Jag är idag 33 år gammal, men fortfarande rodnar jag när jag tänker tillbaka på vad jag ställde till med, när jag var 18, snart 19.
Jag gick på universitetet i Uppsala och livet rullade på ganska smidigt.
Ingen lyx direkt, men mamma var mattelärare på gymnasiet, pappa hade tandläkarpraktik, och hemma var alltid kylskåpet fullt och rutinerna på plats.
Städningen sköttes av en kvinna som kom ett par gånger i veckan, så mitt enda ansvar var att plugga och hålla mitt rum i hyfsat skick.
Sedan barnsben var det glasklart: min uppgift var att fixa bra betyg och inte ställa till scener.
På universitetet hade jag haft pojkvän i över ett år.
Tobias, lugn och sansad prick från samma sorts familj som min, flitig och artig som en scout.
Mamma och pappa älskade honom, och vår vardag bestod mest av bio, fika på Pressbyrån och promenader i Stadsparken.
Hela relationen var så trygg att det nästan blev tråkigt, men det insåg jag förstås inte då.
Trygghet, skulle jag sen förstå, är en lyxvara.
Men så var det den där hemmafesten hos en kursare.
Där träffade jag en ny kille Erik.
Han kom dit på motorcykel, hade trasiga jeans, talade högt, och skrattade ännu högre.
Plugg var inte hans grej alls han jobbade som bilmekaniker i en verkstad, och utstrålade någon sorts vild frihet som jag aldrig upplevt.
Redan samma kväll började han sms:a mig, dök upp utanför universitetet och deklarerade: Du är för snygg för att dras med tråkmånsar!
Och vad gjorde jag?
Jag började smyga med honom.
Han och hans motorcykel tog mig ut i natten på öl vid korvkiosken, hög musik, spontana utflykter.
Plötsligt kände jag mig så där rebellisk och levande någon jag inte trodde att jag var.
Efter bara några månader friade han nästan, och föreslog att vi skulle flytta ihop.
Jag klarade inte av att göra slut med snälla Tobias, för jag hade ingen aning om hur man gör ett sånt avslut, men ändå lämnade jag tryggheten.
En kväll när föräldrarna var borta, packade jag några plagg, lämnade en skakig lapp på köksbordet och pep iväg.
Hemma hos Erik, där han bodde kvar hos sina päron, slog vardagen ner som en snöblandad regnruska.
Huset var minimalt, rörigt och alltid varmt på gränsen till bastu.
Snart byttes plugget ut mot disk, dammsugning och handtvätt i badkaret.
Min kulinariska repertoar var ungefär ris och stekt falukorv.
Hans mamma blängde på mig när maten var för enkel, pappan suckade och muttrade högt om ditt och datt.
Jag satt och grinade på toan om kvällarna, för allt kändes hopplöst värdelöst.
Tillslut hoppade jag av universitetet jag hade noll kronor kvar och noll energi över till studierna.
Erik förändrades också.
Öl började han ta efter varje arbetsdag, för att orka när det är så varmt i verkstan, och på helgerna försvann han ut med kompisgänget.
Han kom hem lullig, gapade och klagade på att allt var fel att huset inte var städat, att jag inte visste hur man var en riktig kvinna.
Han kallade mig bortskämd, sa att jag aldrig lärt mig något viktigt av mina föräldrar.
Jag kände mig totalt fast.
Inget sparkonto, ingen utbildning, ingenstans att ta vägen.
Dag efter dag längtade jag tillbaka till mitt gamla liv.
Till den där sängen med rena lakan, till schemalagda matsäckar och mamma som undrade om jag ätit, till pappa som skjutsade mig dit jag behövde.
Jag tänkte till och med på Tobias hur trygg han var, hur han alltid brydde sig på riktigt.
Jag frågade mig själv (och fick aldrig riktigt svar): Varför bytte jag det här mot kaos?
Till slut en dag, tog jag ett beslut.
Inget dramatiskt.
De skickade mig att handla på Willys, och visste att jag alltid blev borta lite extra.
Men den här gången gick jag två kvarter och hoppade på en SL-buss hem till mamma och pappa istället.
Hela vägen hem skakade jag av oro över deras reaktion.
När jag kom hem och mamma öppnade dörren blev hon så paff att hon bara stod och gapade sen började vi båda storgråta.
Det hade gått tio månader utan ett enda livstecken från mig.
Pappa kom ut från TV-rummet, sa inget men gav mig den längsta kramen jag varit med om.
Den natten sov jag i min egen säng.
Rent.
Tyst.
Inga skrik, inget rädsla.
Jag fick aldrig tillbaka den snälla pojkvännen han hade gått vidare.
Men jag fick tillbaka min familj.
Jag tog upp studierna igen, började om.
Det tog lång tid att erkänna: Jag hade inte haft ett tråkigt liv innan.
Det hade varit tryggt, och det hade jag föraktat.
Jag insåg att man måste uppleva kaos och dåliga val för att förstå värdet av en vanlig, hederlig vardag och att det ibland är bättre med trygg svensk stabilitet än motorcykelromantik och handtvättade jeans.
