Barasiks hjärta dunkade tungt i bröstet – tankarna rusade omkring, själen värkte. Vad kunde ha hänt som fick hans matte att lämna honom till främmande människor, varför övergav hon honom? När Olesia fick en kolsvart brittisk korthårskatt i inflyttningspresent blev hon först chockad… Den blygsamma begagnade ettan, som hon knappt lyckats köpa, var fortfarande oinredd. Mycket annat behövde hennes omsorg. Och så en kattunge. När chocken lagt sig, tittade hon på hans gyllengula ögon, log och frågade presentgivaren: – Är det en han eller hon? – Han! – Då så, du blir Barasik, sa hon till kattungen. Den lilla katten öppnade sin mun och kraxade lydigt: ”Mjau…” ***** Det visade sig att britter är riktigt trevliga varelser. I tre år har Olesia och Barasik varit oskiljaktiga. Under tiden har hon fått se att Barasik har en rörande själ och ett stort hjärta. Han möter matte när hon kommer hem, värmer henne i sömnen, kollar på film i soffan bredvid och följer med som en svans när hon städar. Livet fick färg och glädje – någon väntar alltid hemma och förstår en till och med utan ord. Men… Det sista året började Olesia få ont i höger sida. Först trodde hon det var muskelsträckningar eller fet mat. När smärtan eskalerade gick hon till läkaren. Diagnosen krossade henne: hela kvällen grät Olesia i kudden. Barasik, som kände hennes tillstånd, smög sig tätt intill och spann tröstande. Till ljudet av Barasiks spinnande somnade Olesia. På morgonen beslutade hon att inte berätta för familjen om sin sjukdom för att slippa medlidande blickar och tafatta försök till hjälp. Hon hoppades fortfarande att läkarna skulle klara det. Hon fick förslag om behandling. Men – vad ska hända med katten? Olesia, som innerst inne förlikat sig med sitt öde, bestämde sig för att hitta ett nytt hem till Barasik. På Blocket la hon ut en annons om att ge bort en britisk korthårskatt till ett kärleksfullt hem. Första som ringde frågade varför hon ville ge bort sin vuxna katt. Olesia, vet inte själv hur, svarade att hon blivit allergisk mot katt under graviditeten. Tre dagar senare flyttade Barasik i sin transportbur, med allt sitt kattpaket, till sina nya ägare, och Olesia lades in på sjukhuset. Två dagar senare ringde hon för att höra om Barasik, men fick, efter många ursäkter, veta att han rymde första kvällen och nu var borta. Första impuls: smita från sjukhuset och leta efter katten. Hon bad sköterskan om att få gå ut, men blev strängt tillsagd att stanna. Rumsgrannen såg hennes oro, frågade vad som hänt. Olesia berättade allt, i tårar. – Vänta med sorgen, flicka lilla, sa den magra damen. I morgon kommer en specialist från Stockholm. Jag har fått en dålig diagnos själv, min son har ordnat med sjukhustransport men jag tackade nej. Men han fixade i alla fall. Jag ska be den där specialisten kolla dig också, kanske är det inte så illa, sa hon och klappade Olesia på axeln. **** Barasik fattade med detsamma att han hamnat i fel hem. Någon främmande sträckte ut handen för att klappa honom… Nerverna höll inte, han slog till och rusade iväg till mörkaste hörnet. – Paul, låt honom vara, han behöver vänja sig först, hördes en mjuk röst, men det var inte mattes. Hjärtat dunkade tungt, själen värkte: varför hade matte lämnat honom hos främmande människor? Gyllengula ögon sökte efter trygghet, upptäckte ett öppet fönster. Svart som blixten rymde brittern, ut från andra våningen, landade i gräsmattan, och påbörjade resan hem… ***** Specialisten kom som en vänlig kvinna drygt fyrtio, presenterade sig som Maria, granskade journalen, undersökte Olesia länge, lyssnade, kände och frågade om smärta. Olesia väntade inget gott. På rummet låg rumsgrannen redan på sin säng. – Vad sa de, flicka lilla? – Ingenting än, de ska återkomma. – Jaha. Jag fick min diagnos bekräftad, sa hon sorgset. – Jag är så ledsen, tack för allt, visste inte hur jag skulle trösta en som vet att slutet är nära. En halvtimme senare kom Maria Pavlovna med flera läkare: – Olesia, jag har goda nyheter. Din sjukdom går att behandla, jag har ordinerat behandling, två veckor här och du blir frisk, sa hon med ett leende. – Då så. Jag är glad att jag hann göra ytterligare en god sak före min bortgång. Var lycklig, flicka lilla, sa grannen och log varmt. **** Utan någon ledstjärna gick Barasik hem, bara enligt sitt kattliga sinne. Hans väg genom prövningar och äventyr var full av faror och lustigheter. Otränad på gatan blev den fina briten snabbt till en slug jägare. Skydde trånga gator, flög mellan hus, sprang ifrån hundar, klättrade i träd, kämpade med andra katter… I en stilla gård mötte han en garvad grannkatt, som med ett jam kastade sig på Barasik. Men britten gav motstånd – striden blev kort, och bossen flydde med ett sargat öra. Skammen att äta från soptunnan, att sno mat från andra katter som blev matade av förbipasserande, glömde han snabbt. En gång jagades han upp i ett träd av en flock hundar. Människor på gatan drev bort dem. En kvinna lockade ned honom med korv, och Barasik lät sig tillfälligt tas om hand. Men han glömde aldrig sitt mål och smet ut igen. ***** Efter sjukhuset kom Olesia hem. Hon minns orden från sin rumskompis – Var lycklig! – och var glad över att vara frisk. Men hjärtat värkte för Barasik. Hur skulle hon kunna leva i en tom lägenhet utan att någon välkomnar henne? Direkt ringde hon de som tog katten, fick adressen, och blev övertygad om att han var försvunnen. Alla sa att det var omöjligt att en innekatt skulle överleva på gatan i två veckor, men Olesia vägrade tro på det. Hon gick till fots genom alla kvarter, kollade varje gård, letade i källarspringor, försökte tänka som en katt. Fram emot sitt eget hus insåg hon att katten var som uppslukad. Slokörad gick hon in på gården, tårarna kom, allt kändes tungt. Genom ögonens slöja såg hon en svart katt närma sig på trottoaren. ”En svart katt”, slog det henne. Olesia stannade, tittade – och kände igen honom! Med ett skrik rusade hon: ”Barasik!” Han sprang inte, hade ingen kraft kvar, satte sig ner, kisade lyckligt och kraxade: ”Jag kom hem!”

