Stackars lilla lamm
Hej mamma och pappa! ropade Elin glädjestrålande när hon klev in genom ytterdörren en lördagsförmiddag. Jag ska gifta mig! Johan friade och jag sa ja utan att tveka.
Men kära nån, Elin, du har ju hunnit bli vuxen, utbrast Annika, hennes mamma, och vände sig mot sin man, Lars. Han satt tyst vid köksbordet och verkade smälta dotterns stora nyhet.
Såklart, mamma. Jag har ju tagit examen och jobbar nu i Stockholm. Och Johan har också ett tryggt jobb, så vi tyckte det var dags.
Johan, som var en stadspojke från Västerås, var redan bekant med Elins föräldrar. Han bodde med sin mamma i en liten lägenhet. En lugn och vänlig kille som de hade lärt känna över tiden. Annika och Lars tyckte om honom.
Bröllopet ordnade Annika och Lars själva. De bodde utanför Uppsala på landet, med eget litet jordbruk. Johan hade sparat ihop en slant, men Lars sa:
Johan, spara de där pengarna. Ni kommer behöva dem till en lägenhet. Vi står för bröllopet, kanske din mamma kan hjälpa till lite grann.
Johans mamma, Birgitta, sa genast:
Jag har tyvärr inga pengar. Jag har uppfostrat Johan själv och vi har fått klara oss på min lön. Men lite presenter kan jag ordna.
Elins föräldrar klandrade aldrig Birgitta för det, men Annika kände ändå ett litet motstånd till svägerskan. Själva bröllopsfesten hölls i ett kafé i Uppsala, ganska enkelt men trevligt.
Kort efter bröllopet bestämde sig Elin och Johan för att köpa en bostadsrättslägenhet tillsammans. Insatsen hjälpte Elins föräldrar till med Birgitta hade inte råd, hon sa att hon satt fast i lån.
Elin och Johan flyttade in i sin lägenhet och snart föddes lilla Agnes. Annika och Lars brukade ta med sig hemgjorda varor från landet varje gång de kom; mjölk, grönsaker och färskt kött.
Ibland ringde Annika till Birgitta:
Ska vi kanske gå ihop och köpa en riktigt fin present till Agnes? Det behövs ju mycket när ett barn växer.
Men Annika, du vet ju att jag inte har några pengar, suckade Birgitta. Jag är ju ensam och pensionär…
På Elins födelsedag kom Annika och Lars som vanligt från landet med matkassar potatis, morötter och kött. Birgitta räckte över ett kuvert med femhundra kronor. Annika tyckte det var lite snålt, så de gav själva ytterligare tvåtusen kronor. De sparade aldrig på vare sig pengar eller mat när det gällde dottern och hennes familj. Ändå gnagde det inom henne att svägerskan aldrig ville hjälpa till.
Lars, varför är det alltid vi som tar ansvar? Birgitta bara klagar och säger att hon inget har men hon har alltid råd med fina kläder och klipper sig ofta. Man måste skärpa sig och jobba det är så man klarar sig. Skulle du velat ha en sådan fru som bara gnällde? Nej du, jag har alltid bundit ihop vårt hem med både arbete och kärlek, sa Annika till sin man, som oftast bara lyssnade.
Annika hade märkt att Birgitta alltid var snyggt klädd, håret välklippt, naglarna välskötta. Annika undrade i tysthet hur Birgitta fick råd till allt det där när hon jämt talade om sina pengar som inte räckte till.
Men Lars svarade sonika:
Det är väl härligt att se när folk tar hand om sig själva. Därför ser Birgitta yngre ut än hon är.
Annika blev förargad över hans ord:
Jaha, det är lätt för henne, hon bor i lägenhet och har ingen gård att ta hand om. Själv sliter jag dagarna i ända med åkrar, djur och hushåll, sa hon bittert. Får väl börja ta hand om mig själv och låta dig sköta gården…
Lars var inte den typen som bråkade, och oftast lät han henne prata till punkt eftersom han visste hur hans fru fungerade. Trots det fortsatte vardagen som vanligt, med Annika som drog det tyngsta lasset på gården och Lars som körde lastbil.
När Agnes fyllde tre år började hon på förskola men blev ofta sjuk. Familjerna enades om att Birgitta skulle passa Agnes ett tag så att hon fick bli frisk och växa på sig.
Jag ställer gärna upp. Vad skulle jag annars göra? Jag är ju ändå pensionär, sa Birgitta.
Annika blev glad.
Äntligen gör svägerskan lite nytta.
Efter ett tag märkte Annika att Lars åkte in till Västerås allt oftare.
Annika, kan du packa lite mjölk, ägg och potatis? Jag ska åka till Elin och måste ändå till staden för att köpa reservdelar till traktorn. Passar på att titta till Agnes.
Annika såg bara fördelar och kände en varm glädje över att kunna hjälpa dottern och barnbarnet.
