Planerade om trädgården, fixade blomrabatter till Anneli och byggde en mysig pergola. Inomhus märktes det också att ett par rejäla manshänder varit i farten. Ja, Anneli gjorde verkligen rätt i att välja just Erik. Det är inget att snacka om. Dessutom drog han in bra med pengar och ville ständigt göra Anneli glad små presenter, överraskningar
Du älskade ju aldrig mig från början, sa han ibland. Gift dig med mig utan kärlek. Kommer du lämna mig nu när jag blivit sjuk?
Aldrig! svarade Anneli och höll honom hårt i famnen. Du är världens bästa man, aldrig skulle jag lämna dig
Han kunde knappt tro att det var sant, även om humöret var i botten för både honom och Anneli ibland.
Anneli hade varit gift i tjugofem år, och under alla dessa år fortsatte män att dra sig till henne. Som ung var hon dessutom alltid skolans populäraste tjej.
Nej, någon klassisk skönhet hade hon aldrig varit. Ändå var det Anneli killarna slogs om, både i tonåren och senare. Hon skilde sig aldrig från Jörgen, trots att han var ganska komplex som person. Nej, Anneli levde ihop med honom till hans sista dag. De växte upp tillsammans med dottern, Malin, som så småningom gifte sig och flyttade till Italien med sin man. De skickade foton, bjöd in henne på besök men varken Anneli eller Jörgen tog sig nånsin iväg. Kanske Anneli åker dit nån gång. Jörgen blev kvar.
Han gick bort i en bilolycka. Helt absurt Fast senare fick Anneli höra att det nog var hjärtat som stannade där bakom ratten så han tappade kontrollen.
Kanske svimmade han? undrade Anneli.
Nu får vi aldrig veta, suckade väninnan Lotta, som är läkare. Orsak: skador som inte går att överleva.
Anneli var chockad. Lotta hjälpte henne att styra upp allt det praktiska.
Det var Lotta som fick veta allt via sitt nätverk. Jörgen begravdes, Anneli blev ensam kvar i det stora huset som de byggt tillsammans, år efter år.
För två, och när gäster var över, kändes huset inte särskilt stort ändå. Men när man är ensam för en kvinna blir det där huset plötsligt rätt överväldigande. Ett hem behöver en hand också för att fortsätta fungera.
Malin kom hem till begravningen och ville diskutera om de kanske skulle sälja huset, köpa en lägenhet och att Anneli skulle flytta till dem i Italien.
Nej! hojtade Anneli. Jag har inte byggt allt detta för att sälja. Och flytta till Italien vill jag då rakt inte. Jag har sett Italien
Mamma!
Du är för lättlurad, Malin, sa Anneli och skrattade, trots tårarna. Jag skojar bara.
Skojar du så kanske det finns hopp då, skrattade Malin tillbaka.
Inget var entydigt. Precis som Jörgen. Ena sidan av honom: omtänksam och kärleksfull. Andra sidan: ett humör som ibland gick ut över Anneli. Han kunde gnaga sönder hennes nerver och sen be om ursäkt. Anneli var inte långsint sånt gick hon vidare ifrån. Så levde de i tjugofem år! Man undrar hur man står ut
Malin var hemma ett tag, men åkte hem till sitt snart igen. Hennes man jobbade mycket och hon ville tillbaka till sitt eget.
Anneli blev kvar själv. Fast om hon ska vara ärlig visste hon det skulle inte vara länge.
Och så blev det. Hon deppade hela vintern, men när tårarna torkat såg hon plötsligt att hon, utan att märka det, dragit till sig en liten krets av uppvaktande herrar.
Till och med Annelis mamma brukade undra hur dottern kunde vara så eftertraktad.
Vad är det med dig? De tupparna bara ramlar över varandra för att få vara med dig. Och ändå är du ingen klassisk skönhet, liksom vad missar jag?
Det är för att jag är snäll, mamma, svarade Anneli medan hon bättrade på läppstiftet. Skönheten betyder ingenting. Det är bara yta. Det viktiga är att en kvinna har utstrålning och karisma en särskild charm.
Nej nu får du gå, skrattade mamma. Annars lessnar friaren och drar.
Äh, det kommer en annan, ryckte Anneli axlarna lätt.
Nästan trettio år passerade sedan det där samtalet, men egentligen var inget annorlunda. Kvinnor klagar över att det inte finns några vettiga män, särskilt efter fyrtio. Men Anneli kände inte igen det där. Nu vid fyrtiosex hade hon till och med två friande herrar och båda var bra.
Men hennes hjärta längtade mest efter Mattias. Han var precis så charmig och smart som man kunde önska snygg, pratsam, bildad. Kul att prata med, lätt att presentera bland folk.
