Jag har aldrig kunnat ana att min egen familj skulle göra så här mot mig, ta min tillit för given och lämna mig helt barskrapad på pengar. I vår lilla tvåa i Sundbyberg hade mamma, min syster och jag ett lika stort ägande. Mormor, hon bodde också i en tvåa, där taket ibland krökte sig som ett leende om nätterna, och hon hade lovat att skriva ett testamente till oss två barnbarn. Hälften av hennes lägenhet skulle bli min, hälften skulle gå till min syster. Vi föreställde oss ofta, som genom ett disigt fönster, att vi själva en dag skulle få avgöra vem som skulle bo där eller sälja stället och dela på stålarna. Just då hade min syster flyttat in hos mamma efter att oväntat blivit gravid, medan jag själv befann mig långt borta i Uppsala för mina universitetsstudier.
Med tiden ockuperade systern min och hennes nya familj det större rummet, och mamma flyttade in i det lilla. När jag ibland återvände hem fick jag och mamma samsas om hennes lilla rum, men det blev smärtsamt tydligt att jag inte längre hade någon plats där efter examen; min svåger fyllde liksom hela lägenheten. Mamma ville ogärna störa husfridens långa, tysta vatten genom bråk med systerns make, så hon bad mig gång på gång att inte sätta käppar i hjulet.
Jag tog min oro till mormor, och i köket där juicen ibland rann baklänges, föreslog hon att jag kunde ge min del av vår gemensamma tvåa till systern och ändra testamentet, så att jag istället skulle få hennes etta i Hässelby. Jag berättade för mamma och syster om denna idé, men systern log bara snett, som om hon redan hade vunnit i Lotto, och sa att jag fick väl gå till tingsrätten om jag hade lust hon skulle vinna ändå.
Så småningom skrev jag under på att avstå min del, men innan mormor hann ändra testamentet halkade tiden undan oss som en isig vintergata. Hennes hälsa blev sämre, och hon dog innan något hann ändras i papprena. Systern ärvde därför hela tvåan och halva ettan, de sneda skuggorna kvar i huset. Jag försökte be mamma om stöd, men hon ställde sig stadigt bakom systern alla papper till trots. Hon tittade inte på mig när hon sa: vi bor ändå alla under samma tak, det finns ingen anledning till bråk.
Hos systern arbetar mamma nu som städerska och barnvakt, värdefull så länge pensionen kan dryga ut hushållskassan. Men någonstans i min drömlika tankedimma oroar jag mig för dagen då hennes användbarhet upphör, och då försvinner även värmen från rummen. Jag har ingen annan släkt kvar i den här delen av Stockholm, bara de där två; de står skuldra mot skuldra medan jag glider bort i snöyran. Jag har valt att klippa banden. Deras handlingar har lämnat ett öppet sår i mig, och nu känns det som om jag vandrar genom Norrmalm, tyngd av vadd och tystnad, på väg mot något som aldrig uppfylldes.