Hjärtat hos katten dunkade tungt i bröstet, tankarna irrade runt, själen värkte. Vad kunde ha hänt som gjorde att hans matte lämnade honom till främmande människor, varför övergav hon honom?

När Elin fick en kolsvart brittisk kattunge som inflyttningspresent till sin lilla bostad i Enskede blev hon först alldeles förfärad. Den blygsamma ettan som hon slitit för att kunna köpa med sina sparade kronor var knappast färdigmöblerad. Det fanns dessutom andra bekymmer som krävde hennes uppmärksamhet.

Och nu en kattunge, bara så där. Hon samlade sig efter överraskningen, såg rakt in i kattungens djupa, bärnstensgula ögon, suckade och gav ifrån sig ett småleende innan hon frågade den som kommit med presenten:

Är det en hane eller hona?

Hane!

Jaha, då får du heta Sixten, sade hon och böjde sig ner mot kattungen.

Sixten öppnade den lilla munnen och kraxade fram ett svagt “Mjau”
*****
Det visade sig att brittiska katter är riktigt behagliga sällskapsdjur. Nu hade Elin och Sixten bott ihop i tre år, och livet med honom hade blivit både glatt och meningsfullt. Under den här tiden upptäckte hon att Sixten hade ett ömt hjärta och en stor själ.

Han sprang alltid till dörren för att möta Elin när hon kom hem från jobbet, värmde henne om nätterna, såg på gamla svenska filmer tillsammans med henne, och följde efter henne som en svans när hon städade.

Tillvaron blev färgglad tack vare katten. Det är fint att ha någon som väntar hemma, någon att skratta och gråta med, och som förstår precis vad man menar utan många ord.

