Föraning om olycka Julia vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Något skavde – kanske en mardröm, kanske oro hon inte kunde sätta ord på. Hennes hjärta kändes så tungt att tårarna rann ofrivilligt. Hon förstod inte varför, bara att något hemskt väntade. Andningen blev svår, och en stark känsla av annalkande olycka sköljde över henne. Hon gick fram till spjälsängen där hennes lilla son, Emil, sov. Han log i sömnen och smaskade med munnen. Julia rättade till filten och gick mot köket. Utanför fönstret låg mörkret tätt. – Kan du inte sova igen, Julia? hörde hon sin man Andreas fråga bakom sig. – Jag vet inte vad som är fel, Andreas, viskade hon. – Det låter som klassisk baby blues, försökte han skoja. – Emil är ju snart ett halvår – aldrig har jag känt så här förr, svarade hon. – Det är hormoner och nerver, älskling. Det löser sig! försäkrade han. – Jag är så rädd, viskade Julia och kramade honom. – Allt blir bra! svarade Andreas och höll om henne. Tre veckor senare blev Julia inbokad hos BVC. Emil skulle på sin 6-månaderskontroll. De hade tagit prover och träffat läkare. När sjuksköterskan ringde kände Julia obehag. – Är något fel? – Julia, oroa dig inte, läkaren förklarar allt, svarade sköterskan. På vårdcentralen var det kö och Julians oro växte. Väl inne på rummet sa läkaren: – Sätt dig, Julia. Vi behöver ta lite fler prover, men oroa dig inte. – Vad är det? flämtade Julia. Hon insåg nu att alla hennes onda aningar kunde besannas. – Emils blodprov visar höga vita blodkroppar och andra oroväckande värden. Det behöver dubbelkontrolleras, helst på Astrid Lindgrens barnsjukhus. – Är det allvarligt? viskade Julia. – Det får vi veta där, svarade läkaren tyst. Hur Julia tog sig hem mindes hon inte. Andreas fick hennes sms och skyndade sig hem från jobbet. – Julia, vad har hänt? frågade han. Tårarna rann nedför hennes kinder, men hon verkar inte märka det: – Vi ska utredas på Astrid Lindgrens, sa hon uppgivet. – Det kanske ordnar sig, det är ju bara för säkerhets skull! försökte Andreas. – Det känns inte så, suckade Julia. Jag kände hela tiden att något inte var som det skulle. Hon kramade Emil och grät. Han sov vidare och visste inget om vad som väntade. – Akut leukemi, konstaterade den äldre läkaren efter proverna, vi måste starta behandling direkt. Julia orkade knappt ta in beskedet. Under tiden Emil låg på intensiven satt Julia utanför och väntade. – Åk hem och vila, försökte sköterskan, du får ändå inte träffa Emil idag. – Det går inte, suckade Julia, jag kan inte vara ifrån honom! Julia och Andreas hade varit gifta i åtta år. Julia kämpade länge för att bli gravid, men först efter åtta år kom lille Emil – namngiven efter Andreas pappa som dött tragiskt i en bilolycka. – Julia, man ska inte ge sitt barn namnet på någon som dött för tidigt, varnade hennes farmor. – Det är skrock, farmor! viftade Julia bort det. Hon ville bara ha sitt efterlängtade barn och låta lyckan vara ifred. Nu satt hon i den sterila salen och såg på sin magra, bleka son med mörka ringar under ögonen. Efter en konflikt fick hon till slut vara nära honom. – Den här operationen görs inte här! förklarade överläkaren Gunnar på sjukhuset nästa dag. – Men var görs den då? frågade Julia. – I Israel, bara där kan de rädda Emil. Men det är dyrt. – Vi samlar ihop pengarna, snälla, fixa allt pappersarbete! De skickade handlingarna till en israelisk klinik och fick svar att de kunde ta emot Emil – men kostnaden var över två miljoner kronor. – Julia, säljer vi allt vi äger räcker det ändå inte, sa Andreas. Jag har redan lagt ut en annons. – Vi har bara två månader, grät Julia. Vi måste lyckas! Både arbetsplatser och lokala föreningar hjälpte till att samla in pengar. Kommunen och frivilliga gick in och de fick ihop drygt hälften innan det var dags att åka. – Åk du med Emil! Jag samlar in mer och skickar! ropade Andreas när de reste. Alla i den lilla orten levde med familjens oro. I Israel började behandlingen medan Julia försökte hoppas på ett mirakel, trots att pengarna inte räckte. Intill låg en annan svensk mamma, Karin, med sin treåriga son. De kom från närliggande Örebro. – Gråt inte, Julia! Det kommer ordna sig. Du kommer gå på cirkus och till Skansen med Emil, som jag gjorde med min Max förra året. – Tack, Karin… Men varför märkte jag inget på Emil förrän det var så här illa? Men ingen tröst hjälper mycket mellan tårarna vid barnens sängar. En dag blev det sämre för Karin och Max, och hon var otröstlig när han flyttades till intensiven. Julia tog hand om Karin, hjälpte henne att vila, men natten blev lång. Dagen därpå hade Andreas lyckats överföra mer pengar. Ett rop från korridoren avbröt samtalet. Julia hann se Karin utanför intensivvården, vit i ansiktet, med tom blick och gråten i halsen. – Jag orkar inte mer! skrek Karin. Julia kramade henne, tills Karin lugnade sig med hjälp av personalen. Samme kväll lämnade Karin ett kuvert till Julia. I rummet öppnade Julia det och läste: “Snälla Julia, låt Emil leva – han får leva även för min Max. Ta honom med på fotboll, på skidor, till Skansen, och hälsa till björnen från oss. I kuvertet finns pengarna ni behöver – använd dem för Emils operation!” Julia grät av tacksamhet – nu hade de möjlighet att rädda Emil. Men priset var högt. – Andreas, sälj inte lägenheten! ringde hon dagen därpå. Vi behöver ha nånstans att komma hem! – Har vi pengarna? frågade han häpet. – Ja. Allt blir bra nu! Operationen gjordes på Emils ettårsdag. Julia, precis som Karin, tillbringade dagarna vid intensivvården, men prognosen blev snabbt bättre. Efter en månad kunde hon vara i samma rum som Emil, och de påbörjade lång rehabilitering. Emil återfick långsamt livslusten, började äta och le igen. När han för första gången sa “mamma” grät Julia av glädje – miraklet hade hänt. – Björn! pekade Emil när de besökte Skansen. – Inte “björn”, utan björn! skrattade Julia. De besökte den berömda björngården och Julia hälsade tyst till björnen från pojken Max. Emil sprang omkring, åt glass och såg på alla djur. Nu var livet fyllt av barnens skratt och nyfikenhet – sjukhuset låg bakom dem, och på nätterna kunde Julia närma sig sängkanten, lyssna till Emils lugna andning och känna att oron avtagit. En ny framtid väntade – ett liv, för sig själv, och för den pojken som gav Emil hans andra chans.

