Mamma, le och var glad Arina tyckte aldrig om när grannkvinnorna kom över och bad hennes mamma att sjunga en sång. – Ann-Sofie, sjung nu, du har en så vacker röst, och du dansar så fint, – mamma började sjunga, grannkvinnorna sjöng med och ibland dansade de alla tillsammans på gården. På den tiden bodde Arina med sina föräldrar i en liten by i sitt eget hus, och hon hade en lillebror som hette Anton. Mamma var glad och vänlig, och när grannarna gick hem sa hon: – Kom tillbaka nästa gång, det var så trevligt att sitta och prata, tiden gick så fort, – och de lovade att komma tillbaka. Arina förstod aldrig varför hon skämdes över att hennes mamma sjöng och dansade – hon bad henne till och med att sluta. När Arina gick i femte klass sa hon: – Mamma, kan du snälla sluta sjunga och dansa… Jag tycker det är pinsamt, – fast hon själv egentligen inte visste varför. Inte ens nu, när Arina är vuxen och själv mamma, kan hon förklara. Men mamma Ann-Sofie sa alltid: – Arina, var inte generad när jag sjunger, var glad istället. Jag kommer ju inte alltid kunna sjunga och dansa, passar på nu när jag fortfarande är ung… Arina förstod inte då att livet inte alltid är glatt. När Arina gick i sjätte klass och hennes bror i andra, lämnade deras pappa familjen. Han packade sina saker och försvann för gott. Arina förstod aldrig vad som hände mellan föräldrarna. Tonårig frågade hon en gång: – Mamma, varför stack pappa? – Du får veta när du blir stor, – svarade mamma. Ann-Sofie kunde inte berätta att hon kommit hem från jobbet i förtid efter att ha glömt plånboken, och hittat sin man tillsammans med en annan kvinna, Vera, som bodde i närheten. Arina och hennes bror var i skolan. Dörren stod olåst fast maken borde varit på jobbet. Det var bara omkring elva på förmiddagen. Hon gick in och såg dem tillsammans i sovrummet, båda överraskade men nästan likgiltiga. Senare på kvällen konfronterade hon sin man och bad honom lämna huset direkt. Hon packade hans saker. – Jag förlåter aldrig sveket. Han försökte prata, men hon avvisade honom och gick ut på gården. Han tog sina saker och gick. Hon grät men tänkte: – Vi klarar oss på något sätt, bara vi tre. Och hon förlät honom aldrig. Blev ensam med två barn. Det var svårt – svårare än hon trott. Hon arbetade dubbelt, städade på dagarna och bakade bröd om nätterna. Hon sov knappt, och leendet försvann från hennes ansikte. Trots att pappan bodde bara fyra hus bort och barnen fick träffa honom, var det alltid mamman som såg till att de var mätta och fina. Arina såg aldrig mamma le igen – hon var snäll och omtänksam, men inåtvänd. Arina försökte prata med sin mamma, berättade om roliga saker från skolan, men mamma svarade bara kort. Arina visste att inget längre kunde glädja henne. Hon hörde också mamma gråta på nätterna. Det var först som vuxen Arina förstod: mamma slet sig trött för hennes och broderns skull, alltid ren och fin trots små pengar. Men leendet var borta. Arina önskade ofta: – Mamma, le lite – jag har inte sett dig glad på så länge. Ann-Sofie älskade barnen på sitt sätt – berömde dem om de skötte sig, gav god mat och höll ordning, men kramades nästan aldrig. Arina kände mammans kärlek när hon blev kammad – mamma var sorgsen, axlarna tunga. Efter skolan ville Arina inte plugga vidare, hon ville inte lämna mamma ensam; inkomst behövdes också – så hon började arbeta i affären i byn. En dag kom Mikael från en grannby – äldre än Arina, men charmade henne genast, och snart började de träffas. Han bjöd henne hem till sig, och till slut friade han: – Arina, vill du gifta dig med mig? Men du ska veta, min sjuka mamma behöver hjälp. Arina tackade ja. Hon tyckte inte det var svårt – och livet med Mikael blev lyckligt. De fick två söner, svärmor dog efter några år, men hushållet var stort och Mikael var både hjälpsam och generös. Ofta lastade Mikael bilen med kött, mjölk och grädde till svärmor: – Ann-Sofie behöver ju köpa allt, vi har ju vårt eget, sa han. Men mammans leende kom aldrig tillbaka. Oavsett hur mycket Arina försökte, var mamma alltid allvarlig, även med barnbarnen. – Arina, kanske du ska gå till prästen i kyrkan och prata? – sa Mikael en dag. Arina tog det på allvar, prästen lovade be för Ann-Sofie och bad Arina själv be att hennes mamma skulle möta en god människa. En dag bad mamma att få låna pengar: – Jag har bestämt mig för att sätta in nya tänder, pengarna räcker inte. Arina blev jätteglad, hjälpte henne direkt. Samtidigt hjälpte Mikael sin farbror Kalle med ett husköp i byn. Kalle blev snart bekant med sin första kärlek Anna (Arinas mamma), och en dag bjöd han in Mikael och Arina på middag. När Arina klev in, stod mamma där, leende och förlägen – hon hade blivit ihop med Kalle! – Mamma! Varför sa du inget? – Jag ville vänta tills jag var säker. Kalle log också – nu var de båda lyckliga. Från den dagen log Ann-Sofie ofta – och hela familjen blev lyckliga tillsammans. Tack för att du läste, för din prenumeration och ditt stöd. Lycka till i livet!

