag måste nog åka själv till bröllopet. Du får ta hand om barnet. Det kommer inte hända något. Jag åker bara i tre dagar, måste bo på hotell, äta och köpa present till brudparet. Vi var en ung familj och bodde i en etta. Min svärmor hade gett oss lägenheten. Jag var föräldraledig, dottern är snart två år och jag ville inte börja jobba än – hade ingen barnvakt. Svärföräldrarna hade ordnat med lägenheten, så det tackade vi för. Min egen mamma bryr sig mest om sig själv, jobbar extra och reser utomlands varje år. Hon är ofta på skönhetssalong och massage, och sa att om det verkligen krisar kan hon passa dottern om jag jobbar. Däremot – att köpa klänning och färga håret för min skull? Glöm det. Jag känner min mamma – hon har alltid prioriterat sitt eget liv. Men vi har aldrig haft några större problem hemma. När min man är hemma kan jag ta hand om mina ärenden, även om det inte är ofta. Så kom då inbjudan till bröllopet. Min mans lillebror skulle gifta sig i en annan stad och vi behövde vara borta i tre dagar. Jag bad mamma snällt att vara barnvakt – bara tre dagar! Min dotter är lugn och snäll, så det borde gå. Efter mycket tvekan tog mamma till slut ledigt och gick med på att passa sitt barnbarn. Jag var överlycklig. Jag hade varit hemma i två år och såg fram emot en paus på bröllopet… Drömmen sprack dock när min man berättade att han skulle åka själv. Det var en stor grej för mig. Jag hade ammat och tagit hand om barnet i ett år utan att lämna hemmet. Nu ville ingen passa dottern, och min man åkte ofta både på jobbresor och firmafester utan problem. Visserligen känner jag inte min svåger särskilt väl, men hans fästmö har jag sett på bild. Men jag var väldigt ledsen över beskedet. Min man tyckte dock inte att det var något problem. – Älskling, din mamma vill ju inte riktigt passa dottern, låt henne få vara ledig nu. Vad är meningen att göra henne besvärad? Du får stanna hemma helt enkelt. Du känner ändå knappt min familj. Min uppgift är att åka dit, din är att ta hand om barnet. Jag kommer tillbaka om tre dagar. Jag kände bara: varför ska han bestämma allt? Ska verkligen jag och dottern alltid hamna sist? Vad tycker ni? Vem har rätt i detta? Personligen tycker jag att både min mamma och min man är rätt själviska här. Självklart är inte en mormor skyldig att vara barnvakt jämt, men ibland kan man kanske tänka utanför sig själv – särskilt när ens dotter längtar efter lite vila. Och maken fattar verkligen inte att hans fru faktiskt behöver få vila också – efter allt hon gjort för familjen. Om han verkligen älskar sin fru så borde han förstå det… Den som hamnar i min sits känner sig ganska ensam. Totalt beroende av sin man, utan riktig backup. Jag skulle gärna höra vad ni tycker! Hoppas andra tjejer befinner sig i friare förhållanden – vi bor trots allt i ett fritt land i Sverige, och vi kvinnor ska våga säga vad vi tycker! Om ens partner sitter i vägen för ens lycka, då kanske man ska våga sätta ner foten och kräva lite respekt och glädje tillbaka.

Alltså, igår när Oskar kom hem från jobbet var han lite märklig. Jag frågade honom om bröllopet, du vet, hans lillebror ska ju gifta sig, och direkt tittade han ner i golvet. Sen sa han rakt ut att han tänkte åka dit själv.

Men jag då? Jag blev verkligen paff.

Oskar fortsatte att han hade fått en väldigt skral lön i januari, så han trodde det var bäst att han åkte själv till bröllopet. Han tyckte att jag skulle vara hemma med Freja. Han menade att det inte kommer hända nåt särskilt, det handlar bara om tre dagar borta, hotellkostnad och nåt att äta, du vet. Och så behöver man ju köpa en present till brudparet också.