Livet kunde ha kunnat vara perfekt, men

På sistone märkte Elin att hon fick ont i höger sida. Först trodde hon att det var en sträckning, sedan skyllde hon på den feta maten. När smärtan blev värre sökte Elin till slut upp läkare.

När läkaren berättade vad hennes diagnos var och vad som väntade henne, grät Elin hela kvällen nedgrävd i kudden. Sixten märkte hennes sorg och kurade tyst intill henne, försökte ge tröst med sitt melodiösa spannande.

Sakta somnade hon, vaggad av Sixtens spinnande. På morgonen, efter att ha accepterat sitt öde, beslöt Elin att inte berätta för familjen, för att slippa medlidsamma blickar och klumpiga försök till hjälp.

Lite hopp fanns ändå kvar kanske kunde läkarna ändå hjälpa henne? Hon erbjöds en behandling som skulle kunna ge förbättring.

Nu blev det angeläget att hitta ett nytt hem för Sixten. Djupt inne, och försonad med att sjukdomen kunde sluta illa, bestämde Elin sig för att finna en ny, kärleksfull familj åt sin kära katt.

Hon lade ut en annons på nätet, och skrev att hon skänkte bort en renrasig brittisk katt till ett gott hem.

När den första som ringde frågade varför hon ville göra sig av med den vuxna katten, kom Elin oväntat på sig med att säga att hon var gravid och utvecklat allergi mot kattpäls under graviditeten.

Tre dagar senare reste Sixten i sin kattbur med allt tillskott till sina nya ägare, och Elin blev inlagd på sjukhuset

Två dagar senare ringde hon de nya ägarna och frågade hur Sixten hade det. De bad om ursäkt hundra gånger och berättade att katten rymde redan första kvällen, och att de inte lyckats hitta honom.

Första impulsen var att fly från sjukhuset och söka efter Sixten. Hon frågade till och med en sjuksköterska om hon fick gå ut, men kvinnan sa bestämt ifrån och skickade henne tillbaka till sin säng.

Elins rumskamrat, en tunn äldre dam från Lund, såg hennes oro och frågade vad som hänt. Elin brast ut i gråt och berättade allting.

Sörj inte redan, lilla vän, sade den gamla kvinnan. I morgon kommer en riktig expert från Stockholm hit. Jag har också fått ett dåligt besked min son är företagsledare och ville flytta mig till en finare klinik, men jag vägrade. Han har gjort allt för att ordna det här. Jag ska säga till doktorn att även du får en extra undersökning. Kanske är det inte så illa ändå, sade hon och strök Elin mjukt över armen.
****
När Sixten kröp ur buren märkte han att han hamnat i ett främmande hem. Någon okänd sträckte ut handen mot honom för att klappa

Sixten darrade av nerver och daskade till handen med tassen, innan han rusade mot det mörkaste hörnet.

Erik, låt honom vara ifred så han får vänja sig, hörde Sixten en vänlig kvinnoröst, men det var inte hans mattes.

Kattens hjärta dunkade tungt, tankarna for, själen värkte. Vad kunde ha hänt, varför hade hans matte övergett honom till främmande?

De bärnstensgula ögonen spejade rädd genom rummet och fastnade på ett öppet fönster. Sixten med svart blixt for över golvet och hoppade ut i natten!

Lyckligtvis var det bara andra våningen, och under fönstret låg en välklippt gräsmatta. Därifrån började Sixtens väg hemåt igen
*****
Specialisten som kom till Elin var en vänlig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon presenterade sig som Maria Paulina, läste noga Elins journal, bad henne lägga sig på britsen och vända sig på vänster sida.

Länge kände och knackade hon, frågade var det gjorde ont och hur smärtan kändes. Sedan läste hon journalen ännu en gång och gjorde fler undersökningar med någon medicinsk apparat.

Elin väntade sig inget gott. Hon återvände till salen där den gamla rumskamraten redan låg till sängs.

Vad sa de till dig, flicka lilla? frågade damen.

De sa ingenting än, de skulle komma tillbaka senare.

Jag förstår. Jag hade ingen tur, min diagnos är bekräftad, sade kvinnan sorgset.

