Min man har alltid sagt att jag inte är tillräckligt kvinnlig – först nämnde han det i förbifarten, som att jag borde sminka mig mer, bära klänningar och vara “mjukare”. Jag var aldrig sådan, har alltid varit praktisk, rak på sak och inte särskilt fåfäng. Han kände mig sådan från början, jag har aldrig låtsats vara någon annan. Med tiden blev kommentarerna fler. Han började jämföra mig med kvinnor vi såg på sociala medier, våra vänners fruar och kollegor. Han sa att jag mer liknade en kompis än en hustru. Ofta lyssnade jag bara, ibland grälade vi, sedan gick vi vidare. Jag trodde aldrig det var något allvarligt, såg det som normala skillnader i en relation. Men dagen då jag begravde min pappa förändrades allt. Jag var i chock, sov inte, åt inte, tänkte bara på att orka begravningen. Tog på mig första bästa svarta kläder, inget smink, bara det nödvändigaste med håret — orkade inte mer. Innan vi gick hemifrån tittade min man på mig och sa: “Ska du gå så där? Ska du inte fixa dig lite?” Först förstod jag inte. Jag sa att jag struntar i hur jag ser ut, jag har precis förlorat min pappa. Han svarade: “Jo, men… folk kommer prata. Du ser ovårdad ut.” Det kändes som om något gick sönder i mig. Under minnesstunden höll han sig till de andra, var formell och visade inte mycket närhet mot mig. Vid ett tillfälle, när vi gick förbi en spegel i vardagsrummet, viskade han att jag borde rycka upp mig lite för att pappa inte skulle vilja se mig så där. Efter begravningen hemma frågade jag om det verkligen var allt han såg den dagen – om han inte såg att jag var helt trasig. Han sa att jag inte skulle överdriva, att han bara sa sin åsikt, att en kvinna aldrig ska förfalla “inte ens i sådana stunder”. Sedan dess ser jag på honom annorlunda. Men jag kan inte lämna honom. Känns som att jag inte kan vara utan honom. ❓ Vad skulle du säga till den här kvinnan om hon stod framför dig?

Min man brukade alltid säga att jag inte var tillräckligt kvinnlig. I början sa han det mest i förbifarten att om jag bara sminkade mig lite mer, om jag hade klänning oftare, om jag bara var mjukare. Men jag har aldrig varit sådan. Jag har alltid varit praktisk, rättfram, inte särskilt fåfäng. Jag arbetar, löser problem, gör det som behöver göras. Han lärde känna mig precis så som jag var. Jag låtsades aldrig vara någon annan.

Med tiden blev de där kommentarerna allt vanligare. Han började jämföra mig med andra kvinnor vi såg på nätet, med våra vänners fruar, med kollegor. Han sa att jag kändes mer som en kompis än en riktig hustru. Jag lyssnade, ibland grälade vi om det, men vi gick vidare. Jag tänkte aldrig att det var något större än så, såg det mer som vanliga små meningsskiljaktigheter mellan två människor.

Den dagen då jag fick ta farväl av min pappa kändes allt flamsigt oviktigt. Jag var i chock. Jag kunde inte sova, åt ingenting och klarade bara av en enda sak: att stå ut genom begravningen. Jag tog första bästa svarta kläder jag hittade, sminkade mig inte, struntade i håret förutom att hastigt kamma det. Jag hade ingen kraft till någonting mer.

Precis innan vi skulle gå slängde han en blick på mig och sa:
Ska du gå så där? Kan du inte försöka göra dig lite i ordning?
Jag fattade först inte vad han menade. Svarade att jag faktiskt struntade i hur jag såg ut, jag hade ju just förlorat pappa.
Han sade då:
Jo, men ändå folk kommer att prata. Du ser så ovårdad ut.

Det kändes som om något inom mig krossades.
På minnesstunden stod han borta med de andra. Han hälsade på folk, tog emot kondoleanser och såg allvarlig ut. Men till mig var han avvaktande. Han höll inte om mig; frågade inte ens hur jag mådde. När vi gick förbi hallspegeln viskade han att jag fick skärpa till mig lite mer, att pappa aldrig hade velat se mig så nedgången.

Efter begravningen, när vi väl var hemma igen, frågade jag om det verkligen var allt han sett den dagen. Om han inte såg hur förstörd jag var. Han svarade att jag överdrev. Han uttryckte bara sin åsikt, att en kvinna aldrig får gå ner sig, inte ens i sådana stunder.

Sedan dess ser jag på honom med helt andra ögon.
Men jag kan inte lämna honom.
Jag känner att jag inte klarar mig utan honom.

Vad skulle du säga till en kvinna som denna, om du fått sitta mittemot henne, nu långt senare?