FÖRANING OM OLYCKA

Jag har svårt att sova den här natten. Något skaver inom mig; om det är en mardröm jag inte minns eller en oro jag inte kan sätta ord på vet jag inte. Tårarna rinner ner för kinderna utan att jag kan förklara varför. Bröstkorgen känns tung, andningen är trög, och plötsligt fylls jag av en stark känsla av att något hemskt håller på att hända.

Jag går bort till spjälsängen där min lilla pojke, Edvin, sover. Han smilar nöjt i sömnen och gör små smackande ljud med läpparna. Jag rättar till täcket runt honom och går ut i köket. Utanför fönstret är det becksvart.

Elin, kan du inte sova igen? hör jag bakom mig.

Det är som att kroppen bara jag förstår inte vad som händer med mig, svarar jag lågmält.

Det är väl den där omtalade babybluesen! försöker min man, Martin, skämta.

Men Edvin är ju redan ett halvår! Jag har inte känt av något sådant förrän nu.

Det är mycket som kan spöka hormoner, nerver Oroa dig inte, det ordnar sig.

Jag är rädd, Martin! viskar jag och trycker mig mot hans bröst.

Allt blir bra, försäkrar han mig och håller om mig.

Tre veckor senare får jag en kallelse till BVC. Vi har just gjort Edvins sexmånaderskontroll: blodprover, läkare, allt sånt. Ett samtal från sjuksköterskan oroar mig.

Är det något som har hänt? frågar jag.

Elin, oroa dig inte. Distriktsläkaren förklarar allt, svarar sjuksköterskan.

Det är kö i väntrummet. Oron växer inom mig tills det är vår tur. Jag känner att något är fel.

