Jag är 26 år gammal och min fru säger att jag har ett problem som jag vägrar att erkänna.
Hon tar upp det varje gång jag slutar på jobbet eller blir uppsagd.
Hon säger att det inte är normalt att det längsta jag hållit mig kvar på en arbetsplats är sex månader.
Och hon har rätt.
Ibland klarar jag bara en månad, ibland femton dagar, ibland kommer jag inte ens igenom provanställningen.
Jag har jobbat med allt möjligt fastighetsskötsel, städning, sopning av gator, rengöring av toaletter, burit varor i lager.
Jag börjar alltid med entusiasm, men efter några dagar börjar det kännas tungt både i kroppen och huvudet.
Det handlar inte bara om tröttheten.
Det är skammen också.
Jag har bara klarat gymnasiet till och med årskurs två.
Jag gick aldrig tillbaka till plugget.
När jag börjar sådana jobb och får en väst, en borste eller en hink, känns det som att jag inte hör hemma där.
Jag ser på de andra kollegorna de är liksom nöjda, gör sitt utan att klaga och inombords tänker jag att det inte kan vara mitt liv.
Då börjar jag komma för sent, jobba sämre, hitta ursäkter för att vara borta.
Tills chefen kallar mig till kontoret och säger att jag inte behöver komma tillbaka.
Min fru, Ingrid, förstår inte det.
Hon jobbar i en butik i Uppsala och har gjort det i fyra år.
Hon tjänar inte mycket, men det är stabilt.
Varje månad vet hon exakt hur mycket hon får.
När jag kommer hem arbetslös igen ser hon på mig med både irritation och utmattning.
Hon säger: “Det är inte jobbet som är problemet det är du.
Du ger upp vad som helst.” Jag svarar att de där jobben inte är för mig, att jag är skapad för något annat, att jag inte är född för att skrubba toaletter hela livet.
Då blir hon ännu mer frustrerad.
Hon säger att jag borde slutföra gymnasiet, studera vidare, skaffa mig någon utbildning.
Hon menar att ingen kommer att ge mig “något annat”, inte ens det jag drömmer om, om jag inte ens har avslutad skolgång.
Jag lovar att fixa det, men månaderna går och jag anmäler mig aldrig.
Det dyker alltid upp något pengar saknas, tid räcker inte, jag skjuter upp det.
Egentligen är jag rädd för att gå tillbaka till skolan som vuxen, att sitta bredvid yngre och känna mig efter.
Hemma har det blivit vardag.
Vi tjafsar om samma sak.
Hon säger att jag lever på drömmar, att jag pratar vackert men gör ingenting.
Jag säger att hon har gett upp, att hon nöjer sig med att överleva och inte leva.
Ibland skriker vi åt varandra.
Ibland blir det tyst i flera dagar.
Jag går ut för att leta jobb igen, med mitt hopvikta CV i fickan, och kommer hem besviken när de säger: “Vi hör av oss.”
Det värsta är att jag faktiskt drömmer.
Jag drömmer om att ha eget företag, att inte vara beroende av någon annan, slippa skämmas för min uniform.
Jag vill gå upp tidigt för något som är mitt, inte bli styrd och bara ta emot order.
Men drömmar betalar inte hyran eller maten.
Och Ingrid påminner mig om det varje dag.
Har jag verkligen ett problem som jag inte vill erkänna, eller har jag bara rätt att hoppas på något större?
Jag är 26 år gammal och min fru säger att jag har ett problem som jag inte vill erkänna.
