Jag gifte mig för ett halvår sedan och sedan dess finns det något som förföljer mig som dimma på Mälaren en gryning.
Bröllopsfesten var i en parkträdgård med rabatter som snurrade sig upp mot träden. Hög musik, ljusklot, människor som snurrade runt i virrvarr. Vid ett tillfälle klev jag ut från festlokalen behövde luft som smakar av syrén och midsommarnatt. På avstånd såg jag min allra bästa vän, Gustav, och min fru, Ylva, stå tätt intill varandra vid de randiga bajamajorna. De pratade inte som vanligt folk. Det var mer som en krokig dans av upprörda rörelser.
Hennes händer fladdrade som fåglar i en storm, hans käkar var hårda som fyrskivor av vitsippeträ. Musiken förtärde allt annat, men deras ilska överskred ljudspåren, som eld under snö.
Jag gick långsamt närmare, som i en dröm där marken är seg som kola under fötterna. De märkte mig inte genast. Just när avståndet krälde in under fem meter hörde jag Gustav säga:
Det där kommer vi aldrig prata mer om.
Hans röst var torr som smulande knäckebröd. Skarp.
Då såg de mig. Jag frågade vad som hände, vad de pratade om.
Båda ryggade tillbaka, som älgar som stött på en vägskylt. Ylva var först att svara hon skrattade till, sa att det bara var strunt, inget som betydde något. Gustav fyllde snabbt i, mumlade om någon lek eller ett vad han hade sagt något dumt, hon ville inte, och det var slut där. Deras förklaring dröp som vatten av regnvått gräs snabbt, skakigt, utan detaljer.
Sen bytte de ämne på en gång, nästan för snabbt. De försvann tillbaka in bland lyktorna som om inget hade hänt.
Resten av kvällen simmade jag genom festen och försökte hålla uppe den där svala glädjen vi hade. Vi dansade schottis, höjde glas med lingonsaft och snaps, kramade tanter med blommiga klänningar. Men varje gång jag såg Gustavs och Ylvas silhuetter, rörde de sig stelt, tyst ögon som gled undan. De sa inte ett ord mer till varandra inför mig.
Jag sa ingenting då. Kändes som om munnen var störtdykande under isen.
Vi flyttade ihop. Livet rullade vidare. Vi träffades fortfarande med Gustav och hans sambo fikade kanelbullar, firade födelsedagar, tog småtimmar vid köksbordet. Ingen tog någonsin upp vad som hände den där aftonen. Inga konstiga SMS, inga kvardröjande samtal, ingenting jag kunde ta på.
Bara det där ögonblicket.
Men ögonblicket är ett fruset hallon i tinande grädde stannar kvar. De exakta orden. Rösten som klöv luften. Brådskan när de avbröt, deras blickar när de såg mig.
Jag har inga bevis. Inga meddelanden, inga konfettiscener, inga erkännanden. Bara det där ordbytet, den där natten, och känslan av att ha snubblat över en hemlighet man inte var ämnad för.
Det har gått sex månader. Tankarna flyter som rök innanför pannbenet.
Jag har inte anklagat någon.
Och nu undrar jag:
Vad gör man med en sån tvekan, när man inte har någonting konkret bara känslan av att något skevt hände bland syrener och folkdans på sin egen bröllopsdag?