Sitt ner, säger läkaren mjukt. Elin Berglund, jag behöver att ni gör fler prover på Edvin. Oroa dig inte, men vi behöver undersöka mer.

Vad är det som händer? frågar jag andfått.

Edvins provsvar är inte bra. Leukocytvärdena är för höga, och andra värden ser också oroväckande ut. Vi vill ta nya prover. Gärna på akademiska sjukhuset.

Var gör man det? undrar jag med svag röst.

I Uppsala, på barncancercentrum.

Jag minns knappt hur jag tog mig hem. Martin var redan där, han hade fått mitt sms och lämnat jobbet direkt.

Elin, vad har hänt? frågar han upprört.

Tårarna bara rinner, men det är som om jag inte känner dem.

Vi måste vidare till barncancercentrum för undersökning, viskar jag.

Men, det är ju bara utredning! Säkert inget allvarligt, försöker Martin lugna mig.

Jag känner på mig att det inte är så, suckar jag det är just det här jag anat men inte kunnat sätta fingret på.

Jag kramar Edvin hårt och gråter. Han snurrar till sig i sömnen, ovetande om allt som händer.

Akut leukemi, säger överläkaren efter att ha läst proverna. Vi måste påbörja behandling direkt.

Jag känner paniken. Jag får inte ens vara med när de startar cytostatikan. Edvin är på intensiven och jag sitter utanför dörren.

Du måste gå hem och vila, försöker nattsköterskan. Du får ändå inte träffa honom inatt.

Hur ska jag klara det? Hur klarar man att vara utan sitt barn? frågar jag gråtfärdigt.

Martin och jag har varit gifta i åtta år. Länge försökte vi få barn. Utredningar, prover men inget var fel. Först vårt åttonde år kom Edvin, vårt efterlängtade barn. Martin var överbeskyddande hela graviditeten, bar runt på mig och förbjöd mig till och med att bära vattenkannan. Sista månaden låg jag inne på Akademiska efter läkares råd, Edvin var en bräcklig liten pojke som föddes sex månader sedan. Vi döpte honom efter Martins pappa, som gick bort i en bilolycka för några år sedan.

Elin, man ska aldrig namnge efter någon som dött så tragiskt, varnade min mormor.

Det där är skrock, mormor! sa jag bara. Jag var lycklig och ville inte höra något som kunde förmörka vår glädje.

En månad senare sover Edvin i sin säng på sjukhuset. Han har magrat, är blek och har mörka ringar under ögonen. Jag sitter jämte och kan inte sluta gråta, även om det inte längre känns märkvärdigt att låta tårarna rinna. Efter många diskussioner får jag tillslut vara med honom i den sterila salen, fast de var oroliga för infektionsrisken Edvin har inget immunförsvar kvar men jag kunde inte längre vara utan mitt barn.

Vi gör inte sådana transplantationer här, säger chefsläkaren, Lennart Lindqvist, nästa dag.

Var kan man få hjälp? frågar jag bestämt.

I Israel. Där har de specialister. Men det är mycket dyrt.

Vi hittar pengarna. Förbered alla handlingar, ber jag.

Vi skickar remisser och journaler till en klinik i Tel Aviv. Svaret blir ja men priset är över två miljoner kronor.

Elin, även om vi säljer både lägenheten och bilen får vi knappt ihop en fjärdedel! suckar Martin. Jag har redan lagt ut annonsen, men sådant tar tid.

Vi har högst två månader, konstaterar jag gråtande. Vi måste lösa det.

Alla hjälper till att samla pengar på mina och Martins arbetsplatser, genom den lokala insamlingen, bland vänner och i butikerna i Trosa. Kommunen bidrar, volontärer samlar in pengar. Vi får ihop drygt hälften, men tiden håller på att rinna ut.

Elin, åk ni, säger Martin jag lovar att ordna mer pengar och så fort lägenheten blir såld skickar jag resten.

Att få ihop hela beloppet i lilla Trosa är omöjligt, men alla gör sitt bästa.

Jag och Edvin lyfter från Arlanda med långt ifrån tillräckligt mycket pengar, men behandlingen i Israel måste börja. Prover, förberedelser, rutiner tar sin början. Jag tänker inte på resten av kostnaden hoppet om ett mirakel är allt som håller mig uppe. Edvin blir ett år om en månad.

