En enda önskan
Det var från grannen på första våningen som jag fick veta att farmor hade flyttat. Varje år på hennes namnsdag hälsade jag på henne, köpte en tårta och ett paket plommon farmor älskade plommon. Jag stannade utanför porten, letade efter min mobil som ringde, och hörde grannen ropa:
Ingrid, är det du? Farmor har flyttat.
Egentligen var hon inte min farmor, utan farmor till min före detta man. Vi träffades på universitetet, då bodde han fortfarande hos henne. När han tog mig med för att träffa henne, var jag nervös jag visste att det var en sorts granskning. Niklas hade inga föräldrar, bara farmor som uppfostrat honom sedan han var fem. Men min oro var obefogad farmor tog emot mig som om jag vore hennes egen.
Vi gifte oss under femte året på universitetet, och farmor gav oss en otrolig bröllopsgåva en liten lägenhet med ett rum. Ja, på stadens utkant, längst upp i huset utan balkong, men den var vår. Hon hade sparat pengar hela livet och ville inte vara till besvär för de unga.
Jag hade aldrig haft något eget. Min styvfar var noga med att jag inte åt mer än hans egna barn, att jag inte använde för mycket vatten, och han klagade alltid på att jag slösade med elektriciteten. När jag fyllde sjutton började jag arbeta som servitris och hyrde ett litet rum som mest liknade en skrubb. Studentboende fick jag inte, eftersom jag hade adress i staden. Så den lilla lägenheten kändes som ett riktigt slott.
Jag bodde där inte länge. Ett år efter bröllopet, när jag kom hem från jobbet en timme tidigare än vanligt (jag skulle laga frukost till Niklas), fann jag en blond kvinna i min säng som rökte och blåste rök mot taket. Niklas var i badrummet, och blonda kvinnan skämdes inte alls, hon drog bara täcket över sig samma täcke farmor hade gett oss till jul.
Så slutade vårt femåriga förhållande. Jag valde att lämna utan drama, och vi skilde oss vänskapligt. Lägenheten blev Niklas’, jag gjorde ingen anspråk även om den blonda kvinnan, som alltjämt följde Niklas genom skilsmässan, väsande sa: “Ta ett kvitto från henne, annars blir hon gravid med någon taxichaufför och kommer att stämma dig om bostaden!”
Men var har farmor flyttat? frågade jag, och tryckte bort samtalet på mobilen.
Till er gamla lägenhet! Niklas och hans kvinna bytte, deras barn skulle ändå komma snart.
Jag blev bekymrad farmor hade svårt att gå efter sitt bäckenbrott, och lägenheten låg högst upp utan hiss. Hur skulle hon klara det? Innan jag upptäckte blonda kvinnan i sängen, hade Niklas och jag planerat att flytta till farmor och ta hand om henne. Nu skulle farmor bo helt ensam, och dessutom på en plats där hon inte kände någon? Här visste hela huset vem hon var, alltid fanns det någon att be om hjälp.
Nyheten om barnet sved också Niklas hade aldrig velat ha barn med mig, sa att han behövde leva för sig själv först.
Tack ändå, Birgit, sa jag och började gå mot hållplatsen, väntade på bussen och satt i fyrtio minuter med tårtan i knät.
Att återvända till den lägenheten där jag varit som lyckligast kändes sorgligt. Jag följde den vanliga vägen, lade märke till små förändringar en ny skylt på affären, ett stängsel runt den gamla tomten… På gården fanns en ny lekplats och en pojke på kanske sex år satt med fötterna i en vattenpöl.
Jag är på stranden! ropade han glatt.
Jag log, tog fram en chokladbit ur fickan och räckte honom:
Varsågod, liten Robinson!
Farmor låtsades förstås att allt var som vanligt, och det var hon själv som hade beslutat om flytten.
Niklas kommer och handlar åt mig, skjutsar till vårdcentralen om det behövs, sa farmor.
När kom han senast? frågade jag.
Igår, svarade hon.
Jag förstod att hon ljög, för soppåsen under diskbänken var överfull och brödet hårt som trä.
Jag sticker iväg och handlar lite, sa jag. Jag behöver ändå ost, hade helt glömt det.
Om osten ljög jag så klart.
Farmor protesterade, men jag insisterade. När jag lämnade glömde jag medvetet mitt paraply, så att jag snart skulle ha anledning att återvända och handla igen. Farmor motsträvade, sa att det inte behövdes och att Niklas kom, men när jag låg nedbäddad sjuk en vecka på hösten och inte vågade smitta henne, ringde hon själv och frågade försiktigt när jag skulle komma.
Det var svårt att hälsa på ofta, så jag löste det på mitt sätt: jag frågade samma pojke som spelade strand, och för femtio kronor i veckan bar han ut soppåsarna varje dag. Jag beställde mat med hemleverans och köpte till och med en smartphone till farmor, lärde henne använda appen. Niklas påstod alltid att farmor inte skulle klara det, men det gjorde hon. Jag hälsade på henne varje vecka, ibland oftare, ibland mer sällan. Farmor verkade ha glömt att Niklas varit min man hon visade stolt upp bilder på hans förstfödda, blev glad när Niklas skickade videor till hennes nya mobil.
