Utan pekpinnar Ett brev till Sacha kom på Messenger, som ett foto av ett rutat papper. Blå bläckpenna, prydlig lutning på bokstäverna, och längst ner stod det: ”Din morfar, Kalle.” Bredvid ett kort meddelande från mamma: ”Han gör så här nu. Om du inte vill behöver du inte svara.” Sacha bläddrade bland bilderna, zoomade in för att läsa raderna. ”Hej Sacha. Skriver till dig från köket. Här har jag fått en ny kompis – blodsockermätaren. Blir arg på morgnarna om jag äter för mycket bröd. Läkaren säger att jag borde promenera mer, men vart ska jag gå när alla mina är på kyrkogården och du är i ditt Stockholm. Så jag går väl i mina minnen i stället. Idag, till exempel, mindes jag 1979 när vi lossade tåg på stationen. Man fick nästan inget betalt, men man kunde snika åt sig någralådor äpplen. Lådorna var av trä, med beslag på sidorna. Äpplena var sura och gröna, men ändå fest. Vi åt dem direkt på slänten, sittande på säckar cement. Händerna var grå, naglarna dammiga, tänderna gnisslade av sand. Men ändå gott. Varför jag skrev det? Egentligen ingen anledning. Jag vill inte ge dig några pekpinnar. Du har ditt, jag har mina provsvar. Om du vill kan du berätta hur vädret är hos er och hur det går med studierna. Din morfar Kalle.” Sacha log för sig själv. ”Blodsockermätare”, ”provsvar”. Messenger visade: ”Skickat för en timme sen.” Han hade redan hunnit ringa sin mamma, men hon svarade inte. Det var nog så, på riktigt. Han bläddrade uppåt i chatten. Den senaste kontakten med morfar var för nästan ett år sedan: korta röstmeddelanden med grattis och ett ”hur går plugget”. Då svarade Sacha bara med en emoji, sedan blev det tyst. Nu satt han länge och tittade på fotot av det rutade pappret, öppnade sen svaret. ”Morfar, hej. Vädret är plus tre och blött. Tentorna snart. Äpplen kostar numera hundratjugo spänn kilot. Äpplena har vi det dåligt med här. Sacha.” Han tänkte, strök ”Sacha”, och skrev bara ”Barnbarnet Sacha.” och skickade. Några dagar senare kom ett nytt foto från mamma. ”Sacha, god dag. Jag fick ditt brev, har läst det tre gånger. Tänkte svara ordentligt. Vädret likadant här som hos dig, fast inte lika många moderna vattenpölar. Snö på morgonen, vatten till lunch, is på kvällen. Har redan nästan halkat omkull ett par gånger – men min tid har väl inte kommit än. Du nämnde äpplen. Jag kan berätta om mitt allra första jobb. Jag var tjugo, fick börja i fabrik. Vi gjorde hissdetaljer. Det bankade, skramlade och dammade dagarna i ända. Mina gråa arbetsoveraller gick aldrig att få riktigt rena, hur jag än gnuggade. Fingrarna alltid fnasiga, naglarna svärtade av olja. Men jag var stolt över mitt passerkort och att få gå in genom grindarna som de vuxna. Det bästa var inte lönen utan luncherna. I matsalen serverades borsjtj i tunga tallrikar och gick man dit tidigt kunde man få en extra brödbit. Vi satt i gäng vid samma bord och sa inte mycket. Inte för att vi inte hade något att säga, utan för att vi var för trötta. Skeden vägde mer än skiftnyckeln ibland. Du sitter väl vid din laptop nu och tycker att det där är forntid. Och jag minns och undrar: var jag lycklig då – eller hann jag bara inte tänka? Vad gör du annars, förutom att plugga? Jobbar du med något? Eller har unga nuförtiden bara start ups? Morfar Kalle.” Sacha hann läsa medan han stod i kön till en kebab. Folk gnabbades, någon bråkade, kassans högtalare spelade skränig reklam. Han upptäckte att han läste om borsjtj och tunga tallrikar om och om igen. Han skrev sitt svar där i kön, lutad mot en disk. ”Morfar, hej. Jag extraknäcker som cykelbud. Kör ut mat, ibland papper. Har inget passerkort, bara en app som alltid hänger sig. Men jag äter också på jobbet ibland. Inte stjäler – hinner bara inte hem. Köper nåt billigt och äter i trapphus eller bilen hos en kompis. Tystnad där med. Lycka – vet inte. Jag hinner nog inte tänka efter heller. Men borsjtj lät gott. Barnbarnet Sacha.” Han tänkte skriva om start ups, men lät bli. Lät morfar själv fylla i. Nästa brev blev ovanligt kort. ”Sacha, hej. Cykelbud – det är grejer det. Nu tänker jag på dig som en i sneakers som alltid har bråttom, inte en kille bakom datorn. När du ändå berättade om jobb, berättar jag om min byggperiod. Mellan skiften på fabriken när pengarna inte räckte. Vi bar tegel upp till femte våningen på taskiga trätrappor. Dammet satte sig i näsan, ögon, öron. Kom hem på kvällen, tömde sand ur skorna. Din mormor skällde för jag slet ut linoleummattan. Konstigt nog minns jag inte tröttheten, utan detaljer. Det fanns en kille, vi kallade honom Göran. Han kom alltid först, satt på en upp och nervänd hink och skalade potatis med kniv. Slängde dem i en gammal kastrull hemifrån. Lunchdags ställde han potatisen på plattan – doften spred sig i hela våningen. Vi