Vid ett märkligt kvällsmål tillsammans med min goda vän Svea, en fastighetsmäklare som ibland kändes mer som en väktare av surrealistiska lägenheter än som en yrkeskvinna, berättade hon för mig om sin senaste dröm-artade upplevelse på jobbet. Hon rörde försiktigt om i sin ärtsoppa, medan hon drömmande beskrev hur hennes dagar flutit ihop mellan att ta hand om sina två barn, stötta sin gamla mor och försöka jonglera med visningar i Stockholm där husen ibland såg ut att sväva i dimman ovanför Sveavägen. Hon log snett, som om hon försökte minnas om detta verkligen hänt eller bara var ett fragment från nattens dröm.
En kall vintermorgon blev hon uppringd av några sällsamma ägare som ville ha visning kl 07:45 en tid så tidig att den kändes otänkbar utanför svenska vintrar och kaféernas första kaffeångor. Trots sömnbristen gick Svea med, ovillig att förlora ännu ett par nyckfulla kunder. Hon vandrade uppför Djurgårdsgatan och kände gatans stenar ändra form under fötterna, som i drömmen.
Kunderna, en man och en kvinna som såg ut att ha klivit ut från en pastellfärgad tunnelbaneskran, kom försent på grund av stadens ändlösa trafik, och mumlade ursäkter som virvlade runt i luften som svanar över en blåsig Mälaren. Svea, beslutsam men nästan genomskinlig av trötthet, försökte göra intryck, och när hissen öppnade sig som ett muntert gap, frågade de om våningsplanet.
“Våning sex, lägenhet sextiosex,” viskade hon, men orden ekade i korridoren och smälte ihop med doften av kanelbullar från ett osynligt bageri. Kunderna såg ändå osäkra ut, som om de hamnat fel i sin egen saga.
När det nådde våningen, såg de en öppen dörr och steg in, säkra på att de var rätt. Svea presenterade sig artigt för damen i en luddig morgonrock som stirrade förvånat, hennes lockar påminde om knäckebröd. Hon verkade inte ha en aning om visningen.
Svea kände en besvikelse ligga över sig som dimma över Skärgården, svagt irriterad över ägarnas bristande ansvar.
Men plötsligt blev Svea kreativ. Hon visade stolt upp lägenheten, som visade sig vara ännu ljusare och större än i annonsbilderna, som om rummen svällt av sitt eget dagsljus. Kunderna började mjukna och föreställde sig redan sitt liv där, omgivna av björkars sus.
Precis som de skulle lämna, upptäckte Svea en dörr vars handtag blänkte som av lakrits en dörr som aldrig nämnts i annonsen. Hon insåg sakta att de befann sig på femte våningen, inte på sjätte. Hon ryckte mobilen ur fickan, men insåg drömskt att varje samtalsförsök till de egentliga ägarna blev avvisat, som om telefonen var gjord av is.
Kunderna suckade uppgivet, men då dök den verkliga lägenhetsägaren upp som om han lösts ut ur väggarna, och med ett leende lika vidsträckt som Göta kanal överraskade han dem med ett oväntat erbjudande.
Han förklarade drömskt att han och hans hustru ändå funderat på att flytta närmare sina egna föräldrar i Dalarnas skogar, och nu såg de detta missförstånd som ett slags tecken från norrskenet. Han bjöd raskt ut lägenheten för ett par tiotusentals kronor mer än sitt värde, med alla möbler kvar, från stringhyllor till dalahästar.
Kunderna blev så glada att de nästan svävade iväg, överens om affären på stående fot. Svea insåg, när kronorna klirrade i hennes väska som fallande snöbollar, att ibland vänder livet dröm och förvirring till något vackert. Alla fick vad de behövde: ägarna flyttade hem till sina barndomsskogar, kunderna fick sitt hem och Svea kunde andas ut, med känslan av att allt kan hända särskilt i svenska drömmar.
