HEMLÖS
Agnes hade ingenstans att gå. Det fanns verkligen ingen plats för henne Några nätter kan jag sova på Centralstationen. Men sedan då? Plötsligt slog en räddande tanke henne: Sommarstugan! Hur kunde jag glömma? Fast Stugan är kanske att ta i, mest en förfallen bod. Men ändå bättre att åka dit än att söka skydd på stationen, funderade Agnes.
Hon satte sig på pendeltåget, lutade huvudet mot det kalla fönstret och slöt ögonen. Tunga minnen från de senaste händelserna svallade över henne. Det var två år sedan hennes föräldrar gick bort, och hon blev helt ensam utan någon som kunde stötta henne. Hon hade inte råd att betala för studierna och tvingades hoppa av universitetet och börja arbeta på torget.
Efter allt detta log lycka mot Agnes. Snart träffade hon sitt livs kärlek. Gustav visade sig vara en vänlig och ordentlig man. Efter två månader gifte de sig, en enkel och anspråkslös ceremoni.
Det såg ut som att livet skulle bli bra Men ödet hade ytterligare prövningar för Agnes. Gustav föreslog att hon skulle sälja föräldrahemmet i centrala Stockholm för att starta egen verksamhet.
Gustav målade upp allt så vackert att Agnes inte hade några tvivel. Hon var säker på att hennes make gjorde rätt, och snart skulle de slippa materiella bekymmer. När vi har fått ordning på allt, kan vi tänka på barn. Jag längtar så att bli mamma! drömde Agnes naivt.
Men affärerna gick inte bra för Gustav. Den ständiga hysterin kring pengarna ledde till att deras relation snabbt försämrades. Snart tog Gustav med en annan kvinna hem och visade Agnes ut.
Först tänkte Agnes gå till polisen, men insåg att hon inte hade någon anklagelse mot sin man. Hon hade själv sålt lägenheten och gett honom pengarna
***
När hon klivit av tåget, vandrade Agnes ensam längs den övergivna perrongen. Våren var tidig men sommarstugesäsongen hade ännu inte börjat. På tomten hade allt växt igen och allt var i bedrövligt skick. Det är lugnt, jag ska städa upp och allt blir som förr, tänkte Agnes, fullt medveten om att det aldrig riktigt skulle bli som förr.
Agnes hade inga problem att hitta nyckeln under verandan, men den gamla dörren hade satt sig och gick inte att öppna. Hon kämpade tappert men utan framgång. Till slut satte hon sig på trappan och började gråta.
Plötsligt såg Agnes rök stiga upp från grannens tomt och hörde röster. Hon blev glad över att det fanns folk där och skyndade sig dit.
Moster Ragnhild! Är du hemma? ropade hon.
När Agnes såg en vildvuxen äldre man i trädgården stelnade hon av oväntad rädsla. Mannen hade gjort upp en liten eld och värmde vatten i en smutsig kopp.
Vem är ni? Var är moster Ragnhild? frågade Agnes med ökad försiktighet.
Var inte rädd. Snälla, ring inte polisen. Jag gör inget ont. Jag går inte in i huset, jag bor bara i trädgården
Överraskande nog pratade den gamle mannen med en behaglig och bildad stämma. Så talar folk som har utbildning.
Är du hemlös? undrade Agnes klumpigt.
Ja Du har rätt, sa mannen tyst och sänkte blicken. Bor du här intill? Oroa dig inte, jag stör dig inte.
Vad heter du?
Erik.
Och efternamn? frågade Agnes.
Efternamn? Jansson, sa Erik förvånat.
Agnes såg noga på Erik Jansson. Kläderna var slitna men ändå hyfsat rena, och mannen själv såg oväntat vårdad ut.
Jag vet verkligen inte vem jag ska be om hjälp suckade Agnes tungt.
Vad har hänt? frågade Erik med medkänsla.
Dörren har satt sig Jag kan inte öppna den.
Om du vill kan jag titta på det, sa Erik försiktigt.
Jag skulle vara väldigt tacksam! sa Agnes med desperation.
Medan Erik jobbade med dörren satt Agnes på bänken och funderade på den främmande mannen: Vem är jag att förakta eller döma honom? Jag är ju också hemlös, vi har ungefär samma öde
Agnes, det är klart! Erik Jansson smålog och öppnade dörren. Ska du bo här?
Ja, var annars? sa Agnes förvånat.
Finns det värme?
Det finns en kakelugn men jag vet inte riktigt hur den fungerar.
Okej. Finns det ved? frågade Erik.
Jag vet inte, sa Agnes och kände sig ännu mer osäker.
Ingen fara. Gå in i huset, jag fixar något, sade Erik, och försvann.
Agnes städade i nästan en timme. Det var kallt, rått och otrevligt i huset. Hon var ledsen och visste inte hur hon skulle klara av att bo där. Snart kom Erik tillbaka med ved. Agnes blev oväntat glad att det fanns någon där.
Erik rensade lite i kakelugnen och tände den. Efter en timme blev det varmt.
Klart! Nu är det varmt, lägg på lite ved då och då. Om natten ska du släcka elden. Värmen håller till morgonen, förklarade Erik.