åt med händerna, salt ur strut. Det fanns inget godare. Nu sitter jag på mitt kök, tittar på butikspotatisen och den är inte likadan längre. Det kanske är åldern och inte potatisen. Vad äter du när du riktigt är slut? Inte hemkörningsmat, utan på riktigt. Morfar Kalle.” Sacha svarade inte direkt. Funderade på vad ”på riktigt” betyder. Tänkte på när han efter tolvtimmarspass i vintras köpte frysta köttbullar, kokade i en uråldrig korridorspanna, där någon just lagat varmkorv. Bullarna föll isär, vattnet blev grått – men han åt allt, stående vid fönstret, det saknades bord. Två dagar senare skrev han: ”Morfar, hej. När jag är trött lagar jag oftast stekt ägg. Två-tre stycken, ibland med korv. Stekpannan är hemsk men den funkar. Det är ingen Göran i min korridor, men grannen bränner alltid nåt och svär. Du skriver mycket om mat. Var du hungrig då, eller nu? Barnbarnet Sacha.” När han skickat ångrade han sista meningen – lät nästan oartig. Men nu var det gjort. Svaret kom snabbare än vanligt. ”Sacha. Bra fråga, det där med hunger. Jag var ung då, hade ständigt hunger – inte bara efter soppa och potatis utan efter motorcykel, nya skor, ett eget rum så jag slapp höra farsans hosta på nätterna. Ville bli respekterad. Ville kunna gå in i butiken och inte räkna mynt i fickan. Ville att tjejer skulle titta. Allt sånt. Nu har jag mat för dagen – läkaren tycker till och med för mycket ibland. Skriver väl om mat för att den är lättast att minnas. Smaken på soppa är lättare än känslan av skam. Om du undrar – en historia, men inga slutsatser, det vet du. Jag var tjugotre. Träffade din blivande mormor, fast det var ostadigt. På jobbet behövdes folk till norra Norrland, bra cash, på två år kunde man köpa bil. Jag blev eld och lågor. Såg mig köra hem i min Volvo, ta med henne ut på stan. Men: din mormor ville inte flytta. Hennes mamma var sjuk, jobb, vänner – orkade inte mörkret där uppe. Jag sa att hon höll mig tillbaka. Att om hon älskar mig borde hon stötta. Sa det kanske värre än så, men jag censurerar. Jag drog ändå. Efter ett halvår ebbade breven ut. Två år senare kom jag hem med pengarna, med bilen. Hon hade träffat en annan, var gift. Jag länge berättade för folk att hon svek mig. Att jag gjort allt för hennes skull. Men egentligen valde jag pengar och plåt framför en människa. Och låtsades länge att det var det enda rätta. Sådan var min aptit. Du undrade vad jag kände. Då kände jag mig rättfärdig och viktig. Sen låtsades jag i åratal att jag inte kände alls. Om du inte vill svara är det okej. Jag fattar att du har annat än gubbhistorier just nu. Morfar Kalle.” Sacha läste brevet flera gånger. Ordet ”skam” fastnade, som en hake. Han sökte mellan raderna efter ursäkt – men morfar gav ingen. Han öppnade nytt meddelande, skrev ”Ångrar du”, raderade. Skrev ”Vad om du stannat”, raderade igen. Till sist skickade han helt annat. ”Morfar, hej. Tack för att du skrev det. Vet inte vad jag ska säga. Hemma hos oss pratar man om mormor som om hon alltid varit just mormor. Inga andra versioner. Jag dömer dig inte. Jag har själv nyligen valt jobb framför en person. Hade flickvän, precis börjat som bud, fick flera bra pass. Jobbade ständigt extra. Hon sa att vi aldrig sågs, att jag var trött och sur. Jag sa att det bara var att vi skulle härda ut, snart blir det lättare. Sen tröttnade hon. Jag sa att det var henne det var fel på. Sa det fulare, men du vill inte ha citat. Numera när jag kommer hem sent till korridoren och fixar stekt ägg, tänker jag ibland att jag valde pengar och delivery framför en människa. Och låtsas att det var rätt. Kanske är det vårt släktdrag. Sacha.” Morfar svarade nu på linjerat istället för rutat papper. Mamma förklarade i ett röstmeddelande att skrivhäftet var slut. ”Sacha. Du sa det där om släktdrag bra. Vi skyller allt på arvet. Dricker – för att farfar drack. Skriker – för att farmor var sträng. Men i verkligheten väljer man varje gång, även om det är svårt att erkänna. När jag kom hem från norr trodde jag det skulle bli nytt liv. Bil, rum i korridor, lite cash på fickan. Men på kvällarna satt jag där och visste inte vart jag skulle ta vägen. Kompisarna borta. Ny arbetsledare. Hemma bara damm och en gammal radio. En kväll åkte jag förbi huset där den som aldrig blev din mormor bodde. Stannade på andra sidan gatan och tittade på fönstren. Ett lyste, ett var mörkt. Jag stod tills jag frös. Såg henne komma ut med barnvagn och en man, han höll henne i armen. De pratade, skrattade. Jag gömde mig bakom ett träd, stod kvar tills de försvann runt hörnet. Då fattade jag att ingen svek mig. Jag valde min väg, hon sin. Men kunde erkänna det först tio år senare. Du skriver att du valde jobbet före tjejen. Kanske valde du inte jobbet utan dig själv – för att ta dig ur skulder istället för att gå på bio. Varken bra eller dåligt, bara så det är. Det svåraste är att vi sällan säger rakt ut: ‘Nu är det här viktigare för mig än du.’ Vi hittar på fina ord och till slut blir alla sårade. Jag skriver inte för att du ska springa och jaga tillbaka henne. Vet inte ens om du ska. Men kanske, när du själv någon gång står under ett annat fönster inser du att du kunde varit ärligare. Din gamla morfar Kalle.” Sacha satt i korridorens fönsternisch, mobilen varm mot handen. Ute drogs bilar genom pölar, någon stod och rökte på trappan. Nånstans kom basen dovt genom väggen. Han tänkte länge på svaret. Mindes hur han själv stått under exets fönster, när hon inte svarade längre. Tittade på gardinerna, väntade på att hon skulle dra ifrån och se honom. Hon dök aldrig upp. Han skrev: ”Morfar, hej. Jag stod också under ett fönster. Gömde mig när hon gick ut med en snubbe. Han hade ryggsäck, hon matkasse. De skrattade. Då kände jag mig utraderad. Men efter att ha läst dig undrar jag om det inte var jag som valde bort mig själv. Du skrev att du förstod det där efter tio år. Jag hoppas att det går snabbare för mig. Jag tänker inte springa tillbaka till henne. Jag ska bara sluta låtsas att jag inte bryr mig. Barnbarnet Sacha.” Nästa brev handlade om något annat. ”Sacha. Du frågade en gång om pengar. Jag svarade aldrig, visste inte hur jag skulle ta det. Nu försöker jag. I vår släkt har pengar alltid varit som väder: antingen pratade man om dem när det var kris, eller om det plötsligt kommit in extra. När din pappa var liten frågade han vad jag tjänade. Jag hade fått extrajobb, så det var mer än vanligt. Jag sa stolt summan. Han blev imponerad och sa: ‘Oj, du är rik’. Jag skrattade och sa att det där är struntsumma. Några år gick och jag blev uppsagd. Lönedropp – hälften mot innan. Han frågade igen vad jag tjänade. Jag sa siffran. Han undrade: ‘Varför så lite? Jobbar du sämre?’ Jag blev arg, sa att han inte fattade, kallade honom otacksam. Han försökte bara förstå siffror. Senare förstod jag: just där lärde jag honom att inte fråga om pengar. Han växte upp och ställde aldrig mer frågan. Extraknäckte i tysthet istället, bar lådor, lagade apparater. Och jag tänkte alltid att han borde lista ut själv hur tufft jag hade det. Jag vill inte göra om det med dig. Därför säger jag rakt ut: min pension räcker till mat och piller. Någon bil köper jag nog inte till, det behövs inte heller. Nu sparar jag bara till nya tänder – de gamla pallar inte längre. Hur är det själv, klarar du dig? Inte för att swisha dig pengar till strumpor, utan bara för att veta att du inte går hungrig eller sover på golvet. Tycker du det är jobbigt att svara kan du skriva ’ok’, så fattar jag. Morfar Kalle.” Sacha kände något som drog ihop sig. Han mindes hur han som liten frågat pappa vad han tjänade, och fått tystnad eller skämt. Pengar blev alltid genant och stängt. Länge stirrade han på texten, sen skrev han: ”Morfar, hej. Jag är inte hungrig och sover inte på golvet. Har säng, madrass – inte bästa men duglig. Betalar för korridoren själv, så jag och farsan har bestämt. Ibland blir det försenat men jag åker inte ut. Pengarna räcker om jag bara handlar det nödvändiga. När det krisar tar jag fler pass och går som en zombie ett tag, men det är mitt val. Det känns konstigt när du frågar, och jag kan inte fråga dig tillbaka: ’har du nog’. Men du svarade ju själv. Hade varit lättare om du bara skrev ’allt bra’ utan att förklara. Fast det är nog för att jag är van att vuxna aldrig berättar. Tack för att du berättar om pengar. Sacha.” Han höll mobilen i handen länge, sedan skrev han ett till: ”Om du någon gång vill köpa nåt men pensionen inte räcker, säg till. Jag lovar inget men då vet jag i alla fall.” Och skickade innan han hann ångra sig. Morfar svarade – brevet mest ostadigt skrivet hittills, bokstäver sneda, rader ur kurs. ”Sacha. Jag läste ditt om ’om jag inte har råd’. Tänkte först skriva att jag inte behöver nåt, att jag har allt, är gammal och bara piller saknas. Tänkte skoja att om det blir kris får jag be om en ny motorcykel. Men så slår det mig att jag alltid ska verka så självständig. Slutade som gammal gubbe som knappt vågar be barnbarnet om en bagatell. Så då säger jag såhär: om jag verkligen behöver nåt, ska jag försöka säga till. Men nu har jag te, bröd, piller och dina brev. Det är inte någon slogan, bara listan. Jag har alltid trott att vi var så olika, du med dina appar, jag med radion. Men jag ser att vi är lika. Vi ber helst aldrig om hjälp. Vi låtsas inte bry oss när vi egentligen gör det. Och eftersom vi nu är ärliga, kommer jag säga en sak till som det aldrig snackas om i familjen. Vet inte hur du tar det. När din pappa föddes var jag inte redo. Nytt jobb, ett