Snälla, ta tillbaka mig – jag ber er

Ta tillbaka mig, snälla
Mamma, du behöver faktiskt inte Mikael hann inte avsluta meningen.
Valborg Andersson skakade långsamt på huvudet, fingrarna drog över kanten på den slitna fåtöljen. Lägenheten doftar hennes parfym och torkad lavendel, som hon har i varje rum. Men snart kommer dessa dofter att försvinna.
Jag gör det här inte för din skull, säger hon. För Emil. Pojken behöver ett hem. Riktigt, inte någon hyrd låda där hyresvärden kan slänga ut er när som helst. Och vad som än händer mellan dig och Astrid, Mikael, lägenheten ska gå till Emil. Det är min vilja.
Astrid står vid fönstret med handen på sin sons axel. Emil vrider sig på plats, förstår inte riktigt varför de vuxna talar så tyst och försiktigt.
Tack, säger Mikael med tryck. Verkligen, mamma. Tack.
Valborg viftar bort tacksamheten. Hon vänder blicken mot Emil och hennes ansikte mjuknar.
Kom hit, min älskling.
Emil korsar rummet och låter mormor dra honom närmre. Hennes händer darrar lite när hon håller hans ansikte.
Vet du, Emils? Du är det bästa som hänt mig. Du har mina ögon. Min envishet. Min hemska musiksmak.
Åh mormor, säger Emil, generad men nöjd.
Den här lägenheten är din, fortsätter Valborg mer allvarligt. Den står på din fars namn, men bara för att du inte fyllt arton. Du är anledningen till att jag ger bort den nu, medan jag kan. Vi är en familj, Emil. Jag vill ta hand om dig ordentligt.
Två månader senare slutar Valborg att andas…
Den tre rum stora lägenheten slukar hela familjen. Mikael river blommiga tapeter på helgerna, målar över årslånga fläckar, installerar nya lampor. Astrid går och organiserar saker, hittar plats för det som är kvar från hans mammas möbler.
Emil springer mellan rummen, förtjust över utrymmet. Äntligen har han sitt eget rum, väggar att tapetsera med affischer utan att fråga.
Pappa, får jag ha skrivbordet vid fönstret?
Sätt det var du vill, det är ditt rum.
Mikael ser hur sonen arrangerar figurer på fönsterbrädan. Tack vare mamma har familjen fått ett eget hem. Han borde vara glad, tacksam.
Men istället känner han hur väggarna trycker mot honom. Rutinen, förutsägbarheten, dagar som flyter ihop. Uppstigning. Arbete. Hem. Middag. TV. Sova. Och så ska det vara till slutet…
Kaféet vid kontoret blir hans tillflykt. Han börjar gå dit efter jobbet, skjuter upp hemkomsten en halvtimme, senare en timme. Baristan känner igen hans beställning, hörnplatsen blir hans, utan att någon säger något.
Det är där Mikael träffar henne…
Hon skrattar högt åt något i mobilen, helt utan att skämmas. Skrattet överröstar bakgrundsljuden. Mikael ser upp från laptopen, hon fångar hans blick och höjer ett ögonbryn.
Förlåt, säger hon utan minsta ånger. Min vän skickade världens sämsta vits. Vill du höra?
Han borde ha tackat nej. Borde ha avslutat sitt Excel-ark och gått hem till fru och son.
Kör på, säger han.
Hon heter Elina. Jobbar på en reklambyrå, hatar sitt jobb, älskar knasiga ordvitsar. Elina är levande, färgstark, äkta.
Du håller på att drunkna, säger hon på deras tredje möte.
Jag drunknar inte. Jag har ett bra liv.
Men är du lycklig?
Och tre veckor senare hamnar de i samma säng…
Mikael berättar för Astrid samma kväll.
Han ser hur hennes ansikte förändras när hon förstår vad han säger.
Du har legat med någon annan, säger Astrid långsamt.
Ja.
Han är tyst. Orden skulle bara göra allt värre.
Astrid kastar en handduk mot honom. Den träffar bröstet och faller till golvet, en patetisk gest som bara gör henne mer rasande.
Du svek vår familj för någon ung tjej? Fjorton år, Mikael. Fjorton år som gifta och du blev uttråkad?
Det handlar inte om uttråkning.
Vad handlar det om då? skriker Astrid. Förklara, för jag är väl för dum för att förstå varför min man vill förstöra allt vi byggt!
Mikael drar handen över ansiktet.
Jag kvävs med er, Astrid. Varje dag är likadan. Jobb, hem, middag, sömn. Jag behövde känna något annat. Något levande, verkligt.
Något levande. Astrid skrattar, men tårarna rinner redan. Jag gav dig en son. Gav dig min ungdom. Och du behövde känna dig levande?
Dörren klickar tyst i hallen. Emil har vaknat och gömmer sig på sitt rum. Mikaels hjärta krymper vid tanken på vad sonen hört.
Okej. Astrid torkar ansiktet hårt, mascaran smetas ännu mer. Okej, Mikael. Vill du gå? Då skiljer vi oss. Jag tänker inte hålla kvar dig. Men vi måste prata om lägenheten. Din mamma ville ge den till Emil. Hon sa det rakt ut
Lägenheten blir min.
Astrid stelnar.
Vad sa du?
Pappren står i mitt namn. Mikael kan inte möta Astrids blick. Juridiskt är det min bostad. Du och Emil får hitta något annat.