Och du? Går du till grannarna? frågade Agnes.
Ja. Ursäkta, men jag bor på deras tomt ett tag. Jag vill inte till stan vill inte röra upp gamla minnen.
Erik Jansson, vänta. Nu äter vi middag och dricker varmt te, sedan kan du gå, sa Agnes bestämt.
Erik sa ingenting, tog av sig jackan och satte sig vid ugnen.
Förlåt om jag frågar men du verkar inte vara som andra hemlösa. Varför lever du så? Var är ditt hem, din familj?
Erik berättade att han arbetat som lärare på universitetet hela sitt liv. Han hade brunnit för vetenskap och ägnat alla år åt arbetet. Åldern kom smygande, och plötsligt var han ensam och det var för sent att ändra något.
För ett år sedan besökte hans systerdotter honom ofta. Hon antydde att hon ville hjälpa honom om han satte henne som arvinge till lägenheten. Han blev glad och gick med på det.
Sedan föreslog Elin att sälja hans lägenhet i ett tätbefolkat område och köpa en fin villa utanför Stockholm med stor trädgård. Hon hade redan hittat ett bra och billigt hus.
Erik hade alltid drömt om frisk luft och lugn, så han tackade ja utan att tveka. När lägenheten såldes föreslog Elin att de skulle sätta in pengarna på banken, för att inte ha så mycket kontanter.
Erik, sätt dig på bänken, jag går in och kollar. Jag tar med pengarna i fall någon håller koll på oss, sa Elin vid bankens entré.
Elin gick in med pengarna, och Erik väntade. Han väntade en timme, två, tre Systerdottern kom aldrig ut. När han väl gick in på banken fanns det inga besökare, och han såg att det fanns en bakdörr.
Erik kunde inte förstå att hans släkting lurat honom så grymt. Han satt kvar på bänken länge och väntade. Nästa dag gick han hem till henne. Dörren öppnades av en främling som förklarade att Elin flyttade för två år sedan och sålde lägenheten
Det är en dyster historia sade Erik med en djup suck. Sedan dess har jag bott på gatan. Jag kan ännu inte greppa att jag inte har något hem kvar.
Ja, jag trodde att det bara var jag Min situation liknar din, svarade Agnes och berättade allt för Erik.
Det är illa. Jag har åtminstone levt mitt liv Men du? Du hoppade av universitetet, förlorade lägenheten Men misströsta inte, varje problem går att lösa. Du är ung, allt kommer att ordna sig, försökte Erik trösta henne.
Nu får vi sluta prata om det sorgliga. Kom så äter vi middag! log Agnes.
Agnes såg hur Erik åt med god aptit. Hon kände med ens stor medkänsla för honom; det var tydligt att han var väldigt ensam och hjälplös.
Det är verkligen skrämmande att bli helt ensam på gatan och förstå att ingen bryr sig, tänkte Agnes.
Agnes, jag kan hjälpa dig att återuppta dina studier. Jag har många goda vänner kvar där. Jag tror du kan få plats på utbildningen utan att behöva betala, sa Erik plötsligt. Jag kan inte visa mig där som jag ser ut nu, men jag skriver ett brev till rektorn. Du kan träffa honom. Konrad, min gamle vän. Han hjälper dig säkert.
Tack! Det vore fantastiskt, jublade Agnes.
Tack för middagen och för att du lyssnade. Nu måste jag gå, det är sent, sade Erik och reste sig.
Vänta. Det känns inte rätt att du går. sade Agnes tyst. Var ska du ta vägen?
Oroa dig inte. Jag har ett varmt skjul på grannens tomt. Jag kommer tillbaka i morgon, log Erik.
Du behöver inte sova utomhus. Jag har tre rymliga rum, du kan ta det du vill. Om jag ska vara ärlig är jag rädd att vara ensam. Jag vet inget om ugnen Du lämnar mig väl inte i sticket?
Nej. Jag lämnar dig inte, sa Erik allvarligt.
***
Det gick två år Agnes klarade tentorna med glans och var på väg hem inför sommarlovet. Hon bodde numera i studentkorridoren, men kom till stugan på helger och lov.
Hej! sa hon glatt och kramade Erik.
Agnes! Min kära! Varför ringde du inte? Jag hade kunnat möta dig på stationen. Hur gick det, klarade du proven? frågade Erik lyckligt.
Ja! Nästan bara högsta betyg! skröt Agnes. Jag har även köpt tårta. Sätt på teet, nu ska vi fira!
Agnes och Erik satt och drack te och delade nyheter.
Jag har planterat vindruvor. Där ska jag bygga en berså, det blir riktigt mysigt, berättade Erik.
Härligt! Men du är ju husets herre, gör precis som du vill. Jag är ju mest här när jag har tid, skrattade Agnes.
Erik hade förändrats helt. Han var inte längre ensam; han hade ett hem och en dotterdotter, Agnes. För Agnes hade livet också återvänt. Erik blev som en farfar för henne. Agnes är tacksam mot livet för att det gav henne Erik, som blev hennes familj och hjälpte henne i en svår tid.