rum i korridor, trodde allt skulle bli bra. Plötsligt spädbarn – skrik, blöjor, sömnlösa nätter. Kom hem från nattskiftet och han bara skrek. Jag blev förbannad. En gång kastade jag nappflaskan i väggen så den gick i bitar. Mjölken rann ut. Din mormor grät, lillen skrek och jag stod och ville bara gå och aldrig komma tillbaka. Jag stack inte – men i många år låtsades jag att det bara var ett nervutbrott. Men det var stunden då jag nästan stack. Hade jag gjort det skulle du inte läsa det här. Vet inte om du ens behöver höra det. Kanske så du ska veta att din morfar inte är nån hjälte eller förebild. Bara en människa som ibland ville kasta in handduken och försvinna. Vill du sluta skriva till mig nu, så förstår jag. Morfar Kalle.” Sacha läste och blev växelvis frusen och varm inuti. Bilden av morfar – alltid något mellan tjocksockor och doft av klementiner vid jul – färgades plötsligt på nytt. En trött man i en korridor, barn, gråt, mjölk på golvet. Han mindes förra sommaren, extrajobbade på läger, skrek på en pojke som alltid grinade. Tog i hårdare i axeln än man får. Pojken blev rädd, grät. Sacha kunde inte sova på natten, var rädd att han inte dög som pappa. Länge satt han med tomt svarsfält. Fingrarna skrev: ”Du är inget monster.” Raderade. Skrev: ”Jag älskar dig ändå.” Raderade igen, rodnade för ordet. Till slut skickade han: ”Morfar, hej. Jag kommer inte sluta skriva. Jag vet inte vad man svarar på sånt. Vi pratar aldrig om sånt i vår familj. Skrik, vilja dra, det blir antingen tystnad eller skämt. Jag jobbade på läger i somras. Tog i för hårt mot en gråtig kille. Tänkte en hel natt att jag är dålig och aldrig får bli pappa. Det du skrev gjorde dig inte sämre. Det gjorde dig verkligare. Vet inte om jag kan vara lika ärlig mot eget barn, om jag får. Men jag hoppas i alla fall att jag försöker sluta låtsas att jag alltid har rätt. Tack för att du stannade kvar då. Sacha.” Han klickade på ”skicka” och insåg att han väntade morfars svar inte av artighet, utan för sin egen skull. Svaret kom två dagar senare. Mamma skickade inte foto längre, bara sms: ”Nu kan han röstmeddelande, men bad att inte skrämma dig. Jag skrev av.” En ny bild av linjerat papper. ”Sacha. Jag tänkte på ditt brev – du är redan modigare än jag var i din ålder. Du erkänner att du är rädd, jag låtsades bara och slog sönder möbler istället. Jag vet inte om du blir en bra pappa. Det vet man först när tiden är inne. Men bara det att du frågar säger mycket. Du skrev att jag är ’verklig’. Det är det finaste någon sagt om mig. Vanligtvis säger folk bara ’envis’, ’sparsmakad’, ’egen’. Ingen har sagt ’verklig’ på många år. Och när vi nu kommit så långt, frågar jag rakt ut: Om du någonsin tröttnar på mina historier – säg till. Jag kan skriva mer sällan, eller bara vid jul. Vill inte tränga mig på med mitt förflutna. Och, om du någonsin vill komma förbi bara för att, utan anledning – jag är hemma. Jag har alltid en ledig pall och en ren mugg. Ja, jag har kollat. Din morfar Kalle.” Sacha log åt orden om muggen. Han såg köket framför sig, pallen, mätaren på bordet, potatispåsen vid elementet. Han öppnade kameran, tog ett foto på sitt korridorspentry – diskbänk, stekpanna (den där hemska), ett äggpaket, vattenkokare, två muggar (en med naggat kant). På fönsterbrädan, en burk med gafflar. Han skickade bilden till morfar och skrev: ”Morfar, hej. Här är mitt kök. Två pallar, gott om muggar. Om du vill hälsa på bara för att, så finns jag här. Nästan hemma. Du har inte tröttat ut mig. Ibland vet jag inte vad jag ska svara, men det betyder inte att jag inte läser. Om du vill kan du berätta om nåt som inte handlar om jobb eller mat. Något du aldrig berättat för någon, inte för att det är pinsamt, utan bara för att du aldrig haft någon att säga det till. S.” Han tryckte ”skicka”, och märkte att det var första gången han ställde en fråga till en vuxen i familjen på det sättet. Han la telefonen på bordet, skärmen slocknade. På spisen fräste äggen svagt. Någon skrattade i rummet intill. Sacha vände äggen, slog av plattan och satt sig på sin pall, föreställde sig att morfar en dag skulle sitta mittemot, hålla sin kopp och berätta nästa historia, inte på papper men rakt ut. Om morfar verkligen skulle komma eller vad som skulle hända sen visste han inte. Men känslan att han hade någon att skicka bild på sitt stökiga kök och fråga ”och du då” gjorde honom trygg och lite varm. Han tog mobilen, scrollade genom meddelandena. Ruta, linjer, sitt korta ”S.” La den upp och ner, så han inte skulle missa om nytt pling kom. Äggen hann kallna, men han åt ändå upp – långsamt, som om han delade dem med någon. Några konkreta ”jag älskar dig” fanns aldrig i chatten. Men mellan raderna fanns något nytt, och det räckte för båda.