Men Mattias var bäst på just det att prata. Anneli föll för honom mer och mer via hans ord. Men med åldern och erfarenheten insåg hon han var inte någon att dela ett helt liv med. Inte för hennes stora hem.
Den andra frien, Erik, var en helt annan typ. En stadig karl. Han kunde utan problem dricka en back folköl på en fest och ändå ordna och fixa allt. Händig som få, okomplicerad men energisk och envis när det behövdes.
Med sin fru var han snäll som ett lamm, men om det behövdes bär han hela världen på sina axlar för henne. Ändå var det irriterande nog Erik som föll Anneli minst i smaken typisk konstig kvinnlig logik.
Han sade aldrig vackra saker till henne han var rätt fåordig när han var nykter. Om han fick sig några glas berättade han skämt och höll låda. Men annars tystlåten.
Och visst, Erik kunde dricka för mycket ibland, men dagen efter var han alltid på banan igen. Sköljde sig kall och satte fart.
Det var honom Anneli valde.
Mattias tog illa vid sig, när Anneli valde bort hans drömmiga snack och försvann ur bilden.
Anneli gifte sig med Erik, och han var lyckligare än någonsin. Han drack kanske på tok för mycket på bröllopet, sjöng och dansade till utmattning.
Du är otrolig, sa Lotta, Det har knappt gått ett år sen Jörgen dog och du har redan en ny man. Ingenting förändras! Folk går och gnäller över att det är omöjligt hitta någon efter fyrtio, men du behöver bara kliva utanför dörren.
Va, ska du säga: Hur bär du dig egentligen åt? Du är ju inte ens speciellt snygg!
Nej, nej jag säger inget sådant. Men du har alltid varit märkvärdigt populär det är fakta!
Jag vet inte själv vad det är, Lotta. Prata med min mamma om den saken.
Anneli blinkade, tog sin man i handen och släpade honom ut på dansgolvet. Hon dansade och kände hur de sista tvivlen blåstes iväg.
Nog för att Erik var enkel men vilken styrka! Duktig var han och såg ändå fortfarande rätt bra ut. Och om han nu är stillsam, så kanske det är ganska skönt.
Och vad skulle hon med Mattias till? Av vackra ord blir man inte mätt.
Några månader efter bröllopet hade Erik förvandlat Annelis tomt till en ren sagoträdgård. Han röjde bort överflödiga buskar, planade ut allt, fixade blomsterland och byggde en pergola. Överallt i huset märktes att en manshand varit i farten.
Nej, Anneli hade valt rätt. Det var hon säker på.
Dessutom drog Erik in pengar och älskade att överraska Anneli med små presenter.
När hon jämförde sitt nya äktenskap med de tjugofem åren med Jörgen ångrade hon faktiskt, på djupet, att hon inte träffat Erik tidigare. Den mannen var guld värd!
På sommaren grillade de ofta, satt i pergolan och åt ihop på trämöbler som Erik snickrat.
Anneli njöt, mätt och glad som en katt, och Erik log när han såg henne.
Vad ler du åt, Erik?
Ingenting. Bara glad.
Hans första fru var en riktig surpuppa. Han trodde aldrig han skulle träffa en kvinna som Anneli.
De fick fyra fina år tillsammans, men så började Erik plötsligt bli trött och gå ner i vikt. Han blev ovanligt tagen när han hade druckit även om han alltid varit svag för ett glas.
Erik, vi måste gå till läkaren! tjatade Anneli. Vad väntar du på?
Struntprat, Annelisan! Det går över av sig självt!
Nä, du! Sluta nu. Du är som de flesta gubbar, livrädd för vård.
Nej.
Han ville inte berätta för Anneli vad han egentligen var rädd för. Att Anneli skulle överge honom om han blev arbetsoduglig. Han visste att hon valt honom av praktiska skäl, kanske inte för passion men han älskade henne! Det hade han gjort på en sekund, där i kassan på ICA när hon irrade runt i väskan efter plånboken.
Han ville ta hand om henne, hela livet. Eriks mamma tyckte alltid han kunnat fått någon yngre och vackrare.
Men du, Erik. Vad ser du hos henne? skakade mamman på huvudet. Inte särskilt snygg, och gammal är hon också. Du skulle kunna få vem som helst!
Men ingen annan än Anneli var det han ville ha. Men tänk om Anneli inte längre ville ha honom?
Han gick ändå inte till läkaren. En lördagskväll hade de grillkväll med vännerna Lotta och Börje. Killarna grillade och drack öl. Lotta tog Anneli åt sidan i köket.
Mår Erik dåligt?
Jag vet inte, Lotta! Jag har tjatat och tjatat om doktorn, men han vägrar. Du som är läkare, vad tror du? Han ser inte pigg ut längre.
Nej, han har tappat i vikt. Och han ser nästan lite gul ut
Herregud! Lotta, du måste få honom att gå till läkaren! Snälla, han lyssnar kanske på dig som faktiskt kan saker!
