En stark och sammansvetsad familj känns igen på att dess medlemmar går igenom både svårigheter och glädjeämnen tillsammans. De stöttar varandra. Alla i familjen vet att de när som helst kan dela sina bekymmer.
Ibland krävs det inte mycket för att skapa en stämning fylld av värme och kärlek. Det visar sig tydligt i några drömlika berättelser jag minns, där logiken följer känslor och vindar snarare än tid och rum.
Jag och min man är båda korta, ingen av oss når över 160 centimeter, men min pappa, han är lång, hela 170 centimeter och har odlat ett tätt, yvigt skägg. Så när han klev in genom dörren brukade han säga: God dag, små tomtar!, och vi svarade alltid: God dag, gamle trollkarl!. Vi fnissade som om vi satt i en saga under midvintern.
Vår familj består av mig, min fru och våra två döttrar. En kväll undrade vi vem som skulle ta ut vår hund, vars namn är Dunder, på promenad genom snödoftande gator. För att göra beslutet lättare bestämde vi att spela tystnadsspelet: den som förlorar går ut. Spelet började i eftertänksam tystnad och min dotter började sakta klä på sig, utan ett ord, tog fram kopplet och öppnade dörren. Resten av familjen betraktade henne, som i en gemensam dröm, och nästan ropade: Astrid, vilken duktig flicka du är!. Hon log slugt: Jag lurade er!, och tog genast av sig jackan, belåten.
Ett annat minne är från när min vän skulle fria till min far. Far sjönk dramatiskt ihop på golvet och utbrast: Äntligen kommer du, min räddare! Han hade hört skämtet i sina unga dagar och alltid önskat spela ut det själv, gärna i ett kök fullt av doften av kanelbullar och nybryggt kaffe.
Ofta förbereder jag frukost till mitt åttaåriga barnbarn. Men på helgerna vaknar jag alltid en halvtimme senare än vanligt. En sömnig morgon vaknade jag för att göra ostsmörgås, men fann redan te, färsk kvarg och två smörgåsar på bordet. Mitt barnbarn hade bestämt sig för att överraska mig, just på min lediga dag. Barn är sannerligen tacksamma drömmare.
En gång reste hela mitt släkt följe jag, min man, vår elvaårige son samt min bror med fru och sjuåriga dotter på utflykt till mammas barndomsby. Längs E4:an beslöt vi att barnen säkert skulle älska vattenpistoler vilken dröm för sommaren! Vi köpte färgglada pistoler, och snart svepte små vattenkrig mellan blommande ängar. Till och med de vuxna kastade sig in, som barn i vuxenkroppar under midsommarhimlen.
När jag var sex år tog mamma och pappa ofta med mig till landet på sensommarkvällar. Pappa brukade ta med ett fiskespö med en liten träbit fastknuten vid flötet. På det vidsträckta fältet lekte han att han fiskade, viftade med händerna och lät som en mus. Då brukade en stor uggla dyka upp, försöka fånga träbiten med näbben men alltid missa. Jag stod med bultande hjärta och såg på. Det var så pappa visade mig skönheten i naturen. Dessa ögonblick glittrar fortfarande som dagg i mitt inre.
En natt förstod jag plötsligt att jag och min man aldrig grälar… Jag mindes hur vänner berättat om sina bråk om vardagliga saker. Jag såg mig omkring: kläder låg slängda, det stod gamla muggar och pappersbuntar överallt. Men vi var aldrig arga, vi satte oss bara tillsammans på soffan, kramades och såg på film. Så är det, två glada själar i ett harmoniskt kaos.
En annan gång stod jag i kö med min dotter. Hon bläddrade i tidningar och sa: Pappa, titta, här är en tidning om älvor, det är Flora på omslaget!. Nej, Astrid, det där är Bloom, svarade jag drömmande. Framför oss vände sig två tjejer om, förvånade över att en pappa pratade om älvor med sin dotter, som om vi alla delat samma nattliga äventyr.
Min man förlorade sin mamma tidigt, och min egen mamma blev som en ny mor för honom. Så där satt vi på en restaurang i Stockholm, hela familjen: jag, min man, våra två söner och min mamma. Min man tackade henne, som en son tackar sin mor, med värme och fyllighet i rösten.
Min åttaåriga dotter kom inrusande efter en promenad och berättade med stora ögon, Pappa, det var en fjäril utomhus, så färgglad! Den var nästan lika stor som en ormvråk! Hon visade med armarna hela världen gungade. Alla var rädda för att gå nära! Bara pojkarna försökte närma sig, de ville slå den med pinnar, men de vågade inte!
Andlös fortsatte hon: Men jag var inte rädd! Helt själv! Jag hann knappt börja prata om respekt för djur, innan hon fortsatte: Jag tog en pinne och jagade bort pojkarna, så de inte skulle skada fjärilen! Sedan viftade jag ut den själv, ut mot friheten.
Livet i vår familj är som ett blånande norrsken konstigt, vackert, och alldeles, alldeles drömlikt.