Utan pekpinnar

Ett sms kom till Isaks telefon ett foto av ett rutigt papper. Blå kulspetspenna, prydlig lutning, och längst ner undertecknat: “Din morfar, Börje”. Bredvid låg ett kort meddelande från mamma: “Han gör så nu. Om du inte vill svara, behöver du inte.”

Isak bläddrade förbi bilden, zoomade in för att tyda raderna.

“Hej Isak.

Skriver till dig från köket. Jag har fått en ny kompis blodsockermätaren. Den klagar på morgonen om jag äter för mycket bröd. Läkaren säger att jag borde promenera mer, men vart ska jag gå när alla mina kompisar ligger på Skogskyrkogården, och du är kvar i ditt Stockholm. Så jag promenerar i minnet.

Idag kom jag till exempel ihåg 79:an när vi lastade av tåg i godsmagasinet. Lönen var skrattretande låg men man kunde sno åt sig ett par lådor äpplen. Lådorna var i trä, med metallspännen. Äpplena var gröna, sura, men ändå en fest. Vi käkade dem direkt där uppe på banvallen, sittandes på cementpåsar. Händerna gråa, naglarna svarta av damm, sand som knastrar mellan tänderna. Ändå gott.

Varför berättar jag det här, vet jag inte. Det bara dök upp. Oroa dig inte, jag tänker inte försöka lära dig hur man ska leva. Du har ditt, jag har mina prover.

Om du har lust kan du ju skriva hur vädret är hos dig och hur studierna går.

Din morfar Börje.”

Isak fnissade. “Blodsockermätaren”, “prover”. Messengerappen noterade: “Skickad för en timme sedan.” Han hade redan försökt ringa mamma, men hon svarade inte. Det stämde nog, “nu är det såhär”.

Han bläddrade långt bak i chatten. Det senaste från morfar var förra året: några korta röstmeddelanden med grattishälsningar, och ett “hur går det med plugget?” Då hade Isak svarat med en emoji och sedan försvunnit i ett år.

Nu satt han och glodde länge på fotot av det rutiga papperet innan han öppnade ett svarsmeddelande.

“Morfar, hej. Vädret: tre plus, regnigt. Tentaperiod snart. Äpplen går på 30 spänn kilot nu. Äppellandskapet ser mörkt ut.

Isak.”

Han tänkte en stund, suddade “Isak”, skrev “Barnbarnet Isak.” och skickade iväg det.

Några dagar senare vidarebefordrade mamma ett nytt foto.

“Hej på dig Isak.

Ditt brev kom fram, jag läste det tre gånger. Tänkte att jag svarar ordentligt. Vädret här är samma som hos dig, fast utan era hipsterpölar. Snö på morgonen, sedan slask, på kvällen isgata. Ramlade nästan ett par gånger, men tydligen är det inte dags än.

Du nämnde äpplen. Jag berättar väl om mitt första riktiga jobb. Jag var tjugo och började på verkstadsgolvet. Vi gjorde hissdetaljer. Det dunkade och dånade ständigt, och luften var full med damm. Jag hade gråa arbetsbyxor som aldrig gick att få rena, hur mycket jag än skrubbade. Fyllda med flisor, naglarna svarta av olja. Men jag var stolt över att ha ett passerkort och att vandra in genom grinden som en vuxen.

Det bästa var inte lönen, utan lunchen. I matsalen fick man borsjtj i tunga porslinstallrikar, och kom man tillräckligt tidigt fick man ännu en brödbit. Vi satt med killarna vid ett bord och var tysta. Inte för att det inte fanns något att prata om utan för att vi inte orkade. Skeden vägde mer än skiftnyckeln.

Du sitter väl där vid datorn och tycker detta är grottforskning. Men jag minns och undrar, var jag lycklig eller bara för trött för att fundera?

Jobbar du något vid sidan om plugget? Eller har ni slutat jobba i din generation och bara startar appar?

Morfar Börje.”

Isak hann läsa medan han köade till kebabståndet. Någon tjafsade, någon diskuterade, reklamen ylade ur högtalarna. Han insåg att han läste om borsjtj och tunga tallrikar igen och igen.

Han svarade ståendes mot disken.

“Morfar, hej.

Jag kör budjobb. Levererar mat, ibland papper. Inget passerkort, bara en app som hänger sig hela tiden. Men ibland äter jag faktiskt på jobbet. Alltså, jag snor inte maten, men hinner inte hem. Köper det billigaste och sitter antingen i trapphuset eller i polarns bil och käkar under tystnad.

Lycklig? Vet inte. Jag hinner inte fundera jag heller.

Men borsjtj på lunch stället låter inte dumt.

Barnbarnet Isak.”

Han tänkte lägga till något om “start-ups” men struntade i det. Får morfar måla upp resten själv.

Nästa brev blev kortare än väntat.

“Hej Isak.

Budjobb är grejer det. Fick direkt en helt annan bild av dig. Inte som en datorpojk, utan någon i sneakers som alltid har bråttom.

När du ändå var ärlig, kan jag väl dra ett till jobbminne. Under tiden i verkstaden när pengarna inte räckte, jobbade jag extra på byggen. Vi bar tegel uppför provisoriska trätrappor fem våningar. Damm i näsan, ögonen, öronen. På kvällen när jag tog av skorna rann sand ut. Mormor skällde på mig för att jag förstörde deras linoleumgolv.

Det konstigaste är att man inte riktigt minns tröttheten, men en detalj. På bygget fanns det en gubbe de kallade för Olle. Han kom alltid tidigt, satte sig på en uppochnervänd hink och skalade potatis med kniv. Lade dem i en bucklig kastrull han hade med sig. Till lunch ställde han kastrullen på plattan och hela våningen luktade kokt potatis. Vi åt med händerna, saltade med lite från en snurrad pappersstrut. Och det kändes som det godaste som fanns.

Sitter nu med en matkasse potatis från ICA och inser att de inte smakar lika. Kanske är det åldern.

Vad äter du när du är riktigt trött? Alltså inte något från Fodora, utan något äkta.

Morfar Börje.”

