Jag var nitton år när en kille vid namn Mattias, som jag hade varit tillsammans med i ett år, friade till mig. Såklart visste jag att det var lite tidigt, och att mina kvällar med kompisarna och all spontanitet snart skulle ta slut. Men Mattias kändes så trygg, någon man verkligen kunde hålla i handen när det blåste. Rädslan för att inte hitta någon bättre gjorde att jag ändå sa ja till att bli hans fru.
Vi flyttade in tillsammans, i Mattias föräldrars stora villa utanför Uppsala. Mina föräldrar hade en stor trävilla vid sjön, och vi fick hela övervåningen att bo på. Mattias föräldrar var inte direkt fattiga, och vid vår bröllopsdag hade Mattias en hyfsad lön. Det gjorde att jag kunde plugga vidare på universitetet utan stress över pengar.
Två år senare fick jag mitt första barn, en dotter som vi gav namnet Linnéa. Hjärtat minns Mattias lycka vid hennes födelse, men oväntade mörka skuggor smög sig in. Mattias stod plötsligt utan arbete. Hans föräldrar ville att han skulle börja på familjeföretaget, men Mattias är envis och skulle klara sig själv. En dag ringde en gammal vän från Göteborg och erbjöd honom jobb i Norge, där pengarna ska växa på träd. Så Mattias sa ja.
Vi kom överens om att han bara skulle vara borta i ett år, jobba ihop lite pengar så vi hade nåt att starta livet med, kanske till och med köpa en egen liten lägenhet. Men de norska kronorna smakade sött, så efter ett år hemma berättade Mattias att han skulle åka iväg igen, den här gången för två år. Han ville köpa oss en egen bostadsrätt i stan, slippa föräldrarnas skuggor. Klokt, såklart, men vad blev kvar åt mig och Linnéa då? Mattias lovade att komma hem vid högtider, och det gjorde han också. Så gick fem långa år i denna väntande dimma. Jag var så törstig efter närhet att jag ibland glömde vem jag var och vad jag ville.
En kväll, som genom ett tunt snötäcke, trillade ett meddelande in från en annan man, lite äldre än jag, på Facebook. Han översköljde mig med fina ord och skrev att jag var den vackraste, den mest åtråvärda. Inget sådant hade Mattias sagt på evigheter. Vi skrev till varandra i en månadord som värmde i vintermörkretoch sedan sågs vi. På den där drömlika träffen blev allt verkligt och suddigt på samma gång. Jag svek Mattias. Och samtidigt kände jag mig så levande att jag träffade den här mannen flera gånger till.
När ödet ville annorlunda och Mattias plötsligt kom hem för gott två månader senare, med fina löften och en ny lägenhet i innerstan, slogs jag av ångest. Jag bar på hemligheten som en tung kappa, och när jag brast ut i tårar och berättade om min otrohet, mer än en gång, frös världen till is.
Mattias kastade ut mig från lägenheten. Jag ville gå till min älskare, men han gled undan, skyllde på jobb och annat, och jag förstodjag hade bara varit en dröm i en vinternatt för honom. Nu bor jag och Linnéa hos min mamma, medan Mattias hotar att ta henne ifrån mig. Skammen ligger tjock som novemberdis i hjärtat, och ibland undrar jag varför jag inte kunde vänta på honom. Hur kunde jag släppa in frosten i det som skulle vara vårt hem?
