Du, jag är femtiosju år nu och har varit gift med min man i över tre decennier. Hela den tiden har jag tvättat hans kläder, lagat mat åt honom och fixat mysigt hemma. Vi har två barn ihop jag har själv skött allt kring deras uppväxt, och sett till att de fått den utbildning och omsorg de behöver. Jag har alltid känt mig som en liten hamster på ett hjul: jobbat på flera ställen samtidigt, tagit extrajobb och gjort allt för att barnen aldrig skulle sakna något och alltid vara fint klädda, precis som alla andra ungar.
Genom hela vårt liv tillsammans har min man aldrig riktigt slitit på jobbet. När han nådde pensionsåldern slutade han helt jobba och blev hemma. Jag fortsätter att jobba, hjälper barnen med barnbarnen och sköter allt hemma på egen hand.
Jag har flera gånger bett honom att fixa något jobb, bara något enkelt kunde lika gärna vara nattvakt, men han säger alltid att det är bra som det är, att hans extra jobb inte behövs. Och han är inte dum, han vet hur man lever. Jag hinner knappt laga mat längre. Det händer att jag kommer hem, och då har han redan ätit upp allt gott och lämnat bara soppan till mig.
Jag snackade en gång med min väninna om detta, och hon tipsade att jag skulle börja laga mat separat: köpa billiga grejer till honom och bättre varor till mig själv. Så jag gick hem och sa till min man att läkaren sagt att jag måste gå på diet, så han får inte röra min mat.
Nu gömmer jag goda saker i klädkammaren, och när han går ut till verkstan tar jag en kopp te med lite smågodis och njuter en stund. Korv och ost gömmer jag längst bak i kylskåpet där han inte hittar dem, och när ingen ser smyger jag fram och äter lite. Jag blir räddad av att vi faktiskt har två kylskåp: en där matvarorna är, och en där jag ställer in burkar med inlagda gurkor det är där jag gömmer mina hemliga godsaker.
Du vet hur killar är de har noll koll, ser inte ens vad som finns framför dem. Jag köper bästa kalkonköttet till mig själv och fixar ångade biffar, och till honom köper jag fläsk som passerat bäst före-datum, slänger på massa kryddor så märker han inget. Till honom köper jag billigaste makaronerna för typ några kronor, och till mig själv köper jag pasta gjord på durumvete.
Jag tycker inte att jag gör något fel om han vill äta bra, får han väl ta tag i att jobba, istället för att sitta hemma och lata sig. Skilsmässa känns ju rent av dumt nu när man kommit så här långt i livet, och huset har vi också gemensamt varför skulle vi sälja det och dela på pengarna nu?
