Jag heter Lennart. Jag är 65 år gammal. Jag är gift, men nu på ålderns höst har jag blivit förälskad i en annan kvinna. Min fru, Birgitta, är 62. Vi har en vuxen son, Mats, som redan är gift och dessutom har egna barn små knattar som jag egentligen ärligt talat inte hinner följa med i svängarna på längre.
När Mats flyttade ut och gifte sig, märkte jag att Birgitta och jag plötsligt blev som två bekanta som träffas lite för ofta i trapphuset. Det fanns liksom inget att prata om, annat än att kaffet var slut eller att tvättmaskinen krånglade igen.
När vi gick i pension fick jag för mig att vi borde köpa ett litet hus på landet. Birgitta var måttligt intresserad hon tyckte nog det var lite för mycket mygg och lite för lite TV. Men jag lyckades övertala henne, och snart satt vi där i ett mysigt torp utanför Växjö. Jag stortrivdes, men Birgitta hade aldrig riktigt någon lust. Hon ville hellre ligga på soffan, läsa deckare och titta på “Skavlan.” Trädgård ville hon inte befatta sig med sa att hon mådde illa bara av att tänka på jord och maskrosor. Resultatet? Jag fick göra allt själv, och min rygg har fortfarande inte förlåtit mig.
På hösten flyttade vi tillbaka till Stockholm. Birgitta jublade, satte på en kanna kaffe och slog sig ner med sin bok. Själv packade jag redan en vecka senare min väska och åkte tillbaka till torpet. Jag kände mig faktiskt piggare där bland granarna och lingonsylten. Birgitta blev kvar i stan och vi sågs knappt alls en gång i månaden om det var några rabattkuponger att dela.
Det var på landet jag träffade Ingrid, 60 år och en precis lagom tuff kvinna som visste hur man gör riktigt kaffe och aldrig skulle ställa in en fika för att det regnar. Till en början var hon lite skeptisk mot mig antagligen såg hon igenom min sladdriga trädgårdshatt men nu går det faktiskt riktigt bra mellan oss. Jag vill skilja mig från Birgitta, men jag är orolig för hur Mats ska ta det. Hittills har jag sagt till Birgitta att jag är upptagen med att hantera blommor och ogräs i stugan, men i själva verket äter jag bullar med Ingrid.
Birgitta anar ingenting. Jag har inte bestämt mig för hur jag ska säga att jag vill skiljas det känns som att välja mellan pest och kolera, fast med mer kaffe och mindre drama. Vad ska jag göra? Jag vet faktiskt inte.
