En vän från kyrkogården
En kväll går min man till ICA och kommer aldrig hem igen. Vi har bott hos min svärmor i Malmö med barnen i fem år.
Nästa morgon går jag till polisen på Amiralsgatan för att anmäla honom som försvunnen, men de säger, med stel min, att en anmälan inte kan tas emot förrän efter 72 timmar.
Jag lämnar anmälan när tiden gått.
Tre år hinner gå.
Varje dag hoppas jag att dörren ska öppnas och att han ska komma tillbaka. Vi bor fortfarande hos hans mamma, som aldrig gillat mig om sanningen ska fram, nästan hatat mig tyst och ihärdigt. Efter hans försvinnande blir hon närmast galen. Till grannarna i huset berättar hon att några älskare till mig har mördat hennes son och sänkt honom i kalkbrottet vid Limhamn.
Jag står ut. Jag hoppas att svärmor ska sansa sig och sluta prata nonsens, men förgäves. Visst, det finns kalkbrott utanför stan som är över hundra meter djupa, och visst, några män har tittat på mig, men någon romans? Nej för mig är familjen helig.
Men dag för dag blir relationen till svärmor värre. Vi börjar bråka om ingenting: jag lägger en sked fel, hon stör sig på var jag ställer muggen.
Till slut brister mitt tålamod, och jag börjar leta efter alternativ för ett lägenhetsbyte.
Då får jag höra:
Dig släpper jag inte in i någon fin lägenhet! Dröm inte ens, du mördare!
När jag hittar något, säger hon nej. Tredje våningen för högt, värk i benen. Första våningen ungdomar kommer föra oväsen utanför. Andra våningen fel stadsdel, långt till närmaste butik.
Till sist dyker ett alternativ upp mitt emot, andra våningen, nära affärer, bekanta kvarter.
Men nu tar hon till ett nytt argument:
Jag kommer se fönstren till min gamla lägenhet, där min enda son försvann.
Så pressad att jag flyttar vart som helst bara för att slippa alla skrik och så barnen slipper höra allt mer. Till slut flyttar jag och barnen till en lägenhet på första våningen i ett gammalt hus, precis i utkanten av Östra Kyrkogården.
Svärmor och jag lämnar varandra som fiender, som om vi aldrig bott ihop. Inte heller barnen, hennes barnbarn, bryr hon sig nämnvärt om. Att de nu varje dag hör begravningsmusik på väg mot huset, i stället för att se en lekplats utanför fönstret, saknar betydelse för henne. När de kommer hem passerar de istället gravstenar och kors.
Det var hennes hämnd på mig. Fast jag varken är skyldig till min mans försvinnande eller något annat.
Men man får göra det bästa av situationen. Först köper jag ett kraftigt tyg på Stoff & Stil, så jag kan sy gardiner jag vill inte sitta och glo på begravningsbilar direkt utanför. Till kvällen är gardinerna uppe, vi stänger ute solen och lever plötsligt som i en källare.
En månad efter inflytt står jag och kokar gröt åt barnen när jag hör ett brak i trapphuset. Jag går ut och hittar min granne, Åsa, på trappan, vridande sig av smärta; hon har stukat foten och kan inte stå upp. Matvaror är överallt. Jag hjälper henne in till soffan och plockar sedan ihop kastruller och mat från golvet åt henne. När jag kommer in igen ser jag att hon sitter och gråter.
Jag föreslår att ringa sjukvården men hon säger nej, och menar att hon inte gråter av smärta.
Hon snyftar och säger:
Det här stället är förbannat! Man får knappt en dag utan problem. Alla som bor vid kyrkogården har otur varenda dag händer något.
Jag försöker uppmuntra henne, säger att hon överdriver och att allt kommer bli bra.
Sedan använder jag mig själv som exempel jag har bott här i en månad, och visst är det deppigt att alltid höra begravningsmusik, men man vänjer sig.
Efter en stund svarar hon:
Jag ska inte säga mer. Du förstår nog själv snart.
Och mycket riktigt oturen började.
Först tappar min son en hantel på foten och får gips, sen får dottern magkatarr.
Men det värsta kommer en vecka senare.
En natt väcks jag av ett udda raspande ljud, som av naglar mot glas. Klockan är prick två. En märklig känsla drar mig mot fönstret. Jag drar bort gardinen och ryggar tillbaka av fasa.
Utanför, knappt en meter bort, står en kvinna i min egen ålder. Hennes ansikte är gråblått i månskenet, stelt och med en hånfull min. Skräcken gör mig paralyserad. Jag får inte fram ett ljud, kan inte röra mig står bara där med vitnande knogar om gardinen.
Kvinnan vänder sig tyst och går mot kyrkogården. Jag står kvar tills hon försvinner bakom porten innan jag sakta släpper taget.
Den natten somnar jag inte förrän det ljusnar.
Hela nästa dag snurrar händelsen i huvudet. Jag vågar inte berätta för någon tänk om de tror att jag blivit galen? Jag söker febrilt efter en rimlig förklaring.
Till slut övertalar jag mig själv att svärmor kan ha hyrt någon att skrämma mig, som om hon inte fått nog med att vi bor här. Kanske är det någon från en begravningsbyrå som vill köpa min lägenhet till underpris för att öppna butik med gravlyktor? Jag skakar på huvudet tankarna är så långsökta.
Olyckorna avlöser nu varandra i ett tempo som är svårt att ignorera.
Två dagar senare får jag på jobbet veta att jag ska bli varslad. Att jag har små barn spelar ingen roll. Jag får valet: skriv uppsägning eller bli sparkad. Jag skriver själv.