Mamma, kan du le?

Agnes tyckte aldrig om när grannarna kom förbi och bad hennes mamma sjunga.

Märta, kan du inte sjunga en sång? Du dansar så vackert också! mamma började sjunga, och grannarna stämde in, ibland dansade alla tillsammans ute på gården.

På den tiden bodde Agnes med sin familj i en liten by i Dalarna, i ett rödmålat hus med vita knutar. Hennes lillebror Oskar var också där. Mamma, alltid varm och glad, sa när grannarna gick:

Kom snart igen, så trevligt vi har haft det! och de lovade att komma tillbaka.

Agnes förstod inte riktigt varför hon skämdes när mamma sjöng och dansade så. Hon gick i femte klass och försökte förklara:

Mamma, snälla, sjung och dansa inte jag blir generad.

Än idag, vuxen och själv mamma, kan Agnes inte riktigt sätta ord på det. Men Märta log och sa:

Du ska inte skämmas när jag sjunger, Agnes. Var glad istället! Jag kommer inte alltid vara ung och sjunga och dansa

Då förstod inte Agnes, men livet skulle visa sig vara svårare än hon trott.

När Agnes gick i sjätte klass, och Oskar bara i tvåan, lämnade deras pappa dem. Han packade sina saker och försvann för alltid. Agnes förstod inte vad som hänt mellan mamma och pappa. I tonåren vågade hon till slut fråga:

Mamma, varför stack pappa ifrån oss?

Du får veta när du blir äldre, svarade mamma kort.

Märta hade hittat sin man hemma med en annan kvinna, Lena, som bodde längre ned på gatan. Det hade varit en vanlig förmiddag. Agnes och Oskar var i skolan, och Märta kom hem för att hon glömt sin plånbok.

Dörren var olåst, vilket var underligt. Inne i sovrummet fann hon dem. Lena såg lika förvånad ut som hennes pappa, ingen sa något. Märta gick ut utan ett ord, och hela kvällen blev ett enda långt gräl. Barnen lekte ute, ovetande.

Jag har packat dina saker, de står i sovrummet, sa Märta kallt. Försvinn härifrån. Jag kommer aldrig förlåta dig.

Pappa försökte:

Märta, jag gjorde ett misstag vi har ju barn

Jag sa gå, sa Märta bara och försvann ut på gården.

Hon stod bakom husknuten och såg honom gå. Hon visste att hon aldrig skulle förlåta hans svek, men hon skulle klara sig med sina barn.

Det blev tuffare än hon anat. Märta fick ta två jobb städade på skolan om dagen, jobbade natt på bageriet. Hon sov knappt. Hennes glada leende försvann.

Trots allt slutade inte Agnes och Oskar träffa pappa, de bodde bara några hus bort. Lena hade en son i samma ålder som Oskar, de gick i skolan tillsammans. Märta förbjöd inte barnen att hälsa på, men mat fick de alltid hemma. Lena bjöd sällan på något mer än lek.

Ibland följde även Lenas son med hem till dem, grannarna såg förundrade ut. Märta bjöd på mat till alla, hon gjorde ingen skillnad. Men Agnes såg aldrig henne le längre. Mamma var snäll, tog hand om allt, men slöt sig inom sig själv.

Efter skolan brukade Agnes leta efter något att säga, bara för att få mamma att tala lite. Hon berättade om roliga saker som hänt:

Mamma, kan du tänka dig, Gustav tog med en kattunge till klassen! Den jamade hela tiden, vår fröken fattade först inte vem det var som lät. När vi avslöjade Gustav kastade hon ut honom och kattungen ur klassrummet, och ringde till hans mamma.

Märta svarade bara tyst:

Jaha. Det var ju något det

Agnes såg att mamma inte fann någon glädje. Ofta hörde hon henne gråta om nätterna, stirrandes ut genom fönstret. När Agnes blev äldre förstod hon.

