Jag minns tiden då min dotter och hennes familj plötsligt stod utan ett hem. Efter de svåra översvämningarna var deras lägenhet i Göteborg obeboelig och behövde omfattande reparationer. Naturligtvis fick de flytta in hos mig i min egna lilla tvåa i Malmö.
Det var uppenbart att de inte hade någon annanstans att ta vägen, så det var det enda rätta att ta emot dem. Efter att ha pratats vid ordentligt med min dotter Elin och min svärson Henrik var vi alla överens om att detta bara var en tillfällig lösning så snart lägenheten var återställd skulle de flytta tillbaka.
Elin har alltid varit en fantastisk dotter, och Henrik är vettig på sitt sätt. Vi var helt eniga: en familj fungerar bäst när den får sköta sig själv, och även om man vill hjälpa till, passar det sällan att blanda ihop flera vuxna generationer under samma tak, annat än just i nödfall. Det är något jag håller fast vid, och jag ska förklara varför.
Jag har ett vardagsliv och rutiner som skiljer sig mycket från Elins och Henriks. Visst klarar jag av att dela utrymme med Elin, men hennes man känner jag inte alls på samma sätt ändå har även han rätt till sin integritet. Det blir ofta diskussioner om vardagliga saker som att jag vill somna till ljudet av radion medan de föredrar tystnad, eller att de vill bjuda hem sina vänner när jag hellre uppskattar lugn och ro. Alla ser olika på hur ordningen i köket ska vara, och det blir lätt meningsskiljaktigheter över sådant som att disken står odiskad. Småsaker, men nog så brännande sådant kan verkligen pröva även de bästa familjeband.
Inte heller när det gäller mat föredrar vi samma saker. Det räcker med att någon dyker upp med oväntat besök så kan både irritation och lockelsen att smaka på någon annans godsaker väckas, och att sätta lås på kylskåpet funkar förstås inte.
Det blir dessutom besvärligt att leva med olika sovrutiner. Någon måste tassa på tå medan någon annan helst vill dra igång kaffebryggaren tidigt. Sömnbrist sliter på tålamodet och lättretlighet blossar upp snabbt det krävs bara en liten gnista för att hela stämningen ska explodera.
Jag vill inte heller lägga mig i Elins och Henriks val i livet. Jag har gjort min del och lärt min dotter allt jag kunnat. Nu vill jag bara se den del av deras liv de själva vill visa mig och slippa bli indragen i allt annat som sker innanför dörren, vilket blir omöjligt när vi delar hem.
Det viktigaste av allt är ändå att jag vill kunna välja själv när och hur jag hjälper dem och göra det av egen vilja, inte för att omständigheterna tvingar mig. Jag vill också ha min egen tid, bestämma över min egen vardag och njuta av de små stunderna av stillhet.
Därför, trots att vi hade det ganska trevligt tillsammans en tid, så önskar jag av hela mitt hjärta att leva självständigt, med gemenskap på avstånd och gemenskap på mina egna villkor, precis som det passar en gammal skånsk själ.
