Jag har vänner som jag brukar kalla sparsamma. De snålar på nästan alltmat, kläder, allt möjligt. De är inte fattiga, tvärtom har de det ganska bra ställt. De har alltid pengar åt sidan och kan unna sig det mesta.
Själv träffar jag dem oftast bara vid särskilda tillfällen. Annars blir det telefonsamtal. För en månad sedan bjöd de in mig på min födelsedag. Jag tackade ja men kom hem hungrigare än när jag gick dit.
Den morgonen stoppade jag ner presenten jag köpt i väskan innan jag gick till jobbet. Klockan fyra på eftermiddagen bjöd mina vänner in mig till fest. Så till lunch nöjde jag mig med en kopp kaffe och två småkakor. Jag åt alltså inget större medan jag väntade på festen.
Jag kom till mina vänner en stund före utsatt tid. Gav dem presenten, önskade lycka och hälsa, och skojade om att jag var hungrig som en vargjag hade ju sparat mig för festen. Min vän svarade glatt att allt var klart.
Vi var sex personer, plus värdparet. När vi gick in i vardagsrummet såg jag ingen uppdukad matplats. Istället hade de dukat upp till en slags buffé. Det fanns inga stolar, bara en liten soffa vi alla skulle knö in oss på. Visst hade det varit trevligare med en ordentlig middag efter jobbet, i lugn och ro, men buffé är buffé. En av gästerna hade ordnat ett litet runt bord med mat.
Och här ångrade jag att jag bara ätit två småkakor till lunch. På bordet låg flera små fat (jag räknade faktiskt, och skäms inte ett dugg för det). På varje fat åtta tunna skivor: åtta skivor rökt korv (som jag älskar), åtta köttskivor, åtta skivor ost. Åtta skivor tomat och åtta skivor gurka, skurna supertunt men snyggt upplagda. Det fanns också två minismå salladsskålar. Frukten var också exakt för åtta personer. Hela denna festmåltid blev komplett med en enda flaska vin. Kort sagt: ät och drick, kära gäster.
Jag satt där och tuggade på en bit korv och ost och var hungrig! Jag ville knappt ta något att drickajag vågade inte ifall det blev för lite mat. Min vän sa: Jag ska hämta något varmt. Jag tänkte: Äntligen, nu blir det lite varm mat.
Värdinnan kom ut med en tallrik där det låg stekt potatis och en liten kycklingklubba. Exakt en av varje! Det kändes nästan som ett skämt. Tur att tårtan var i vanlig storlek. I övrigt var stämningen god och vi hade trevligt. Efter ungefär en och en halv timme gick jag hem, fortfarande jättehungrig.
På vägen hem stannade jag till på ICA och handlade lite mat. Hemma åt jag sedan en riktig middag. Så lyckades mina vänner spara in på sina gäster.
Jag kan inte låta bli att undravarför bjuda hem folk på födelsedagskalas om man varken vill eller kan ordna så gästerna känner sig välkomna? Att umgås handlar inte om snålhet, utan om värme och generositet. Sann glädje delas bäst när alla går därifrån mätta och glada.
