HEMLÖS
Agnes hade verkligen ingenstans att ta vägen. Alltså, verkligen ingenstans “Några nätter på Centralstationen kan ju funka. Men sen då?” Plötsligt slog Agnes en räddande tanke: “Sommarstugan! Hur kan jag ha glömt bort den?” Fast, sommarstuga nu överdriver jag Det är mer en fallfärdig liten koja, men ändå bättre än att sova bland tidningarna på stationen, tyckte hon.
Hon hoppade på pendeltåget, lutade sig mot det kyliga fönstret och slöt ögonen. Minnena från de senaste trista händelserna kom som ett iskallt lass. För två år sedan förlorade hon sina föräldrar, och blev helt ensam utan hjälp från någon. Hon hade inte råd att betala för universitetet fick sluta och börja jobba på torget istället.
Efter allt elände log plötsligt livet mot Agnes, och hon mötte kärleken. Viktor var en snäll och bra människa. Efter ett par månader gifte de sig, mycket anspråkslöst, men ändå.
Det borde ju vara lyckligt redan där Men ödet hade förstås ett nytt prov i bakfickan för Agnes. Viktor föreslog att hon skulle sälja lägenheten, hennes föräldrars fina tvåa mitt i Stockholm, för att starta eget företag.
Han målade upp framtiden så vackert Agnes tvekade inte en sekund, säker på att Viktor gjort sitt research och att de snart skulle glömma alla ekonomiska bekymmer. “När vi har stabil inkomst, tänk om vi skaffar barn! Jag längtar efter att bli mamma”, drömde den naiva Agnes.
Det där med företag gick förstås helt åt skogen. Gräl om brända pengar blev vardag, och förhållandet gick snabbt i spillror. Snart stod Viktor där med en ny kvinna och Agnes fick se sig om efter ett nytt hem.
Första tanken var att ringa polisen, men hon insåg att hon faktiskt själv sålde lägenheten och gav Viktor pengarna…
***
När hon steg av på stationen, vandrade Agnes ensam längs perrongen som låg öde i den tidiga svenska våren. Sommarstugesäsongen hade inte ens börjat, och tomten var övervuxen och ledsen. “Det är bara att städa, så blir allt som förr”, tänkte hon, och insåg samtidigt att det aldrig blir som förr.
Hon hittade nyckeln under trappan direkt, men dörren hade sjunkit och gick knappt att öppna. Agnes kämpade tappert, men det var som att bråka med en björn. När hon insåg att det var hopplöst, satte hon sig på trappen och grät.
Plötsligt såg hon rök från grannen och hörde ljud. Hon blev glad över att någon faktiskt är där och sprang över.
Moster Rut! Är du hemma? ropade hon.
I trädgården möttes hon av en ovårdad äldre man, och Agnes ryggade tillbaka, livrädd. Mannen hade gjort upp en liten eld och värmde vatten i en smutsig mugg.
Vem är du? Var är moster Rut? frågade hon och backade.
Ta det lugnt. Ring inte polisen, snälla. Jag gör inget dumt. Jag bor bara här ute på gårdsplanen, inte inne i huset
Överraskande nog hade mannen en trevlig, välutbildad röst så som folk snackar på seminarier.
Är du hemlös? frågade Agnes, lite rakt på.
Jo, det är jag, sa han tyst och vände bort blicken. Bor du bredvid? Oroa dig inte, jag stör inte.
Vad heter du?
Sven.
Och efternamn?
Efternamn? sa han förvånad. Lindström.
Agnes tittade noggrant på Sven Lindström. Kläderna var slitna men rätt rena, och han själv såg faktiskt ganska hyfsad ut.
Jag har ingen aning om vem jag kan be om hjälp suckade Agnes.
Vad hände? frågade Sven vänligt.
Dörren har sjunkit. Jag får inte upp den.
Om jag får försöka så kollar jag gärna, erbjöd Sven.
Jag är evigt tacksam! sa Agnes, desperat.
Medan Sven kämpade med dörren satt Agnes på bänken och funderade: “Vem är jag att döma honom? Jag är ju lika hemlös som han”
Agnes, färdigt! sa Sven glatt och tryckte upp dörren. Vänta, ska du bo här skulle du?
Japp, vart annars? förvånades Agnes.
Finns det värme?
Det ska finnas en kamin svarade Agnes, lätt förvirrad över sin egen okunskap.
Okej. Och ved?
Ingen aning, sa hon dystert.
Dåså. Gå in, jag fixar något, sa Sven och gick snabbt ut ur trädgården.
Agnes städade i en timme. Det var fuktigt, kallt, och urtrist. Hon undrade hur hon ens skulle kunna bo här. Men Sven återvände med ved, och hon blev förvånad över hur glad hon var att honom där.
Sven rensade kaminen lite och fick igång elden. Efter en timme blev det faktiskt varmt.
Nu så! Kasta in lite ved nu och då, men släck innan du ska sova. Värmen håller till morgonen, förklarade Sven.
Och du, ska du till grannen? undrade Agnes.