Isak svarade inte direkt. “Äkta mat” vad skulle det vara? Han mindes hur han förra vintern, efter tolv timmar som cykelbud, köpte billiga köttbullar på Pressbyrån, kokade dem i skolans studentkök i en bucklig gryta där någon tidigare gjort pasta. Köttbullarna föll sönder, vattnet blev grått, men han åt upp allt stående vid fönstret det fanns inget bord.

Efter två dagar skrev han till slut.

“Morfar, hej.

När jag är slut lagar jag oftast stekt ägg. Två eller tre, ibland med falukorv. Stekpannan här är hemsk, men den funkar. Vi har ingen Olle i köket, men min korridorsgranne bränner alltid fast allt och svär.

Du skriver mycket om mat. Var du hungrig då eller är du det nu?

Barnbarnet Isak.

Direkt efteråt ångrade han sista meningen, den lät för hård. Men det var för sent.

Svaret kom fortare än vanligt.

“Hej Isak.

Bra fråga om hunger. Då var jag ung och jämt hungrig. Inte bara på soppa och potatis. Ville ha motorcykel, nya skor, eget rum så jag slapp höra farsan hosta på nätterna. Ville bli respekterad. Gå in på affären utan att räkna slantar i fickan. Få tjejerna att titta åt mitt håll.

Nu äter jag ju som vanligt. Läkaren tycker till och med jag äter för mycket. Men jag skriver nog om mat mest för att det är konkret och lätt att beskriva. Soppans smak är lättare att minnas än skammen.

Eftersom du frågade, drar jag väl en historia till. Inga pekpinnar, det lovar jag.

Jag var tjugotre. Hade redan börjat träffa din blivande mormor, men allt var rätt osäkert. På verkstan sökte de folk till ett jobb uppe i norr. Det gav bra betalt, man kunde spara ihop till en Volvo på ett par år. Jag tände direkt såg mig själv komma hem, köpa bil och köra gatorna runt med henne.

Men det fanns en hake. Din mormor sa att hon inte skulle följa. Hennes mamma var sjuk, hon hade jobb och kompisar, och skulle inte klara mörkret och kylan där uppe. Jag sa till henne att hon höll mig tillbaka. Om hon verkligen älskade mig skulle hon stötta. Sa det ännu kantigare än så, men det får du tänka dig själv.

Jag åkte upp själv till slut. Efter ett halvår slutade vi skriva. Två år senare kom jag tillbaka, med pengar och bil men hon var redan gift med en annan. Länge drog jag den där med att hon svek mig, att jag valt henne men hon Ja, du fattar.

Egentligen handlade det om att jag valde pengar och plåt framför en människa. Och höll länge masken om att det var rätt val.

Sådär såg min hunger ut då.

Du undrade vad jag kände. Just då kände jag mig viktig och rättfärdig och sedan i många år gjorde jag allt för att inte känna något alls.

Du behöver inte svara om du inte vill. Jag vet att gamla gubbar och deras historier är rätt långt från din värld.

Morfar Börje.”

Isak läste flera gånger. Ordet “skam” fastnade som en krok. Han märkte att han letade efter någon sorts ursäkt mellan raderna, men morfar erbjöd ingen.

Han öppnade ett nytt meddelande, skrev “Ångrar du dig?”, suddade. Skrev “Om du hade stannat?” och suddade igen. Till slut skickade han något helt annat.

“Morfar, hej.

Tack för att du berättade. Jag vet inte riktigt vad man svarar på sånt. Hemma här pratas det om mormor som om hon alltid funnits, aldrig funnits någon annan möjlighet.

Jag dömer dig inte. Jag valde också jobb före någon nyligen. Fick en tjej, började med budjobbet, fick bra tider så jag körde på och träffade henne mindre. Hon sa att vi aldrig sågs, att jag alltid satt med mobilen, betedde mig grinigt. Jag svarade att det här var bara en period, att det skulle bli bättre sen.

Hon tröttnade och sa att hon inte tänkte vänta. Jag sa att det var hennes problem kantigare än så, men det får du lista ut.

Nu när jag sitter i studentrummet på kvällen och steker ägg i ensamheten tänker jag ibland att jag prioriterade pengar och utkörning före en människa. Och låtsas än att det är helt rätt.

Det kanske är ärftligt.

Isak.”

Morfar svarade denna gång på linjerat papper istället för rutigt. Mamma berättade med ett meddelande att hans skrivhäfte tagit slut.

“Isak.

Du har rätt i det där om att skylla på släkten. Man säger alltid ‘pappa drack därför dricker jag’, eller ‘farfar skrek så är jag lagd’. Men egentligen väljer man själv varje gång. Bara att det är lättare hitta på något om arv än att erkänna sanningen.

När jag kom hem från norr tänkte jag att jag fått ett nytt liv: Volvo, rum i korridor, pengar på fickan. Men på kvällarna satt jag bara där på sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Vännerna hade flyttat, ny chef på verkstan, hemma väntade bara damm och min gamla Panasonic-radio.

En dag cyklade jag förbi huset där din icke-mormor bodde. Stod på andra sidan gatan och glodde på fönstren. Ett lyste, ett var svart. Jag stod tills jag frös. Såg henne komma ut med barnvagn, bredvid henne en snubbe som tog henne under armen. De pratade och skrattade. Jag gömde mig bakom ett träd som en tonåring. Tittade tills de försvann bakom hörnet.

Då fattade jag för första gången att ingen svek mig. Jag valde min väg, hon sin men erkänna det för sig själv kan ta ett decennium.

Du skrev att du valde jobb före tjejen. Kanske valde du inte jobbet utan dig själv? Kanske är det viktigare för dig nu att få rätsida på ekonomin än att gå på bio. Det är varken bra eller dåligt, det bara är.

