Gå iväg från mig! Jag har aldrig lovat att gifta mig med dig! Och jag vet inte ens om det är mitt barn.
Kanske är det inte ens mitt? Så du kan väl gå din egen väg, och jag borde nog ge mig av. så säger Viktor till chockade Vendela.
Hon står kvar, kan varken tro sina öron eller ögon Är detta verkligen den Viktor som älskade henne och bar henne i sina armar?
Är det verkligen den där Vikkan som kallade henne sin lilla Vendis och lovade guld och gröna skogar?
Framför henne står nu en förvirrad, grinig och helt främmande man… Vendela gråter i en vecka, vinkar farväl åt Vikkan för alltid.
Men med tanke på åldern hon är trettiofem, inte särskilt anmärkningsvärd och därmed med små möjligheter till att finna kvinnlig lycka bestämmer hon sig för att föda barnet ändå…
Vendela föder på utsatt dag en högljudd flicka. Hon döper henne till Maj.
Flickan växer upp lugn, utan problem och ställer aldrig till några bekymmer för sin mamma. Som om hon förstod att det kvittar om man skriker eller inte, ingenting vinner man på.
Vendela tar hand om dottern, men det fattas äkta moderskärlek i hennes ögon.
Att laga mat, köpa kläder och ordna leksaker jo, det gör hon. Men att krama, leka eller gå ut och leka i parken nej, det händer sällan.
Lilla Maj sträcker ofta ut sina händer mot sin mamma, men Vendela avvisar henne. Hon är upptagen, har mycket att göra, är trött eller har ont i huvudet. Detta modersinstinkt har aldrig riktigt vaknat…
När Maj är sju år händer något oväntat Vendela träffar en man.
Inte nog med det, hon tar hem honom! Hela byn viskar. Vilken lättsinnig kvinna hon är, den där Vendela.
Mannen är inte härifrån, saknar fast jobb och ingen vet riktigt var han bor kanske en luffare eller rentav bedragare? Tänk så det går till!
Vendela jobbar i den lokala ICA-butiken och han får börja hjälpa till att lasta varor från leveransbilarna. Och där startar deras romans.
Ganska snart bjuder Vendela in sin nya fästman, Erik, att flytta in. Grannarna dömer henne vad tänker hon på, denna Vendela, som tar hem en främling?
Tänk om något händer lilla Maj, pratar småfolket. Dessutom säger han knappt ett ord till någon. Kan han dölja något?
Men Vendela vill inte lyssna på någon. Hon vet att detta är hennes sista chans att hitta kvinnlig lycka.
Snart vänder ändå folks åsikter om denne tyste Erik.
Huset hade förfallit, saknade manliga händer men snart lagar Erik först verandan, sedan taket och reser upp de fallna staketspjälorna.
Varje dag fixar han något och huset får nytt liv och blir finare för varje dag. När folk inser att han är händig, börjar de be honom om hjälp. Han brukar säga:
Är du gammal eller har det riktigt svårt, hjälper jag dig. Om inte betalar du med pengar eller mat.
Av några tar han betalt i kronor, av andra i saft, kött, ägg, mjölk.
Vendela har en fin kolonilott, men utan man har hon aldrig haft djur så Maj blev förut inte bortskämd med grädde eller mjölk.
Nu finns både grädde, mjölk och gott smör i kylen.
Kort sagt Erik har händer av guld, som man säger i Sverige, lika bra på allt, oavsett vad det gäller.
Vendela, som aldrig varit någon skönhet, blommar upp bredvid honom hon ler hela tiden och blir mildare.
Mot Maj är hon också mjukare. När hon ler ser man små gropar i kinderna. Och Maj, hon går redan i skolan.
En dag sitter Maj på verandan och tittar på Erik som arbetar så skickligt med händerna.
Sen springer hon iväg till bästa kompisen i huset intill. Hon kommer inte hem förrän sent lekte hela dagen. När hon öppnar grinden blir hon förstummad.
Mitt på gården står en… gunga! Den svajar i luften, som om den ropar på henne.
Är den till mig?! Farbror Erik! Har du gjort gungan till mig?! Maj tror knappt sina ögon.
Till dig, Majsan, så klart till dig! Varsågod och prova! skrattar normalt tyste Erik glatt.
Maj sätter sig, gungar högt, vinden visslar i öronen och ingen känns lyckligare i hela världen.
Vendela går till jobbet tidigt, så Erik har tagit tag i allt med matlagning. Han fixar frukost, lunch. Bakverken och gratängerna han gör är otroliga!
Han lär Maj laga mat och duka fint. Så många talanger visar sig i denne annars så tillbakadragne man.
När vintern kommer och dagarna blir kortare, följer Erik Maj till och från skolan. Han bär hennes ryggsäck och fortæller historier från sitt liv.
Han berättar om hur han tog hand om sin svårt sjuka mor, sålde sin lägenhet för att hjälpa henne.
Och hur hans egen bror lurade ut honom från barndomshemmet. Han berättar, så Maj ska veta vad närstående kan gå för.
Han lär henne fiska. På sommaren tassar de ut tidigt till ån och sitter tysta och väntar. Så lär han henne tålamod.
Snart köper farbror Erik Majs första barncykel och lär henne cykla. Han smörjer knäna med alsolsprit när hon ramlar och slår sig.
Erik, flickan kommer ju slå ihjäl sig! suckar Vendela.
Det gör hon inte. Hon behöver lära sig att ramla och resa sig igen. svarar han bestämt.
En gång på nyår ger han henne riktiga vita skridskor. På kvällen sitter familjen tillsammans vid julbordet, som Erik dukat upp med Majs hjälp.
De väntar in tolvslaget, kramar om varandra, skrattar och skålar. Alla är glada, maten är god. På morgonen väcks Vendela och Erik av Majs lyckliga skrik.
Skridskor! Yes!!! Jag har riktiga vita skridskor! Tack, tack!!! ropar Maj när hon hittar den fina presenten under granen.
Maj kramar skridskorna hårt och tårar av glädje rinner nerför kinderna.
Sen går Maj och Erik till den frusna ån, han skottar isen ren och lär henne åka. Hon ramlar, men Erik leder henne tålmodigt tills hon står stadigt.
När hon klarar en hel åkrunda utan fall jublar Maj av lycka. På vägen hem slänger hon sig upp på Eriks hals:
Tack för allt! Tack, pappa…
Nu är det Eriks tur att gråta, fast av lycka. Han torkar snabbt bort tårarna så att Maj inte ska se, men de fryser genast till små iskristaller i kylan.
Maj växer upp. Flyttar sedan till Stockholm för att studera. Precis som alla andra ställs hon inför svårigheter. Men Erik finns alltid där.
Han var med på hennes examen. Han tar med matkassar till henne i stan, så att hans lilla Maj aldrig ska behöva gå hungrig.
Han förde henne till altaret när Maj gifte sig. Tillsammans med svärsonen väntade han otåligt utanför BB på barnbarn. Han vaggade sina barnbarn och älskade dem mer än vissa egna fäder.
Och till sist tar han farväl, som vi alla en dag. Vid graven står Maj tillsammans med sin mamma och slänger en näve jord. Med tung suck säger hon:
Farväl pappa Du var världens bästa. Jag kommer alltid minnas dig…
Han finns kvar i hennes hjärta för alltid. Inte som farbror Erik, inte bara som styvpappa, utan som PAPPA…
För ibland är pappa inte den som fött dig, utan den som uppfostrat dig, delat din sorg och glädje den som alltid varit där.
