Vi såg verkligen fram emot dagen då vi skulle få besöka barnet. Men vi var inte välkomna.

Förra månaden blev jag äntligen farmor. Jag svävade på moln av lycka och såg verkligen fram emot den dagen vi skulle få träffa det lilla barnet. Men vi är tydligen inte välkomna. Min svärdotter visar tydligt sitt missnöje varje gång vi närmar oss. Jag har tagit med presenter, överlämnat både gåvor och pengar i svenska kronor, men hon verkar ändå bli obekväm av vår närvaro. Min svägerska reagerar likadant.

Det gör mig ledsen, för jag känner mig som vilken mormor som helst. Mina försök att närma mig har till och med mötts av ovänlighet inte bara mot mig utan även mot min dotter, Linnea. Linnea ville bara ge ett gott råd från en mamma med tre barn hon har ju erfarenhet. Men hälften av presenterna lämnades tillbaka till oss. Tydligen behöver en nyfödd inte gosedjur, men barnet kommer att växa och då kommer allt till användning. Varför vara så vägran att ta emot?

När vi var på besök fick vi inte ens en kopp kaffe. Min son sa ingenting, han tittade bara ner i bordet det är inte han som bestämmer där hemma. Vi körde hela vägen hem och jag brast i gråt, för jag hade aldrig föreställt mig ett sådant mottagande.

Nu får jag nöja mig med att bara se bilder på mitt lilla barnbarn. Jag vågar inte ens gå dit längre. Ibland bjuder jag in mina barn hem till oss, men min svärdotter vill aldrig följa med. Jag bad min son om han ville ta en promenad i parken med barnvagnen, men det gick inte. Min svärdotter kontrollerar varje steg och släpper honom ogärna iväg.

Hon matar till och med mitt barnbarn med ersättning, för att ingen ska behöva störa henne. Tydligen är hon rädd att vi ska döma henne, därför håller hon oss på avstånd. Men jag bryr mig inte! Jag vill bara se mitt barnbarn. Jag skulle aldrig kritisera henne varje mamma har sin egen väg.

Tidigare hade jag och min svärdotter en fin relation, likaså med hennes föräldrar. Men efter att hon fick barn känns det som om hon är någon annan. Jag har aldrig gjort henne illa, så varför har hon ändrat sin inställning mot mig? Mina väninnor kan knappt tro det de undrar hur det kan finns ett barnbarn, men jag inte får se det.

Mamma skrev över lägenheten på mig. Jag tänkte sälja och dela pengarna lika mellan min son och dotter. Men efter allt som hänt säger min man att vi borde hyra ut istället för att ge något till så otacksamma barn. Jag måste nog hålla med honom på äldre dar kanske ingen kommer finnas där för oss. TyvärrMen så en kväll, när sommarsolen höll sig kvar lite längre än vanligt, plingade det till i min telefon. Ett foto på den lilla pojken, sovandes mot sin mammas bröst och under bilden en kort mening: “Vi vill försöka igen. För barnets skull, och kanske för vår egen. Vill du komma och ta en fika i helgen?”

Hjärtat slog hårt. Tårarna rann, men denna gång av lättnad hoppet, som jag nästan gett upp, vaknade till liv. Kanske börjar vissa relationer om, på oväntade sätt och i sin egen takt. Och kanske, bara kanske, räcker det ibland att vänta lite längre vid dörren tills någon på andra sidan är redo att öppna.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Vi såg verkligen fram emot dagen då vi skulle få besöka barnet. Men vi var inte välkomna.
‘Skriv inte under det här avtalet’, viskade städerskan till miljonären under förhandlingarna. Men vad han hörde härnäst fick honom att frysa.