Två dagar efter det får jag ut sista lönen. På väg hem i bussen upptäcker jag att plånboken med de sista kronorna är borta säkert stulen.
Jag börjar gråta. Sedan plockar jag fram våra vigselringar, ser på dem en sista gång och går till pantbanken. Får knappt något för dem; försöker sälja dem vidare på stan. En man med skylt: Köper guld erbjuder mig 1 500 kronor mer än pantbanken. Jag säljer och stoppar pengarna i jackfickan.
Strax därefter springer en ung kille förbi och tappar ett paket. Jag ropar, hann dock inte ifatt honom.
Jag öppnar paketet fullt med femhundrakronorssedlar.
Då dyker en kvinna i färgstarka kjolar upp.
Oj, vi har hittat pengarna tillsammans! säger hon högljutt och sliter bunten från mig. Låt oss dela. Polisen behåller ändå allt själva.
Hon fiskar fram halva bunten och trycker resten i min hand innan hon snabbt försvinner.
Skamset stoppar jag pengarna i fickan. Hur illa det än känns jag behöver dem desperat.
Men glädjen blir kort. När jag svänger runt hörnet väntar killen från förut, nu med en stor, rakad man bredvid sig, svingandes ett basebollträ.
Killen konfronterar mig:
Någon sa att du tog mitt paket!
Jag lämnar tillbaka pengarna.
Det är inte allt!
De lyssnar inte på min historia om kvinnan, anklagar mig för stöld och påstår att jag delat bytet med kumpaner. De tar alla pengar, även det jag fått för ringarna.
Jag gråter mig hem, minns grannens ord om att olyckan förföljer oss här. Så här dåligt har jag aldrig mått.
Samma natt vaknar jag av det där skrattet igen vid fönstret. Jag är skräckslagen men benen bär mig ändå dit.
Där ute, samma kvinna.
Jag vågar fortfarande inte skrika. Jag håller handen för munnen Vi stirrar på varandra, länge, tills hon långsamt vänder sig och försvinner in mot kyrkogården. När porten smäller igen sätter jag mig på golvet, skakande.
Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.
Dagen därpå knackar Åsa på dörren och vill lämna hyran. Jag biter ihop men kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag berättar allt: grälet med svärmor, barnens sjukdomar, min förlorade man, jobbet och pengarna. Åsa lyssnar stilla och ger mig en varm kram.
När jag nyktrat till berättar jag om den nattliga gästen.
Okej, säger Åsa. Tvätta ansiktet, så ska jag visa dig något.
Tio minuter senare är vi på kyrkogården. Hon leder mig fram till en grav och pekar på fotot. Där är kvinnan från natten.
Är det hon? frågar Åsa.
Jag nickar, utan att få fram ett ord.
Åsa tar min hand och leder mig därifrån.
Hemma hos henne berättar Åsa att hon sett samma kvinna. Efter det dog hennes son, hennes man lämnade henne, och mycket olycka har hänt henne.
Ett par dagar passerar. Kvinnan återvänder inte mer till mitt fönster.
Men inom mig växer en märklig längtan att besöka graven. Varje dag blir känslan starkare, till jag till slut går dit. Kanske är det solskenet som gör mig modig.
Graven är igenvuxen och ser övergiven ut. Antagligen har kvinnan inga anhöriga. Jag rensar bort ogräs och löv, undviker fotot så länge jag kan.
Till sist betraktar jag det.
I dagsljus framstår hon inte som skrämmande snarare vacker. Ögonbrynen som vingar, mjuka ansiktsdrag, klänningen smyger sig runt kroppen. Jag vill plötsligt fråga henne: Vad gör jag för fel? Varför kommer du till mig? Tror du jag är lycklig?
Orden flödar ur mig jag minns inte ens allt jag sa. Jag måste ha berättat henne om all min sorg, all förtvivlan.
Om någon sett mig där hade de trott jag var galen sittande vid graven, pratandes med en död.
Men för varje ord känns livet lättare.
När jag går därifrån säger jag hej då till henne, den döda, som om vi är gamla vänner. Hennes olycka var att livet togs ifrån henne, min egen olycka att jag släppt taget och gett upp.
Den natten drömmer jag.
In i mitt rum kommer kvinnan, inte längre som spöket från natten utan den vackra kvinnan på fotot. Hon sätter sig på min säng och talar lågmält:
Lyssna. Du har inte gjort något fel. Följ mitt råd, så reder det sig. Din man spelade bort pengar på nätpoker. Hans skuld blev enorm, han såldes som arbetskraft till södra Europa. Han blev drogad och transporterad dit. Han lever fortfarande, men tvingas arbeta och hålls kvar med droger. Du kommer aldrig se honom igen. Sälj lägenheten till begravningsbyrån och köp något långt härifrån. Jag ska hjälpa dig. En ny man väntar dig, och han kommer att älska dina barn.
Sedan försvinner hon, som dimma.
Jag vaknar med tårar i ögonen. Drömmen är obeskrivligt skarp, alla detaljer finns kvar: tonfallet, klänningen, broschen med den gröna stenen, doften av jord och gamla löv.
Redan tredje dagen efter ringer begravningsbyrån och vill köpa lägenheten för att använda som kontor. Jag förvånas över hur snabbt det sker.
Jag tackar ja, och via mäklare får jag en ny lägenhet i ett bättre område i Limhamn nästan på direkten.
Nu bor vi i ett lugnt och fint bostadsområde.
Och faktiskt möter jag snart en ny man en fin karl, som verkligen älskar barnen också.
Allt går precis som min nattliga vän från kyrkogården förutsåg.
Och jag minns henne fortfarande.
