Valet “Vem kunde ana att Fidde var djupt gift…” – suckade Svetlana, där hon satt på en parkbänk i en skuggig svensk stadsdel och höll i fickan sin remiss till kliniken. Korridorsvännerna på studenthemmet var avundsjuka när de såg henne tillsammans med den mörkhårige, slätrakade, blåögde killen och tyckte hon hade sån tur med en stilig kavaljer. Men det var inget att avundas, visade det sig. Svetlana rös när hon mindes första och sista mötet med Fiddes fru, som väntat utanför fabriksgrinden för att förklara vad som gällde. – Hej, är det Svetlana? – började kvinnan. – Och du är? – Svetlana spände sig inför den långa och smala blonda kvinnans genomträngande blick. – Jag är Olga, Fiddes hustru. – Ursäkta? – Du hörde. – Ytterligare en av er, eh? Och hur många sådana som du finns det egentligen – ni tar aldrig slut, ni lyckojägare… – Vad tror du att du håller på med? – Vad DU håller på med! Jag är hans fru, sett dig med min man, och du spelar allan framför mig i stället för att skämmas eller be om ursäkt. Så gör folk med moral, men det gäller tydligen inte dig. Hon granskade Svetlana och fortsatte: – Han har haft fler som dig än det finns fingrar både på händer och fötter. Du gick på en gift karl, dj-vla skamlösa. Han är man, han jagar. Fattar du? Du är bara ett kort äventyr för honom. När han fått nog är du glömd. Håll dig undan från min man. Förresten har vi två döttrar, vill du se en familjebild? – Olga räckte fram ett foto. – Här, rena beviset på stor och vacker kärlek. Vi var i Båstad för två månader sen… – Vad vill du egentligen? Ta det med din man. – Det ska du inte tvivla på! Han fick jobb nyligen på fabriken, bra lön – sen dyker du upp. Låt bli honom. Han tänker inte skilja sig, tro inte på hans löften. Hur gammal är du, trettio? – Tjugofem! – sa Svetlana sårat. – Ännu bättre. Du hinner fortfarande hitta någon annan och skaffa familj. Låt nu min Fidde vara. Svetlana ville inte höra mer, reste sig och gick på darriga ben bort från kvinnan som så brutalt raserat hennes drömmar och hopp. – Förrädare… – mumlade hon, med en klump i halsen, men hon tänkte inte bryta ihop offentligt. Hon ville inte bli samtalsämnet bland kollegerna. På kvällen dök Fidde ändå upp med blommor. Med gråten i halsen slängde hon ut honom, trots hans kärleksförklaringar och löften om skilsmässa. Två veckor kämpade hon med sig själv. Fidde lät bli henne, låtsades inte känna henne när de sågs. Men oturen slutar sällan ensam… Illamåendet och yrseln trodde Svetlana berodde på sorgen, men snart förstod hon att passionen med Fidde fått följder. ”Sex veckor”… Lät som en dom. Svetlana ville inte bli ensam mamma. Hon var skräckslagen. Hon kände att alla såg fördömande på henne. Fidde hade dolt sitt äktenskap. Vad skulle hon ha gjort? Krävt legitimation? Han hade ju ingen ring. Varför reagerade hon aldrig när han bad hålla tyst om deras relation på jobbet? Han lurade henne – och det hjälpte inte att hon varit helt ovetande. Snart började kollegorna skvallra om OIgas fabriksbesök. – Jag är gravid, – sa hon till sin före detta under lunchen, av ren desperation. – Jag betalar så du tar bort det, – muttrade han. Dagen därpå hade Fidde slutat, försvann ur hennes liv för gott. Svetlana visste att det inte gick att vänta. Trots läkarnas oro tog hon sin remiss till ”operationen”. Nu satt hon där på bänken, höll lappen hårt som om den kunde rädda henne. – Har du bråttom? – frågade en kille i businesskostym med en enorm bukett mörkröda krysantemum, som slog sig ner bredvid. – Ursäkta? – sa hon med tom blick. – Dina klockor går för fort, – nickade han mot hennes handled. – De går alltid tio minuter för fort. Ställer om jämt – men det hjälper inte, – svarade hon avmätt och vände sig bort. – Fantastiskt väder i dag. Riktigt brittsommar, säger min mamma. Hon säger hon gjorde sitt livs bästa val en sån här dag – och ångrar inget… Vet du, – babblade han vidare, – min mamma är fantastisk! – Han visade tummen upp. – Henne är jag evigt tacksam för. – Din pappa då? – slank det ur Svetlana. – Honom pratar hon aldrig om, och jag frågar inte. Jag ser att hon inte vill minnas… Jag kommer från en arbetsintervju. Kan du tänka dig, de valde mig bland tio på ett toppjobb. Har knappt erfarenhet, men ändå… Mamma har gett mig självförtroende… Och första lönen ska gå till en solresa för mamma – hon har aldrig sett havet. Har du varit vid havet? – Nej… – sa hon och fastnade med blicken på hans vinröda slips. Den glade killen lyste av lycka. – Det är mammas gåva! – klappade han slipsen. – Förlåt mitt tjat, men jag måste dela min glädje – du ser så ledsen ut… Såg att du behövde någon att prata med. Jag stör dig va? Svetlana skakade på huvudet. Det kändes inte besvärande. Han lyckades avbryta hennes hemska tankar. Hans kärlek till mamman var imponerande. ”Vilken fantastisk son – tänk om jag fick en sån…” – Nu måste jag gå. Mamma väntar oroligt… Men du, ha inte bråttom! – Ursäkta? – Det var till dina klockor, – log han. – Jaha… – log hon svagt tillbaka. Några minuter senare var han borta och Svetlana rev sönder remissen hon nyss klamrat sig till. Hon satt länge kvar, andades höstluft i solen. Nu kändes allt lättare – denne främling hade värmt hennes hjärta. Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade ensam uppfostrat en underbar son. Synd bara att Svetlana aldrig fick veta hans namn – fast det spelade ingen roll längre… Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… – Mamma, jag har bråttom, – sa Stas vid spegeln medan mamma knöt hans nya vinröda slips inför en viktig anställningsintervju. – Ska du inte strunta i det? – Den ger självförtroende, du får se, allt kommer gå bra… Såja! – Hon beundrade sin vuxna son. – Lite nervöst ändå… – Det är din plats. Svara bara ärligt – och le! Du är oemotståndlig. – Okej, mamma, – Stas pussade henne och skyndade iväg. Från fönstret såg Svetlana honom kliva mot hållplatsen. Plötsligt ryckte hon till… Det var som en deja-vu… Den där killen på bänken, för så många år sen… Stas i kostym – precis som han. Hon hade glömt allt i alla år. Nu rusade det tillbaka. Hur kunde det hända? Var det ödet som en gång visade henne framtiden – så att hon skulle förstå vad det innebar att välja bort sitt barn? Och varför fick hon aldrig veta vem killen, eller hans mamma, var? Kanske spelade det ingen roll längre… Allt blev så bra. Efter lunch kom Stas hem med en enorm bukett vinröda krysantemum som passade till slipsen. Och han berättade att han fått jobbet. Han lovade dessutom att de skulle åka till havet – mamma har aldrig sett havet. Nu var det hans tur att ta hand om henne. Han skulle kunna flytta berg för sin mamma. Hur tufft det än varit – alla motgångar klarade de och gav aldrig upp. Svetlana ångrade aldrig sitt val att föda sitt barn. Det var rätt val – och så fick det bli!