Har han tagit med sitt barn till dig någon gång? undrade jag.
Nej, han är ju så liten!
På barnets ettårsdag kom de ändå farmor bad mig ta ut tiotusen kronor från kortet till present. Så fick jag veta om alla Niklas’ besök hans födelsedag, barnets dag, nyår och en gång i april, troligen blonda kvinnans födelsedag. På varje högtid tog farmor ut en rejäl summa till present.
Hon försökte ge mig pengar också, men jag vägrade alltid.
Jag blir mycket besviken på dig om du gör det, sa jag.
En dag sa farmor:
Okej. Men då lovar du att uppfylla en enda önskan från mig. Då ska jag inte tjata om pengar igen.
Vilken?
Det får du veta sen.
Jag gick med på det.
När Pavle kom in i mitt liv fick farmor veta det först. Med mamma talade jag nästan inte alls hon hade börjat dricka med styvfar, bara klagade och kallade mig misslyckad.
Du släppte mannen med lägenhet, så dum får man vara! Kommer väl alltid bo i små skrubbar!
Pavle hade ingen lägenhet. Men han lovade att jobba ihop till en. Han var fem år yngre, och jag avvisade honom länge, men till sist accepterade jag hans uppvaktning. Han var snäll och glad, och hans familj tog emot mig med öppna armar. De bodde i ett hus på stadens utkant, och Pavle hade fem bröder.
Jag vågade inte ta en sjunde flickor är svårare, sa hans mamma med ett snett leende. Jag väntar på barnbarn. Vill du ha barn eller är du karriärist?
Jag vill ha, erkände jag.
Då ser jag fram emot ett barnbarn från er, Pavle är ju den seriösaste i familjen, de andra är fortfarande busfrön!
Vi gifte oss enkelt, utan stort kalas, och reste utomlands för sparade pengar. Jag oroade mig mycket för farmor, men det gick inte att göra annat.
Min oro var befogad. Ingen visste vad som hade hänt kanske blev hon dålig och sökte hjälp, eller ville hon själv ta ut soporna… Hon hittades på trappan, redan livlös.
Jag visste att jag inte fick gråta eller må alltför dåligt jag hade precis gjort ett gravtest och var så glad, tänkte berätta för farmor… Men hur skulle jag inte gråta? Om jag bara inte hade lämnat henne, då hade det aldrig hänt! Jag hann inte ens till begravningen, Niklas berättade inte, fast han visste att jag haft kontakt med farmor. Men jag ringde honom inte för att bråka.
Men några dagar senare ringde Niklas’ fru.
Vad tror du, att du är så smart? Vi ska stämma dig och bevisa att hon var förvirrad när hon skrev!
Jag fattade först ingenting. Den blonda kvinnan skrek och kallade mig allt möjligt, och först i slutet av samtalet insåg jag att det handlade om en lägenhet.
Dagen efter ringde en notarie och bjöd in mig att läsa farmors testamente. Det visade sig att farmor hade skrivit ett brev till mig.
Jag läste det med tårar i ögonen. Hon skrev så många fina ord om mig, tackade mig, och jag kände mig generad jag hade ju inte gjort det för tacksamhet, jag älskade henne verkligen som min egen släkting. Jag hade ingen annan att älska. “Här är min önskan: acceptera min lägenhet som gåva, det är allt jag har att ge dig.”
Jag trodde att farmor menade lägenheten hon själv bott i, men notarien förklarade att det gällde den tvåa där Niklas och hans fru bodde ettan hade farmor redan gett till Niklas.
Jag bad om tid att fundera och diskuterade allt med Pavle. Jag ville inte ha någon lägenhet, inte få hotfulla telefonsamtal inte riskera mitt barn för någons ilska. Samtidigt var det rätt att uppfylla farmors önskan. Vi funderade länge och bestämde oss för en lösning.
Vi bjöd in Niklas och hans fru till notarien och rådfrågade denne före. Han sa att jag var naiv, men argumenterade inte.
Niklas’ fru gick på mig med hårda ord, hotade och skulle kanske ha slagit mig om Pavle inte stod bredvid.
Var tyst nu, utbrast Niklas plötsligt. Hon har rätt till lägenheten, hon har tagit hand om farmor i tre år.
Jag blev så paff att jag glömde min färdigberedda tal för Niklas.
Det finns inget att diskutera. Vi packar och flyttar ut, sa han utan att se på mig.
Då berättade jag min plan: att jag inte vill förstöra deras hem, att ettan i utkanten räcker för mig. Allt är redan klart med notarien, det återstår bara Niklas’ samtycke.
För första gången mötte han min blick, och hans ögon var skyldiga.
Hans fru lugnade genast ner sig och krävde kaffe och kakor, trött på att ha rest dit, tyckte att jag kunde ha sagt det direkt.
Sen födde jag en flicka. Jag döpte henne till Svea, efter farmor. Pavles mamma gladdes enormt fler barnbarn skulle säkert komma, men Svea skulle alltid förbli den käraste …
© Hej, sorg!
