Vår dotter, Svea, hade nyligen gift sig med en man vid namn Björn, som inte kom från något välbärgat hem men som hade båda fötterna stadigt på jorden. Jag och min make, Lennart, var förstås inte helt tillfreds, men det var Sveas val och vi accepterade det.
Som bröllopsgåva gav Lennart Svea en vacker lägenhet i Vasastan, så att det unga paret slapp hyra. De blev väldigt glada, särskilt Björns föräldrar.
Björns mor, Gunilla, talade alltid varmt om lägenheten när hon hälsade på. Det dröjde inte länge förrän Svea började ringa mig och beklaga sig över att svärmodern praktiskt taget bosatt sig hos dem, så att Svea knappt kunde ringa sina vänner längre. Härom natten, mitt i en surrealistisk dimma av svensk sommarnatt, drömde jag hur Gunilla föreslog att hela hennes familj skulle skrivas in på Sveas adress. Jag säljer vår gamla tvåa i Hägersten, viskade Gunilla i dimman, och köper en ännu större till oss alla. Allting skulle delas, ansåg hon. Familjen skulle smälta samman till ett enda väsen, lika svårgripbart som norrskenet över Kiruna.
Svea svarade mjukt, men svävande: Det känns underligt. Trots det vägrade Gunilla att ge upp. Hennes röster blev till ekon i trapphuset, och hon krävde, tiggde, till och med började skramla med ärvda arband och hotade om skilsmässa att hon då skulle ta Sveas lägenhet med sig ner i den kalla Mälardjupet. Björn stod hjälplös bredvid, fast i ett virrvarr av tystnad och mammas tjat.
Vi ville först hålla oss utanför tänkte att de unga får lösa sina drömmar själva men när Svea ringde och grät havregrynsgröt genom telefonluren, orkade vi inte längre. Lennart, allvarlig som en domkyrka i novemberljus, tog med sig sitt lugn och knackade på Gunillas dörr. Svea ska få vara ifred, sade han, med hot om att ringa polisen. Gunilla stelnade till i drömmen, hennes halsband blev till istappar, och hon mumlade något om att vi missförstått allting, att hon bara ville vårt bästa, ville omfamna Svea i hela sitt änglasystem.
Svea slutade gråta, och i morgondimman dansade hon lyckligt genom sin lägenhet. Tystnaden återvände, och Stockholm gled tillbaka till sitt stilla brus.