Vet du vad som är mest förbannat? Att vi är så dåliga på att säga rakt ut: ‘just nu är detta viktigare än dig’. Istället hittar vi på snygga fraser, och så blir alla sura.

Jag säger inte det här för att du ska springa tillbaka till henne. Kanske är det rätt att låta bli. Men en dag kanske du själv står under något fönster och förstår att det hade varit ärligare med raka ord.

Din gamla morfar Börje.”

Isak satt på fönsterbrädan i studentkorridoren, mobilen varm i handen. Utanför körde bilar i blöta pölar, någon rökte vid entrén. Musiken dunkade i väggen hos grannen.

Han funderade länge på vad han skulle skriva. Han mindes också när han stod utanför exets port efter hon slutat svara, kikade på gardinerna och ljuset i hennes lägenhet med hopp om att hon skulle dra undan och titta ut. Det hände aldrig.

Han skrev:

“Morfar, hej.

Jag har också stått utanför ett fönster och gömt mig när hon kom ut med någon annan. Han hade ryggsäck, hon en kasse från ICA, de skrattade. Då trodde jag att jag var helt utraderad ur hennes värld. När jag läser dig tänker jag att det kanske var jag själv som gick ut.

Du säger att det tog dig tio år att fatta. Jag hoppas det går fortare för mig.

Jag ska inte jaga efter henne igen, men tänker sluta låtsas att jag är oberörd.

Barnbarnet Isak.”

Nästa sms handlade om något annat.

“Isak.

Du frågade en gång om pengar. Jag svarade inte då visste inte var jag skulle börja. Nu försöker jag.

I vår familj var pengar som vädret man talade om dem bara när det var kris eller när det fanns oväntat mycket. När din pappa var liten, frågade han vad jag tjänade. Jag hade precis ett extra gig och sa en hög summa. Han spärrade upp ögonen: ‘Du är rik, morfar!’. Jag skrattade och sa att det var småpotatis.

Några år senare blev jag uppsagd. Lön halverad. Pappa frågade igen vad jag tjänade. Jag sa siffran och han svarade: ‘Varför så lite? Jobbar du sämre nu?’ Jag skällde på honom och sa att han inte begrep ett dugg, att han borde vara tacksam. Han försökte bara förstå siffror.

I efterhand inser jag att det var då han lärde sig att man inte frågar om pengar. Han blev större och frågade aldrig mer började bara plocka extrajobb, burkade, fixade datorer. Och jag antog att han borde fatta hur svårt jag hade det.

Med dig vill jag vara annorlunda. Pensionen är klen men räcker till käk och medicin. Bil kan jag inte drömma om längre, men det behövs inte. Nu sparar jag på nya löständer istället.

Hur har du det själv räcker pengarna? Inte så att jag ska skicka strumpor, mest för att veta om du svälter eller ligger på hårt golv.

Om du vill slippa svara, kan du bara skriva ‘det rullar’, så förstår jag.

Morfar Börje.”

Isak kände ett litet tryck inuti. Han mindes när han som liten frågade pappa om pengar och alltid fick ett skämt eller surt “det får du veta när du blir äldre”. Han växte upp med känslan att ekonomi alltid var genant.

Han glodde ett tag på texten, sen skrev han:

“Morfar, hej.

Jag varken svälter eller sover på golvet. Har säng, till och med en madrass visserligen billig, men ändå. Jag betalar hyran själv, pappa och jag har den dealen. Försening ibland, men blir inte utslängd.

Har jag ont om pengar så snålar jag lite extra, men det räcker. Blir det riktigt knapert tar jag en extra budtur, men då är jag som en zombie sen. Men det är mitt eget val.

Jag tycker det är ovant att du frågar jag har aldrig vågat fråga dig tillbaka. Typ: ‘morfar, har du tillräckligt?’. Men nu berättade du ändå.

Egentligen hade det varit lättare om du skrev ‘det är lugnt’, men jag gillar ändå att du berättade.

Tack.

Isak.”

Efteråt la han till:

“Om du plötsligt vill köpa nåt och pensionen inte räcker, säg till. Jag lovar inget, men då vet jag i alla fall.”

Han skickade innan han hann ångra sig.

Svaret från morfar var skakigt, handstilen dansade och raderna gled iväg.

“Isak.

Jag läste om att du kan hjälpa om det krisar. Först ville jag skriva att jag inte behöver något. Bara piller och kanske en ny mugg. Sen tänkte jag skoja om att du får köpa mig en motorcykel.

Men sen slog det mig jag har alltid spelat stark gubbe, som aldrig ber om hjälp. Till sist blir man en gammal man som är rädd att fråga barnbarnet om den minsta sak.

Så jag säger såhär. Om jag någon gång skulle behöva något jag inte har råd med, så lovar jag att försöka erkänna det. Men så länge jag har te, bröd, mediciner och brev från dig så klarar jag mig. Det är inget sentimentalt, det är en lista.

Jag trodde länge att vi var helt olika. Du med dina appar och jag med min radio. Men när jag läser dina rader ser jag hur lika vi är. Vi hatar båda att be om hjälp, vi spelar oberörda fast det inte stämmer.

Ska vi vara helt ärliga så berättar jag en sak som annars aldrig sägs i vår familj. Vet inte hur du tar det.