På avdelningen finns även Anna från Eskilstuna med sin son Max, tre år. De lyckades samla ihop till operation, men Max sjukdom upptäcktes sent och han blir försämrad hela tiden vilket försenar ingreppet.

Gråt inte, Elin! säger Anna och kramar mig. Du kommer att få ta med Edvin till cirkusen och zoo, precis som vi gjorde förra året. Max älskade björnarna! Det var där vi förstod att något inte stämde. Näsblodet ville inte sluta och så fler gånger till sist visade det sig vara leukemi. Steg tre när vi väl sökte hjälp. Varför märkte jag inget tidigare!

Anna, vi går dit tillsammans, alla med barnen, lovar jag och tröstar henne, men orden känns tomma.

Dagar senare förvärras Max tillstånd och han flyttas till intensiven. Anna får inte gå in, ändå väntar hon utanför dörren och bryter ihop gång på gång.

Du måste vila, Anna! försöker jag.

Jag kan inte lämna honom! Han vet ju att jag är härutanför, svarar hon envis.

En sköterska ger henne lugnande. Hon gråter inte längre bara väntar, tyst.

Martin ringer en kväll. Jag håller Edvin i famnen.

Elin, jag har satt in hundratusen. Resten får vi om jag lyckas sälja lägenheten, kanske nästa vecka.

Tack, mumlar jag. Men

Plötsligt hör jag ett skrik ute i korridoren. Jag tappar telefonen, Edvin vaknar och gråter. Jag vaggar honom till sömns, lägger ner honom och springer ut. Jag förstår redan vad som har hänt även om jag vägrar acceptera det Anna har fallit till golvet, omringad av sjuksköterskor. Hon skriker av bottenlös sorg. Jag sätter mig ner hos henne och låter henne gråta ut.

Anna, du måste hålla ut för Max skull! säger jag och omfamnar henne.

Varför ska jag leva? Mitt barn är dött! skriker hon, full av förtvivlan.

Efter lugnande medel för jag Anna till rummet. Vakten tycker hon borde vila.

Jag sover inte en minut den natten. Sitter istället vid Edvins säng, ser på honom, memoriserar varenda drag.

Dagen efter kommer Anna in. Hon gråter inte längre men ser plötsligt gammal och slut ut. Vi håller om varandra länge.

Hoppas ni klarar er, viskar Anna och räcker fram ett kuvert. Jag klarar inte säga allt läs när jag har gått.

Tack, säger jag och kramar henne.

När Edvin är iväg på behandling öppnar jag kuvertet och läser brevet, skrivet med darrande hand:

Kära Elin, jag vill så gärna att Edvin lever och får uppleva allt som Max aldrig fick. Låt honom springa runt, sparka boll och åka skidor och hälsa på den stora svarta björnen i vårt zoo för oss båda! I kuvertet ligger pengar som skulle ha gått till Max operation, men han behöver dem inte. Använd dem för Edvin så han kan få en framtid.

Tårarna rinner för att jag nu kan betala operationen men även för att pengarna kostade så mycket sorg.

Martin, sälj inte lägenheten! säger jag nästa dag. Vi kommer behöva komma hem någonstans.

Men pengarna? undrar han.

Det ordnar sig. Det finns nu.

Det är första gången på länge jag hör hans röst ljusna.

Operationen görs dagen efter Edvins födelsedag, när han fyllt ett år. Jag sitter utanför intensiven, som Anna gjorde. Men denna gång är prognosen god, och efter några veckor får jag träffa honom igen. Sedan får vi dela rum, och efter en isoleringsperiod väntar en lång rehabilitering, men det gör inget det viktigaste är att operationen lyckades.

Edvin börjar leva upp: nyfiken på leksaker, vågar äta och orkar till och med skratta. När han första gången antyder mamma börjar jag gråta miraklet inträffade.

Bjä bjä bjärev! säger Edvin och pekar på den stora svarta björnen innanför buren.

Det heter björn! skrattar jag.

Vi är i djurparken, i samma park där Max en gång såg björnarna. Jag viskar:

Hej till dig, från Max.

Edvin springer runt, äter glass och sitter på Martins axlar, lycklig och full av liv. Alla orosnätter och tårar känns långt borta, men fortfarande vaknar jag ibland om nätterna och tassar fram till sängen för att tjuvlyssna på Edvins lugna andetag. Oron lättar. Nu har vi ett liv framför oss ett liv både för egen del, och för den lille pojke som gav min son en chans att överleva.