Vi är ju en ganska ung familj. Vi bor i en liten etta här i Sundbyberg, den fick vi faktiskt av Oskars mamma. Just nu är jag föräldraledig, Freja är nästan två år och jag har verkligen inte bråttom tillbaka till jobbet, eftersom vi inte har någon att lämna henne hos. Oskars föräldrar har ändå hjälpt oss med lägenheten det är mer än vad många får. Tack för det, säger man väl.

Min egen mamma, Ann-Marie, tar mest hand om sig själv. Hon kör alltid extraknäck, och hon har varit tydlig från början att om det är akut, typ jag ska börja jobba, då hjälper hon gärna till. Men köpa en ny klänning eller färga håret glöm det, då passar hon inte Freja. Hennes tid är bokad med annat.

Jag känner ju min mamma rätt så väl. Hon flyger utomlands varje år och spenderar varenda helg på spa och massage. Hon har sitt, om man säger så.

För oss har det faktiskt aldrig varit några större kriser. När Oskar är hemma så brukar jag kunna göra mina saker, men han är sällan sådär superglad för det jag får komma ut ibland, men aldrig länge.

Sen kom den där inbjudan till bröllopet.

Oskars lillebror skulle alltså gifta sig, och det skulle bli tre dagar i Göteborg. Så jag gick till mamma och frågade om hon kunde bo hos oss och ta hand om Freja. Det är ju ändå ett stort tillfälle bara tre dagar, och Freja är världens snällaste unge, hon gnäller aldrig.

Mamma var seg på att svara men till slut, efter mycket suckande, så tog hon ledigt från jobbet i tre dagar. Jag blev så glad! Tänk, lite semester från att dra hela lasset hemma, ett bröllop, träffa folk, sova borta

Men så kom Oskars lilla chockbesked.

Jag hade sett fram emot det hur mycket som helst. Har ändå ammat och varit hemma med Freja i över ett år, utan större chans till att gå ut på egen hand alls. Och det känns verkligen som att ingen annan vill passa henne heller. Oskar är ute hela tiden med jobbet, det är konferenser och kick-offer.

Visst, jag är inte särskilt nära hans brorsa jag hade bara sett fästmön på bild.

Jag blev faktiskt ledsen. Men Oskar tyckte bara att läget var lugnt.

Men älskling, din mamma verkar ju ändå inte så sugen på att ha Freja hos sig. Låt henne få vila lite nu, du kan ta det lugnt här hemma, varför göra det obekvämt för henne? Om hon inte vill passa, så vill hon inte. Och du känner ju ändå inte min familj så väl. Vad skulle du tjäna på att åka dit? Ditt uppdrag är att vara hemma och ta hand om Freja. Jag åker och kommer hem snart igen.

Då kände jag bara att, nej, nu ska ingen åka nånstans. Varför ska han bestämma hur jag ska ha det?

Vad tycker du, är det jag som är känslig eller är det hela situationen som är skev?

Själv tycker jag att både mamma och Oskar är rätt själviska. Klart man inte kan kräva att mormor ska passa barnbarnet, men hon kunde väl kanske tänka på mig också, inte bara sig själv.

Och Oskar han fattar inte alls. Jag har kämpat så länge för Freja, och nån gång skulle man vilja få andas lite.

Det är ju faktiskt viktigt att tänka på om man verkligen älskar sin partner

Det är så ledsamt. Man känner sig så himla ensam ibland. Hade verkligen varit skönt att få lite hjälp.

Vad hade du gjort? Jag hoppas verkligen att det löser sig. Alltså, tjejer: glöm inte att vi bor i Sverige man får faktiskt säga till! Säg vad du tycker, inget farligt kommer hända. Skulle han lämna för att du sätter en gräns, då var det ändå inte på riktigt. Vi måste respektera varandra och faktiskt försöka göra varandra glada.