När din pappa kom till världen var jag inte redo. Jag hade nytt jobb, vi fått ett rum i studentkorridoren och jag trodde livet skulle bli lugnt. Plötsligt: bebis. Skrik, blöjor, sömnlösa nätter. Jag kom hem från nattskiftet, och han gallskrek. Jag blev arg och slängde flaskan i väggen så mjölken rann nerför tapeten. Din mormor grät, barnet ylade, och jag stod där och ville gå ut och aldrig komma tillbaka.

Jag gick aldrig. Men många år låtsades jag att det bara var nerver. I själva verket var det mitt närmaste flyktförsök. Om jag dragit, hade du aldrig läst dessa brev.

Jag vet inte varför du ska höra det här. Kanske för att du ska veta att din morfar varken är hjälte eller föredöme. Bara en rätt vanlig människa som ibland vill släppa allt och försvinna.

Om du känner att du inte vill skriva längre förstår jag.

Morfar Börje.”

Isak läste, och blev både kall och varm inombords. Bilden av morfar som alltid varit som en trygg filt och doft av apelsiner på julen, blev plötsligt mer tredimensionell. En uttröttad man i studentkorridoren, barnskrik och mjölk på golvet.

Han mindes hur han förra sommaren, när han jobbade på kollo, skällde ut en grabb som gnällde hela tiden. Tog tag i honom för hårt, pojken började störtgråta. Isak låg sen vaken hela natten, övertygad om att han skulle bli världens sämsta pappa.

Han satt länge och glodde på tomrummet i meddelandefältet. Fingrarna skrev: “Du är inte ett monster.” Raderade. Skrev: “Jag älskar dig ändå.” Raderade, skämdes för ordet.

Till sist skickade han:

“Morfar, hej.

Jag slutar inte skriva. Vet inte vad man säger om sånt. Här hemma pratas aldrig om känslor, ilska, att vilja fly. Det är antingen tystnad eller skämt.

Jag jobbade på barnkollo i somras. En unge där grät alltid och ville hem. En dag tappade jag tålamodet och skrek så både han och jag blev rädda. Låg vaken hela natten och tänkte att jag är sämst.

Det du skrev gör dig inte mindre i mina ögon, tvärtom du känns verklig.

Vet inte om jag någonsin vågar vara sådär uppriktig mot mitt eventuella framtida barn, men jag kan i alla fall försöka låta bli att alltid ha rätt.

Tack för att du blev kvar.

Isak.”

Han tryckte “skicka” och för första gången väntade han på svar, inte av plikt, utan för att han ville höra mer.

Svaret kom efter två dagar. Denna gång var det inget foto från mamma, bara ett skrivet sms: “Han har lärt sig spela in, men blev nervös, så jag skrev av det istället.”

På skärmen dök en ny bild på ett linjerat papper upp.

“Isak.

Jag läste ditt brev och tänkte på hur mycket modigare du är än vad jag var vid din ålder. Du erkänner att du är rädd jag spelade tuff och sparkade på möbler istället.

Jag vet inte om du blir en bra pappa du vet inte heller. Man får väl reda på det längs vägen. Men att du ens funderar på det säger mycket.

Du skrev att jag känns verklig. Det är nog den finaste komplimang jag fått. Folk säger annars mest tjurig, envis, eller knepig. Verklig var det länge sen jag kallades.

Apropå det jag har funderat länge på att fråga, men varit för blyg. Om jag tröttar ut dig med berättelserna, så säg bara till. Kan hålla mig till födelsedagar och julafton. Jag vill inte kväva dig med mitt förflutna.

Och du om du nånsin vill komma hit utan anledning, så är jag hemma. Det finns en ledig pall och en ren kopp. Jag har kollat.

Din morfar Börje.”

Isak log åt raden om koppen. Han såg köket framför sig, pallen, blodsockermätaren på bordet, potatissäcken vid elementet.

Han tog en bild på sitt eget studentkök: disk i hon, “hemska” stekpannan, äggkartong, vattenkokare, två koppar (en med naggat öra). På fönsterbrädan: en burk med bestick.

Han skickade fotot till morfar och la till:

“Morfar, hej.

Här är mitt kök. Två pallar, gott om muggar. Om du vill komma hit utan anledning nån gång, är jag också hemma. Nästan hemma i alla fall.

Du tröttar inte ut mig. Ibland vet jag bara inte vad jag ska säga men jag läser allt.

Om du vill, skriv om nåt helt annat än jobb och mat. Något du aldrig berättat för någon, inte för att det är pinsamt, utan bara för att det aldrig funnits nån att berätta för.

I.”

Han skickade iväg och märkte att han just ställt en fråga han aldrig ställt någon vuxen i familjen förr.

Telefonen lades ner bredvid, skärmen släcktes. På plattan fräste äggen tyst. Någon skrattade i rummet bredvid. Isak vände på äggen, stängde av värmen och slog sig ner på pallen, och föreställde sig hur morfar kanske en dag sitter mitt emot med en kopp i handen och berättar en historia på riktigt, inte på papper.

Han visste inte om morfar någonsin skulle komma på riktigt, eller vad som skulle hända sen. Men bara att kunna skicka en bild på sitt kaosiga kök till någon och fråga “hur har du det?” gjorde allt lite lugnare och samtidigt överraskande stort.

Han plockade upp mobilen och läste igenom konversationen. Rutigt, linjerat, sina egna korta “I.”. Lade sedan mobilen med skärmen neråt, så han inte skulle missa nästa notis om något nytt dök upp.

Äggen kallnade, men han åt ändå långsamt upp dem som om han åt tillsammans med någon.

Ordet “älskar” dök aldrig upp svart på vitt i chatten. Men mellan raderna fanns något, och det räckte för dem båda åtminstone för nu.