De har det dyrt i stan, vi har allt hemma och utan gifter.
Snart tog Lars allt längre på sig i Västerås. I början tänkte Annika inte på det, men med tiden märkte hon att det blev till en vana för Lars att dröja sig kvar.
Plötsligt gick det upp för henne:
Han har minsann fått upp ögonen för min svägerska… Jag ska allt ta reda på hur det ligger till.
Nästa gång Lars packade bilen sa Annika:
Jag följer med. Jag saknar lilla Agnes och behöver titta på ett par grejer i stan, sa hon och såg sin man rakt i ögonen. Han blev märkbart nervös men nickade.
På vägen dit märkte Annika att han var ovanligt tyst.
Du verkar lite låg, Lars. Allt okej?
Äh, jag har bara ont i huvudet… svarade han.
När de ringde på hos Elin blev de öppnade av Birgitta, iklädd sin morgonrock och ordentlig makeup. Men när hon såg Annika bredvid Lars försvann leendet.
Oj, jag hade inte väntat er båda… Kom in, sa Birgitta snabbt och knäppte morgonrocken.
De lekte med Agnes, gav henne dockor och kramar. Efter att flickan somnat ville Birgitta bjuda på kaffe Annika och Lars hade bakelse och äpplen med sig.
Annika såg nu klart och tydligt hur Birgitta kastade blickar mot Lars och fick tillbaka samma sort av honom.
De vågar till och med flirta mitt framför mig. Hur långt har det här gått? tänkte Annika men höll masken.
Efter en stund reste sig Lars.
Jag går ut och tar en cigg, informerade han och gick.
Nu tröttnade Annika på att tassa runt:
Hör upp, Birgitta, du behöver inte spela oskyldig. Jag ser mycket väl vad ni håller på med. Sluta nu att kasta blickar på min man. Om du behöver en karl, får du hitta någon egen och gifta dig. För min man lämnar du ifred. Skäms du inte att flirta så där öppet med din svåger? Om du inte slutar detta så kommer jag själv hit och passar Agnes, så får du se på andra bullar.
Birgitta blev röd som en kräfta och hade aldrig väntat sig att bondehustrun skulle kunna vara uppmärksam nog att genomskåda henne. Hon hade alltid trott att Annika var för enkel och sysselsatt med gården för att förstå något.
När Annika lämnade lägenheten sträckte hon på sig och sa:
Du behöver inte tro att jag är godtrogen eller dum, Birgitta.
På vägen hem fick Lars höra allt.
Från och med nu åker du inte ensam till stan. Och den där stackars lilla lamm-fasaden går hon inte vidare med. Jag satte henne på plats. Försök inte neka för jag vet vad jag såg.
Annika, det var väl inget… Du inbillar dig, försökte Lars.
Jaså, så det var alltså inget. Men det blir i alla fall inga fler ensamma besök när barnen är på jobbet. Om det behövs, åker jag själv och passar Agnes. Du får klara dig här hemma då. Jag menar allvar.
Elin ringde senare på kvällen, upprörd:
Mamma, varför var du så elak mot Birgitta? Hon hjälper oss med Agnes. Du är bara svartsjuk på pappa. Han hälsar bara på sitt barnbarn.
Annika suckade och förstod att Birgitta försökte ställa dottern emot henne.
Du är fortfarande ung, Elin, och förstår inte allt i livet. Tänk om Johan tillbringade timmar hos din väninna bakom din rygg, hade du varit nöjd då? Svägerskor borde veta var gränserna går. Det är inte okej att bjuda in gifta män på fika när barnen jobbar. Kom ihåg att det är jag och pappa som bidrar mest med hjälp till er och det är på mitt initiativ. Om svärmor inte vill passa Agnes, får jag komma själv.
Förlåt, mamma. Jag borde ha förstått bättre. Birgitta sa så mycket om dig.
Det är klart hon gjorde, men nu vet du hur det ligger till. Jag vände ut och in på henne, och hon blev tyst som en mus.
Sedermera lugnade Lars ner sig. Om han skulle till stan, talade han alltid om det i förväg och ofta föreslog han att Annika skulle hänga på. Annika tyckte det var trevligt att se Agnes oftare. Och Lars hjälpte mer än någonsin hemma: erbjöd Annika vila, hjälpte till i trädgården, arbetade sida vid sida med henne.
“Det är bra”, tänkte Annika. “Man måste hålla män sysselsatta då får de inte dumma idéer och dessutom lär de sig att uppskatta sin hustru mer. Själv har jag nu lite extra tid att ta hand om mig. Varför skulle jag vara sämre än någon annan?”
Ibland är det de svåraste prövningarna som lär oss att stå upp för oss själva och värna om det som är vårt. Och den som tar för givet att någon är naiv, får ofta se sig rejält överraskad.
