15 mars
Jag har varit gift länge nu, känns det som. Jag träffade min man Erik under studietiden på Uppsala universitet. Jag såg liksom ingen annan, valde honom och så blev det vi två. En del kallar såna som mig för dinosaurier trogna, förankrade i en man, och jag kastade aldrig blickar åt någon annan håll.
Vi gifte oss redan under tredje året. Riktigt unga, rätt så naiva. Jag vet inte om vår kärlek var särskilt djup eller om vi verkligen förstod oss på vad det innebar, men något hade vi ju, eftersom vi hållit ihop under samma tak i så många år. Våra klasskamrater brukade titta på oss som förebilder fast det fanns faktiskt flera par i klassen men av någon anledning blev vi exemplet. Kanske berodde det på att vi alltid stöttade varandra, hur knöligt det än blev.
Redan fjärde året blev vi föräldrar. Det var aldrig aktuellt att hoppa av studierna; flera lärare visade faktiskt förståelse och vi försökte aldrig smita från vårt ansvar. Tack vare mycket envishet och styrka lyckades vi båda ta våra examen, och vi firade ordentligt. Erik hjälpte mig med allt hemma, vi delade på hushållssysslorna.
Jag kunde aldrig föreställa mig någon annan som min man. Han var min idealbild, min motsvarighet. Vi passade ihop och bråkade nästan aldrig. Bara i såna familjer, tänkte jag, borde barn växa upp. Så två år senare bestämde vi oss för att försöka få en dotter.
Varför inte? Jag hade en omtänksam make, en frisk och självständig son. Flickan blev pricken över i:et.
Man skulle tro att jag var världens lyckligaste kvinna. Erik älskade mig och fanns alltid till för mig. Trots skiftjobbet lekte han alltid med barnen när han kom hem, och jag kunde unna mig egen tid ibland. Ingenting tydde på att problem skulle dyka upp, men plötsligt märkte jag att Erik dragit sig undan från mig.
Han började stanna sent på jobbet, blev lättretad och gnällig. Plötsligt var allt mitt fel. En kväll när jag frågade hur han mådde svarade han att jag borde hålla mig till att koka köttbullar, torka barnens näsor och tillfredsställa min man på natten.
Med den inställningen tappade jag all lust till både sovrummet och köket. Jag trodde att han skulle tänka över sitt beteende, men istället blev det bara sämre. Med tiden drack han mer och mer och började vara borta nattetid. Den kärleksfulla pappan ersattes av en tyrann.
En kväll när han kom hem gapade han på mig:
Jag står inte ut med barnskriket eller dina urtvättade mjukisbyxor längre! Jag har aldrig varit stolt över dig, du har aldrig sminkat dig eller klätt upp dig för min skull. Jag vill inte visa mig ute med dig du bryr dig inte om dig själv! Du bara kräver pengar, ingen frågar vad jag vill!
När jag ringde min svärmor försvarade hon honom bara och bad mig att inte lämna in skilsmässopappren. Till slut packade jag ihop och flyttade med barnen till en hyresrätt. Min väninna ordnade så att dottern fick plats på förskolan, och jag tog ett extra jobb. Det är tufft, men vi klarar oss. Ingen slår oss längre, i varje fall.
Under rättegången kom det fram att Erik led av en psykisk sjukdom. Hans föräldrar hade medvetet dolt det för mig. De hade puschat på vårt äktenskap, eftersom jag var perfekt för deras son foglig och tystlåten. Min svärmor hade till och med tagit med honom till behandling i Tyskland, men inget hjälpte. Han tog mediciner för att försöka leva normalt. Nog är det synd om honom men jag vill inte bo ihop med en sjuk man som kan skada oss. Nu hoppas jag bara att barnen inte ärvt hans sjukdom.
