Mina föräldrar fanns bara på bilder i ett gammalt fotoalbum. Mamma gick bort när jag föddes, och pappa klarade inte av att titta på mig efter att ha förlorat sin stora kärlek. Han avsade sig sitt ansvar. Det var morfar som hämtade mig från sjukhuset och tog rollen som min vårdnadshavare.
Morfar kunde inte sluta arbeta, så han anställde en barnvakt som tog hand om mig tills han kom hem. Det blev lättare när jag började på förskolan. Åren gick fort, och jag och morfar hade alltid en fin relation utan några stora konflikter. Vi letade alltid efter kompromisser, även när jag var en vild tonåring. Jag har alltid varit djupt tacksam över att han funnits vid min sida. Tanken på vad som kunde ha hänt utan honom skrämde mig.
Som tack försökte jag hjälpa till hemma och skötte skolan ordentligt. Morfar var stolt över att jag alltid valdes ut till skololympiader och idrottstävlingar.
Han var även den som hjälpte mig hitta min riktning i livet. Biologi hade länge fascinerat mig, men jag var osäker. Då presenterade morfar mig för sin vän, en framstående läkare. Efter vårt samtal insåg jag att det var den vägen mitt hjärta ville gå.
Jag pluggade hårt genom hela universitetet och gjorde min praktik på ett av Stockholms främsta sjukhus. Det var tufft ibland, men jag klarade det och specialiserade mig till neurokirurg.
Direkt efter examen hörde chefen för ett anrikt privat sjukhus av sig och erbjöd mig ett jobb en chans jag förstod att jag måste ta. Arbetsdagarna var långa och operationerna många, men jag slapp misslyckanden och fick snabbt förtroende. Efter ett år höll jag föreläsningar som även erfarna kollegor kom för att lyssna på. Tre år senare hade mitt namn nått internationell ryktbarhet, och det var ingen överraskning för mig och morfar när jag fick ett jobberbjudande från ett av de bästa sjukhusen i USA. Vi bestämde att vi borde prova.
Vi flyttade alltså till Amerika. Morfar trivdes dock aldrig och längtade hem, så han återvände till Sverige. Jag tänkte följa med honom, men det var här jag mötte kärleken. Theo träffade jag på en av mina föreläsningar han var kirurg på ett annat sjukhus. Först blev vi vänner, började gå på dejter och efter ett tag flyttade vi ihop. Vi bestämde oss för att gifta oss hemma i Sverige. Jag ville att morfar skulle följa mig till altaret. Men hur mycket jag än försökte övertala honom att återvända, sa han bestämt nej hans dagar var räknade, och han ville vila i svensk jord.
En dag när jag, Theo och morfar hade en lång spelkväll och skrattade runt köksbordet, ringde min pappa för första gången på många år Han började med att gratulera oss till bröllopet, men jag genomsyrades av misstänksamhet och frågade direkt vad han egentligen ville. Då svarade han:
Jag vill ha pengar, min lilla flicka! Du lever ju som en drottning nu. Du har hittat en rik karl utomlands och lever lyxigt! Kan du inte dela med dig lite till din far?
Jag orkade inte lyssna längre. Jag la på och blockerade hans nummer.
Det är en gåta för mig varifrån han fick styrkan att ringa och tala om familj när han själv övergav mig.
Idag vet jag att min familj är de som verkligen älskar mig, och det skulle jag göra allt för. För mig är morfar och min man mina närmaste och pappa har ingen plats i mitt liv. Att vara släkt handlar inte om blodsband, utan om kärlek, stöd och närvaro.
Nu lever du som en drottning! Du har hittat en rik kille utomlands och nu badar du i pengar!