Japp. Dont judge me måste bo lite på deras tomt. Stan lockar inte Vill inte plocka fram gamla minnen.
Sven Lindström, vänta. Middag och lite te först, sen sticker du, sa Agnes bestämt.
Sven lät sig övertalas. Han tog av sig jackan och satte sig vid kaminen.
Förlåt att jag frågar, men varför är du hemlös? Var är ditt hem eller din familj?
Sven berättade att han varit lärare på universitetet hela sitt liv. All energi gick till jobbet, intresset för vetenskap var hans lycka. Åldern smög sig på, och plötsligt fanns ingen kvar att dela livet med.
Ett år tidigare började hans systerdotter komma och hälsa på. Hon hintade om att hjälpa honom om han lät henne ärva lägenheten. Sven blev förstås glad och sa ja.
Sedan blev Maria, systerdottern, som en bästa vän för Sven. Hon föreslog att sälja lägenheten i ett tråkigt område och istället köpa en fin villa ute på Lidingö med stor trädgård och mysig paviljong. Hon hade redan letat upp ett bra objekt och det var väldigt billigt.
Sven hade alltid drömt om frisk luft och tystnad, så han sa ja direkt. När lägenheten var såld, föreslog Maria att öppna ett bankkonto ingen vill ju gå runt med massa kontanter.
“Morbror Sven, sitt på bänken jag fixar lite inne. Jag tar väskan med mig, man vet aldrig, någon kan spionera”, sa Maria när de kom till banken.
Maria gick in, Sven väntade. Han väntade i en timme, två, tre Ingen systerdotter kom ut. När Sven tog sig in i banken fanns där inga kunder, och på andra sidan fanns ett extra utgång.
Han kunde inte fatta att en släkting kunde luras så brutalt. Han satt kvar på bänken i evighet, hoppades Maria skulle dyka upp. Nästa dag gick han hem till henne men en främmande kvinna öppnade; Maria hade sålt lägenheten för två år sedan
Det är en rätt sorglig historia sa Sven tungt. Har bott på gatan sedan dess. Kan fortfarande inte fatta att jag är utan hem.
Ja, jag trodde jag var ensam om sånt Jag har typ samma läge, sa Agnes och berättade sitt.
Det är trist. Jag fick ju leva ett helt liv Men du? Slutade universitet, blev av med lägenheten Men var inte förtvivlad, varje problem går att lösa. Du är ung, det ordnar sig, försökte Sven trösta.
Nu slutar vi prata elände! Dags för middag! log Agnes.
Agnes såg hur Sven mumsade makaroner med korv och insåg hur ledsen hon var för honom. Det syntes att han var väldigt ensam och hjälplös.
“Tänk så hemskt att bli helt ensam, på gatan, och inse att ingen saknar dig”, tänkte Agnes.
Agnes, jag kan hjälpa dig att komma tillbaka till universitetet. Jag har massor av fina kontakter där! Du kan säkert plugga gratis, sa Sven plötsligt. Jag kan inte träffa gamla kollegor i det här skicket, men jag kan skriva till rektorn. Han heter Olof, min gamle vän. Han hjälper dig gärna.
Tack, det vore ju fantastiskt! blev Agnes glad.
Tack för middagen och för att du lyssnade. Nu går jag. Det är sent, sa Sven och reste sig.
Vänta. Det känns fel vart ska du? mumlade Agnes försiktigt.
Stressa inte. Har ett varmt skjul på grannens tomt. Jag kikar in imorgon, log Sven.
Behöver inte bo på grannens tomt. Jag har tre rum välj din favorit! Ärligt talat, jag är lite rädd att vara ensam. Och jag fattar inget om kaminen. Du lämnar mig väl inte i kylan?
Nej. Det gör jag inte, svarade Sven allvarligt.
***
Två år senare Agnes hade klarat tentorna galant, och susade hem, förväntansfull inför sommarlovet. Hon bodde fortfarande på stugan; egentligen hade hon rum på studenthemmet, men stugan blev hennes helg- och semesterparadis.
Hallå där! sa Agnes och kramade farbror Sven.
Agnes! Min bästa tjej! Varför ringde du inte jag kunde mött dig på stationen! Hur gick det med tentorna? blev Sven glad.
Bra! Nästan bara toppbetyg! skryter Agnes. Jag köpte tårta. Sätt på tevatten, nu ska vi fira!
Agnes och Sven drack te och pratade om allt nytt.
Jag har planterat vindruvor. Där ska jag bygga en paviljong. Blir perfekt, mysigt, berättade Sven.
Underbart! Gör precis som du vill det är ju ditt ställe. Jag reser mest fram och tillbaka, fnissade Agnes.
Sven hade verkligen blivit en ny person. Nu var han inte längre ensam. Han hade fått ett hem, fått en ny dotter, Agnes. Hon hade fått livet tillbaka; Sven blev som en riktig morfar för henne. Agnes var oerhört tacksam att livet gett henne Sven någon att lita på och bli stark av när allt känts som kallast.