Jag är verkligen ledsen, och tack för allt svarade Elin, och visste inte hur man tröstar någon som vet att livet snart tar slut.

En halvtimme senare kom Maria Paulina tillsammans med andra läkare.

Elin, jag har goda nyheter till dig. Din sjukdom går att behandla, jag har redan ordinerat en kur. Om två veckor är du frisk igen, sade hon med ett varmt leende.

När läkarna gått sa rumskamraten:

Det är underbart. Jag är glad att jag hann göra en god gärning innan jag måste lämna er. All lycka till dig, flicka lilla, tillade hon.
*****
Sixten hade ingen vägledande stjärna, men han följde sin inre kattinstinkt på vägen hem. Genom buskar och över gator, ständigt på vakt för faror och märkliga äventyr.

Han som aldrig tidigare varit ute, blev nu på en dag en skarp jägare med vilda sinnen.

Han undvek de bullriga gatorna, tog sig fram hukande och smygande, ibland som en skugga över marken åtminstone kändes det så när han flydde från skällande hundar. Han klättrade blixtsnabbt upp i träd, allt i sin strävan mot målet

I ett av de små lummiga kvarteren där han smet in, bedövad av trafikens oväsen, stötte han på en gammal och erfaren gårdskatt.

Den främmande katten studerade honom bara hastigt, förstod på en gång att Sixten var ny i området och slängde sig mot honom väsande. Sixten, adelsmannen med de skarpa klorna, blev på ett ögonblick en rättfram bandit och flydde inte.

Bråket blev kort. Den lokala katten rusade skamset bort till närmaste buske, och Sixten fick ett litet sår på örat som minne.

Ja, så kan det gå. Den andre katten ville bara visa vem som styrde här. Sixten var på väg hem, ingenting kunde stoppa honom.

Vägen var lång. Han mindes sina förfäder och lärde sig sova i träden, där grenarna lät honom vila tryggt.

Ack, så skamligt, men Sixten lärde sig äta ur soptunnor och till och med stjäla mat från andra katter som blev uppmatade av snälla grannar.

En gång hamnade han mitt i en flock hundar och tvingades fly upp i ett skrangligt träd, där de skällde och hoppade för att nå honom.

Folket som samlades på gården skrämde bort hundarna. En kvinna lockade Sixten med en bit falukorv, och av hunger och rädsla lät han sig lockas, bli klappad och buren. Men

Efter att ha vilat och ätit, kom minnet tillbaka om vart han skulle. Han smet ut ur porten bakom kvinnan, och lyckades precis slinka ut innan dörren slog igen, och fortsatte sin väg hem
*****
När Elin blev utskriven från sjukhuset åkte hon hem. Orden från den gamla damen ekade fortfarande i huvudet att hon skulle vara lycklig. Och visst, hon var överlycklig över att vara frisk och att diagnosen inte stämde.

Men hjärtat värkte för Sixten. Hon kunde inte tänka sig att komma hem till en tom lägenhet där ingen väntade henne.

Så fort hon kom innanför dörren ringde hon till Sixtens nya ägare och bad om adressen. När hon kom dit fick hon reda på hur Sixten rymt, och bestämde sig för att leta efter katten.

Folk sa att det var omöjligt två veckor hade gått, och ingen trodde att en innekatt skulle klara sig bland Stockholms gator. Men Elin ville inte ge upp.

Hon promenerade, kikade in i varje gård, sökte i parker och vid garage. Hon försökte tänka som en katt som aldrig varit ute förut. Hon ropade Sixten, kikade in i mörka källarfönster.

När hon närmade sig sitt eget hus förstod hon att katten måste vara försvunnen. Det var ju egentligen osannolikt att han skulle kunna ta sig så långt.

Elin gick in på sin egen gård med sorg i bröstet, tårar fyllde ögonen och hon kände sig ensam och vilsen. Genom slöjan av tårar såg hon på trottoaren, på väg mot henne, en svart katt.

“En svart katt”, tänkte hon snopet. Elin stannade och kände igen honom. Hon kastade sig fram och ropade: “Sixten!”

Men Sixten sprang inte han orkade inte. Han satte sig och kisade lycklig mot henne och kraxade tyst: “Jag klarade det!”