Jag är 26 år och min fru säger att jag har ett problem som jag inte vill erkänna.

Jag är tjugosex år, och min fru säger att jag har ett problem som jag vägrar erkänna.
Hon upprepar det varje gång jag lämnar ett arbete eller blir uppsagd.
Hon hävdar att det inte är normalt att det längsta jag hållit ett jobb är sex månader.
Och hon har rätt.
Ibland klarar jag en månad, ibland femton dagar, ibland ens aldrig hela provanställningen.
Jag har testat allt möjligt fastighetsskötsel, städning, sopning av Stockholms gator, putsat offentliga toaletter, burit varor i lager i Malmö.
Jag börjar entusiastiskt varje gång, men efter några dagar känns det tungt både kroppen och huvudet.
Det är inte bara tröttheten.
Det är skammen.
Jag hoppade av gymnasiet i årskurs två och gick aldrig tillbaka.
Så fort jag får en städväst, en sopborste eller en hink känner jag att jag inte hör hemma där.
Jag ser de andra kollegorna lugna, accepterande, gör sitt jobb utan att klaga medan jag inom mig tänker att detta kan inte vara mitt liv.
Då börjar jag komma sent, slarva, hitta ursäkter för att vara borta.
Till sist blir jag kallad till chefen och får höra att jag inte ska komma tillbaka.
Min fru, Märta, förstår inte det.
Hon har arbetat i samma ICA-butik i fyra år.
Hon tjänar inte mycket, men har trygghet.
Varje månad vet hon exakt hur många kronor hon får.
När jag återigen kommer hem utan jobb ser hon på mig med ilska och trötthet.
Hon säger: Det är inte jobbet som är problemet, det är du.
Du står inte ut. Jag svarar att dessa jobb inte är för mig, att jag är gjord för något annat, att jag inte är född för att moppa golven i evighet.
Då blir Märta ännu argare.
Hon säger att jag borde läsa in gymnasiet, utbilda mig, skaffa en kompetens.
Ingen kommer anställa mig för något annat utan ens ett betyg.
Jag svarar att jag ska göra det, men månaderna går och jag anmäler mig aldrig.
Det finns alltid en ursäkt inga pengar, ingen tid, jag gör det senare.
Egentligen är jag rädd att gå tillbaka, att sitta bredvid yngre, att känna mig efter.
Hemma har det blivit en rutin.
Vi bråkar om samma sak.
Märta säger att jag lever i drömmar, att jag talar vackert men aldrig gör något.
Jag säger att hon har gett upp, att hon bara överlever, inte lever.
Ibland skriker vi åt varandra.
Ibland är vi tysta i flera dagar.
Jag går ut med min hopvikta CV i fickan och kommer hem besviken till Göteborg när de säger vi hör av oss.
Det värsta är att jag verkligen drömmer.
Jag drömmer om att ha ett eget företag i Uppsala, att slippa vara beroende av någon annan, att aldrig skämmas för min uniform.
Jag drömmer om att kliva upp tidigt för något som är mitt, inte för att få order.
Men drömmarna betalar inte hyran eller maten, och Märta påminner mig om det varje dag.
Har jag verkligen ett problem jag inte vågar erkänna, eller har jag rätt att längta efter något större?
Och när jag blundar om natten, faller de gamla boksidorna från gymnasiet som snö mellan tågvagnar och jag hör Märta ropa i fjärran: Du måste vakna nu.Jag vet att jag inte har något att förlora nu.
Jag ligger vaken, stirrar upp i taket, hör Märta andas tungt bredvid mig.
Jag tänker på det hon sa: Du måste vakna nu. Det är som om hennes ord blev en hand som sträcker sig in i min dröm drar mig ut från snön och tillbaka till verkligheten.
Nästa morgon lyser solen in genom vårt lilla fönster.
Jag torkar av den gamla kaffebryggaren och skriver ett brev till mig själv.
Ett löfte: Imorgon ska jag anmäla mig till Komvux. För första gången på länge känns steget inte som en kapitulation, utan som något jag kan bygga vidare på.
Jag tror det är så man börjar leva, kanske inte genom att hitta en magisk genväg, utan genom att sluta fly från det som skrämmer.
När Märta kommer hem från jobbet står jag där, brevet i handen.
Hon ser på mig med samma uttröttade blick, men jag möter den utan att vika undan, utan saga om nya drömmar.
Jag ska prova, säger jag tyst men bestämt.
Hon ler lite snett.
Det är inte ett stort leende, men ändå ett som nuddar någonting i mig, som ett första solsken efter en lång vinter.
Jag vet att det blir svårt, att jag kommer känna mig gammal och klumpig bland de unga.
Jag kan redan se hur jag kommer vilja ge upp.
Men något har förändrats; för första gången är skammen inte större än hoppet.
Och när jag en dag kliver in i klassrummet och sätter mig, är det som om snön smält och spåren efter tågen leder framåt.
Jag vet inte om jag någonsin får mitt företag, eller om jag blir någon Märta kan vara stolt över.
Men jag har vaknat nu.
Och ibland räcker det åtminstone för att börja.