Du kastar ut din egen son. viskar Astrid chockat. Ditt barn. Pojken som din mor ville ge lägenheten till.
Jag kastar inte ut någon. Ni har tid att hitta något. Jag hjälper till med första hyran, vad ni än behöver, men…
Du är ett monster. Astrid griper tag i bordsskivan. Du är ingen man, ingen far du är ingenting. Din mamma skulle ha kräkts om hon såg vad du blivit…
Nästa morgon packar Astrid sina saker medan Emil sitter på sängen och ser på väggarna, där affischerna just satts upp. Pojken ser inte på sin far. Säger ingenting. Bara följer mamman ut från lägenheten.
…Skilsmässan blir klar efter tre månader. Mikael betalar underhållsbidrag inte mycket men nog för att tillfredsställa tingsrätten. Varje söndag ringer han Emil, varje söndag ignoreras samtalet. Meldingarna förblir olästa. Födelsedagspresenter tas emot utan ett enda tack.
Så småningom slutar Mikael försöka. Pojken är arg, intalar han sig själv. Han blir äldre förstår att vuxna ibland gör svåra val.
Elina flyttar in två veckor efter att Astrid flyttat ut. Hon fyller lägenheten med ljus, doftljus, prydnadskuddar och musik som spelar dygnet runt. Lagar avancerade, dyra rätter och insisterar på shopping varje helg. Med henne känner sig Mikael ung, impulsiv och underbart fri.
Och efter ett halvår finns det bara 47 kronor kvar på Mikaels sparkonto.
Hotellnätter, restauranger, spontanköp där Elina dansar ut ur provrum i klänningar som kostar mer än hans matbudget på en månad. Allt känns härligt tills pengarna tar slut.
Vi måste prata om utgifterna, säger Mikael till Elina en kväll.
Sen, älskling, vi tar det senare. Jag ska träffa kompisar.
Hon pussar honom på kinden, tar handväskan den nya, som han köpt förra månaden och går ut genom dörren.
Den natten kommer Elina inte hem…
På morgonen dyker hon upp och säger att det inte finns någon framtid för dem. Att hon är uttråkad och kvävs Hon packar snabbt sina saker och försvinner lika lätt som hon kom.
Två veckor gör Mikael ingenting, går runt i den tomma lägenheten i samma kläder, disk står i vasken, han drar aldrig upp persiennerna. Alla har lämnat honom intalar han sig. Sonen vill inte prata. Hustrun tog det bästa och gick. Och Elina, vackra Elina, försvann då pengarna var slut.
Efter tre veckor övergår självömkan i något mer desperat. Mikael duschar, rakar sig, tar på sig den renaste skjortan och åker tvärs över Stockholm till adressen Astrid uppgav vid rättshörseln.
Hyreshuset är gammalt men välhållet. Ett trevåningshus med ny färg och fungerande hiss. Astrid släpper in honom utan att fråga varför han är där.
Emil, ropar hon, pappa har kommit.
Mikael kliver in i den smala hallen, ser sig om i det lilla rummet där familjen bor nu. Två rum istället för tre. En enkel kök och smal korridor.
Men det finns värme och liv här.
Emil står i dörren. Pojken har vuxit under de månader Mikael inte sett honom, ansiktet har förlorat något av sin barndoms mjukhet. Och i hans blick mot pappa finns inte en gnutta värme.
Emil, jag vet att du är arg på mig, börjar Mikael. Men jag har insett att jag gjorde fel. Jag snubblade. Men nu ska allt ändras. Vi kan bli en familj igen. Vi tre. Ditt rum väntar på dig, Emil!
Astrid lutar sig mot väggen, ser likgiltigt på sin exmake.
Folk förändras, säger Mikael till båda. Jag har haft tid att tänka och jag vet nu vad jag förlorade. Jag har förstått allt.
Du har inte förlorat något, svarar Emil skarpt. Du valde henne. Inte oss.
Det är inte så enkelt, son.
Kalla mig inte så. Emil tar ett steg fram. Du kastade ut oss från mormors lägenhet. Vårt hem. Du valde Elina framför mig och mamma.
Emil, snälla
Vi ska tro dig nu, men vad händer sen? avbryter Emil. Träffar du någon annan och blir uttråkad igen? Slänger ut oss som sopor?
Mikael försöker försvara sig:
Det kommer aldrig hända. Jag lovar, jag har förändrats.
Emil skakar sakta på huvudet.
Jag vill inte ha en sån pappa, säger pojken tyst.
Han vänder sig om och försvinner in i sitt rum.
Mikael ser på Astrid, söker ett tecken på stöd.
Astrid, prata med honom. Säg att jag förstått, att jag tagit lärdom.
Hon skakar långsamt på huvudet.
Inte ens om du bad mig på knä skulle jag förlåta dig, Mikael. Hon går mot dörren. Du äcklar mig. Inte för att du var otrogen. Inte för att du kastade ut oss. Utan för att du bara kom tillbaka när hon lämnat dig. När du inte hade någon annan kvar.
Mikael minns inte hur han hamnade i trapphuset. Han minns inte hur han kom hem…
Mikael blir ensam kvar i tre rum, ensam i den stora lägenheten. Hans mamma trodde att familjen skulle bo där. Men ingen är kvar. Han har stött bort de som älskade honom. Och inget går att göra om. För sent…