Lotta såg på henne.
Älskar du honom, Anneli? Jag minns dina funderingar ibland
Anneli var tyst.
Men Lotta hann inte övertala Erik innan han svimmade vid matbordet. Ambulansen kom, Erik kördes in med Anneli vid sin sida. Hon höll honom hela vägen, bad och hoppades.
Han opererades direkt.
Leverförändring.
Cancer? Anneli blev livrädd.
Vi väntar på provsvar.
Tumören var godartad, men stor. Läkarnas prognos var försiktig. Erik fick strikta förhållningsorder och att tillfriskningen kunde ta lång tid om det ens gick.
Erik deppade ihop totalt. Hans mamma kom förbi med hemlagad mat han faktiskt fick äta.
Du ser inte ut som min son! sa mamma Margareta. Du överlevde, du har ingen cancer. Var glad! Här, ät lite köttbullar.
Jag vill inte.
Måste ändå. Kommer Anneli?
Hon kommer än så länge, svarade Erik.
Är du rädd att hon ska lämna dig? Hon vore ju inte klok i så fall!
Men jag är ju ingenting längre! Kan inte jobba, får inte göra något, snart femtio men känner mig trasig. Vem vill ha en trasig man?
Vad händer här inne? hojtade Anneli när hon kom in. Ni låter hela avdelningen.
Jag går väl hem, hälsade Margareta och vinkade.
Anneli gick fram till Erik, satte sig bredvid på sängen.
Är du sur nu, eller vad är frågan? Alla armar och ben kvar, du kan laga. Resten fixar sig. Vet du vad jag hört om levern?
Nej, vad?
Så länge du har över femtio procent kvar, kan den återbildas. Du har sextio procent kvar. Ge kroppen tid. Allt ordnar sig!
Har jag verkligen det? Tid, alltså.
Vad menar du?
Ljuger du för mig, har läkaren sagt nåt annat egentligen?
Nä Det är inte det.
Erik skrevs ut. Det blev en tuff tid efteråt. Minsta lilla grej och han blev helt slut. Femtio närmade sig, och nu var han nervös inför sin födelsedag då han varken fick äta gott eller ta sig en snaps. Festligt värre!
Anneli verkade inte bry sig om hans trötthet. Hon åt gladeligen dietmat tillsammans med honom.
Anneli vad händer nu? Kommer du stå ut med mig?
Varför skulle jag inte? Jag har det hur bra som helst med dig.
Det var för att jag kunde fixa saker, då var jag värdefull. Nu?
Sluta nu. Skärp dig, vetja!
Jag försöker! Men jag blir helt slut av bara några hammarslag.
Anneli kramade honom bakifrån, lutade kinden mot hans huvud.
Jag älskar dig. Och jag släpper dig aldrig. Ta det lugnt, du hinner återhämta dig.
Älskar du mig? På riktigt?
På riktigt.
Anneli lämnar inte Erik. Han återhämtar sig långsamt men ändå.
När hans femtioårsdag kom ordnade Anneli kalas helt utan stark sprit, så han skulle slippa känna sig utanför.
De gamla vännerna kom, de satt i pergolan och spelade brädspel.
Du har haft tur med frugan, Erik, konstaterade vännerna.
Vadå, går ni hem och super på mig nu eller?
Alla skrattade, och sen skildes de åt. På kvällen satt Anneli och Erik på trappan, tittade på stjärnhimlen och kände sig lyckliga. För första gången på länge kände Erik att kroppen gav med sig lite.
Han började tro på att han faktiskt skulle bli frisk. Och att Anneli aldrig skulle lämna honom. Han höll henne närmare.
Vad är det, Erik?
Allt är bra, sa han.
Äntligen, skrattade Anneli och pussade honom på kinden.
De var lyckligaDe satt tysta en stund, vinden lekte i syrenbuskarna och ett par fladdermöss susade förbi utanför ljuskäglan från köksfönstret. Anneli lutade huvudet mot hans axel.
Vet du, Erik, sa hon efter en lång stund. När jag var yngre trodde jag att livet handlade om passion och stormar. Allt skulle kännas stort, dramatiskt och överväldigande. Men det är kvällar som den här som är det verkliga guldet. Att sitta här bredvid dig, veta att vi fixat allt tillsammans det är större än stormar.
Härligt, sa han med ett snett leende, och tog hennes hand. Tänk att du valde mig ändå.
Jag väljer dig fortfarande. Varje dag.
De satt kvar på trappan tills stjärnorna flyttade sig på himlen. Någon gång i gryningen släckte huset sitt sista ljus, men i pergolan prunkade rosorna fortfarande och doftade mot sommarnatten envist, outsläckligt, precis som kärleken mellan Anneli och Erik. Och när morgonen kom, var världen lite ljusare än dagen innan.
