Åh, mamma, steker du fisk igen? sa Ingrid när hon kikade in i köket.
Ja, men jag har öppnat fönstren och satt på fläkten, svarade Gunilla.
I fyra drömlika månader, sedan dottern flyttade in, ekade hennes kommentarer några gånger om dagen, som ekon från en annan värld.
Du saltade maten för mycket. Eller så la du kläderna på fel plats. Eller så är TV:n för högljudd på ditt rum.
Gunilla märkte inte ens när hon började tassa fram på tå i sitt eget hem, smygande som en katt bland drömmar. Hon försökte göra allt så tyst som möjligt, så att hon inte störde Ingrid eller hennes svärson Johan.
Till en början var allt som vanligt, till synes.
Efter bröllopet hade Ingrid och Johan bestämt sig för att bo själva. De hyrde en etta på Södermalm. På helgerna hälsade de på hos Gunilla. De hade sina jobb och verksamheter; det var begripligt i Sveriges virrvarr av vardag.
En dag mådde Gunilla konstigt. Grannarna ringde efter ambulans. Ingrid dök upp lika plötsligt som rullande dimma i skymningen. När Gunilla skrevs ut från sjukhuset sa dottern leende något gåtfullt:
Vi har fixat en överraskning till dig! Jag tror du kommer gilla den, du får se när du kommer hem.
Gunilla öppnade dörren till sin lägenhet i Vasastan och snubblade genast över märkliga väskor i hallen.
Vi har pratat ihop oss. Från och med nu bor vi hos dig. Vi tar hand om dig, sa Ingrid.
Gunilla förstod ingenting som att vakna mitt i en märklig saga.
Först hjälpte Ingrid verkligen till städade, lagade mat, strök kläder som om hon vore en drömvarelse. Men efter två månader glömde hon varför hon egentligen flyttat in igen.
Gunilla piggnade till, tog snabbt över sysslorna. När barnen jobbade skurade hon golven och lagade grytor.
Dottern upprepade att Gunilla borde tänka på sig själv, men Gunilla viskade tillbaka: Det här är mycket bättre.
De unga upptäckte snart glädjen i bo hemma hos mor: ingen hyra att betala, aldrig tomt i kylskåpet, alltid skinande rent.
Mamma, vi får besök ikväll! Kan du gå över till grannen och ta en kopp te? Vi känner oss bekvämare så, och du blir mindre ensam, sa Ingrid en kväll.
Gunilla ville inte ge sig ut på kvällskvisten i drömstadens rus, inte när grannfrun brukade sova tidigt. Det var ljumt ute, så hon svävade ut för att vandra kring husknuten och andas natten. Tiden flöt som en sömnig älv; gästerna i hemmet dröjde kvar. Gunilla längtade efter att få lägga sig men väntade envist, som om mobilens ringning var en hemlig signal tillbaka till verkligheten.
Grannen Lennart rastade sin tax och återvände efter en halvtimme medan Gunilla ännu satt kvar på träbänken i månljuset.
Ursäkta, är det okej? frågade Lennart drömskt.
Ja. Barnen har gäster och vill vara ifred, så jag väntar ute tills de är klara, viskade Gunilla.
Du känner säkert igen mig, jag bor på första våningen, sa Lennart.
Ja visst, log Gunilla.
De brukade mest hälsa. Lennarts fru hade nyligen gått bort. Hans barn bodde i andra städer, någonstans mellan Norrköping och Uppsala.
Vill du följa med in på en kopp te? Det börjar bli kallt. Du kan ringa din dotter och säga att du stannar hos mig en stund.
Gunilla slog Ingrids nummer, men inget svar. Kanske drömde Ingrid redan, eller så ville hon bara slippa mamma en stund till.
Ja, varför inte, sa Gunilla.
De satt i Lennarts kök och drack te, pratade långsamt, som om tiden inte gällde. Plötsligt ringde Ingrid.
Mamma, var är du? Gästerna gick för längesen. Vi tänker sova, och du är fortfarande borta.
Dotterns röst ekade av missnöje. Gunilla förstod inte vad hon nu gjort fel. Hon samlade sina saker och Lennart följde med till porten.
Jag bor bara två våningar upp, sa Gunilla.
Jag följer dig ändå, det känns bättre, svarade Lennart.
Efter det började Gunilla ofta besöka Lennart; ibland lagade de udda middagar, ibland drack de bara te bland hans bruna, gamla möbler. Ibland lagade Lennart fisk på sitt eget sätt. Den här dagen hade Gunilla flytt dit igen det var Johans födelsedag, huset var fullt med folk.
Här är så lugnt och stilla hos dig, sa Gunilla drömmande.
Du får gärna bo här för alltid, svarade Lennart och såg på henne med djupet av en fjärils vinterdröm.
Gunilla förstod att han menade allvar, och hon log.
Jag ska tänka på det, svarade hon försiktigt.
Men hon visste redan att svaret var ja, även om allting doftade fisk och nattens sömnspunna logik rådde i hela världen.
Monika märkte knappt själv när hon började smyga omkring på tå i sitt eget hem. Hon försökte göra allting tyst och diskret för att inte störa sin dotter och svärson.