Mamma slet ut sig för oss, tänkte Agnes. Två arbeten, nästan ingen sömn, säkert ingen näring heller. Men våra kläder var alltid hela och rena.

Då brukade hon bönfalla tyst:

Snälla mamma, kan du inte le? Jag har saknat ditt leende så länge.

Märta älskade sina barn på sitt eget sätt. Hon kramade dem sällan, men berömde dem för att de skötte skolan och inte ställde till besvär. Hon lagade den godaste maten. Det var alltid välstädat hemma.

Agnes kände mammas kärlek när mamma flätade hennes hår. Hon strök henne över huvudet, med sorg i blicken, axlarna tunga av trötthet. Märta förlorade sina tänder tidigt, tog bort dem men skaffade aldrig nya.

När Agnes slutade nian ville hon inte plugga vidare. Hon ville inte lämna mamma ensam eller slösa pengar på utbildning. Hon fick jobb i en ICA-butik nära hemmet, hjälpte till med pengar, eftersom Oskar växte fort och behövde nya kläder och skor.

En dag kom Mattias in i butiken. Han var från en grannby, några mil bort. Han blev förtjust i Agnes trots att han var nio år äldre.

Vad heter du, vackra du? log han. Jag har inte sett dig här innan.

Agnes. Jag har nog inte sett dig heller, svarade hon tyst.

Mattias heter jag. Jag bor ett par mil härifrån.

Han började komma oftare, mötte henne efter jobbet, skjutsade hem henne. Han tog med henne till sitt hem. Där bodde han med sin sjuka mamma, hans fru hade lämnat honom, flyttat till Falun med deras dotter.

Bondgården var stor, huset likaså. Mattias bjöd på fil, kött och smågodis. Agnes trivdes där, hans mamma låg tyst på sitt rum.

En dag frågade Mattias:

Agnes, vill du gifta dig med mig? Jag tycker så mycket om dig. Men jag måste säga min mamma är sjuk, vi måste ta hand om henne. Jag hjälper till, jag lovar.

Agnes log inte, men inuti kände hon sig lättad hon skulle kunna få äta sig mätt och vara behövd.

Jag vill det, Mattias, svarade hon.

Du anar inte hur glad jag blir, Agnes. Jag älskar dig. Jag har varit rädd att du, ung som du är, inte skulle vilja leva med en äldre, skild man. Jag ska alltid ta hand om dig!

Hon flyttade till honom. Oskar hade själv börjat på gymnasiet i stan och kom hem på helger och lov.

Tiden gick. Agnes var verkligen lycklig. Hon fick två söner. Hon jobbade inte, livet på gården fylldes av sysslor och barn. Svärmor dog andra året, men redan då hade Agnes tagit ansvar över hushållet. Mattias var generös och omtänksam.

Vi kanske skulle köra över lite kött och mjölk till din mamma. Hon har inget eget, du vet. Hos oss finns ju allt.

Märta tog alltid emot allt med tacksamhet, men log aldrig. Inte ens när hon var med barnbarnen blev hon riktigt glad. Agnes önskade så att återse sin mamma lycklig igen.

Agnes, kanske du borde tala med prästen, sa Mattias en dag. Agnes nappade på idén.

Prästen lovade att be för Märta:

Be Gud att din mamma möter en god människa, sa han.

En dag ringde Märta:

Agnes, kan du låna mig lite pengar? Jag vill fixa mina tänder.

Mamma, du får vad du vill, jublade Agnes, men visste också att mamma inte ville ta emot mer än nödvändigt.

Tiden gick, Agnes pratade mest i telefon med mamma, inte så ofta i verkligheten. Mattias var ofta upptagen hjälpte sin farbror Karl som just köpt hus i byn efter skilsmässan. Huset låg bara några minuter bort.

Farbror Karl kom ibland och bjöd in till besök. En dag sa han:

Jag vill bjuda er på middag. Jag har träffat min första stora kärlek. Hon flyttar hit imorgon. Kom över om ett par dagar!

När Agnes klev in hos Karl, trodde hon inte sina ögon det var mamma som stod där och log. Märta hade blivit vacker igen, strålade och såg för första gången lycklig ut.

Mamma! Åh, vad glad jag är. Varför sa du inget?

Jag ville inte säga något innan, i fall det inte blev något av det, svarade Märta blygt.

Karl, varför berättade du inget?

Jag var rädd att Märta skulle ändra sig, skrattade Karl. Men nu är vi lyckliga!

Agnes och Mattias blev lyckliga. Märta log nu äntligen och hennes leende värmde hela huset.

Tack för att du läser, och för all värme. Må livet alltid le mot dig.