Jag svävar någonstans mellan kökslampans gula ljus och en disig vinterhimmel över Södermalm, och tankarna klibbar vid mig som snöblandat regn. Något djupt skamligt i mitt bröst vill viska att den här situationen kommer att riva upp dagar av oro och halvkvävda bråk bland mina närmsta. Ja, jag känner skuld över de där känslorna. Men de pressar ändå ut genom sprickorna. Så fort jag tillåter mig att föreställa mig vad som väntar vår familj när januari vänder blad, får jag en klump i halsen och vill bara sjunka ner under täcket. Är det så här det känns att vara dyster? Vi har varit gifta i över tolv år, båda med fasta jobb här i Stockholm, och våra två barn fyller hemmet med ständigt liv.
Min svärmor, Birgitta, har varit sjuk länge. Artros i höfter och knän, och så den envisa diabetesen. Hon rör sig nästan som i sömnen, benen tunga som bly; våningen i Enskede känns plötsligt lika svårgenomtränglig som en vinterväg i Norrland. Hon bor ensam, för länge sedan gick hennes man bort, och hon har aldrig gift om sig. Vardagliga saker blir svåra för henne: diska, laga mat, dammsuga det där gamla trägolvet. En gång i veckan packar jag och min man, Henrik, matkassar och tar tunnelbanan dit. Jag städar bort dammet och lagar matlådor för flera dagar, medan Henrik letar efter trasiga glödlampor och slänger soporna. Vi har blivit vana att vår vecka sluter i dessa rutiner, de liksom ramar in vår tillvaro. För det mesta får vi ihop det med jobb och lämningar, ibland krockar det, men det hör till ovanligheterna.
Jag håller verkligen av Birgitta. Det gjorde ont att se henne slita för Henriks skull, hur hon själv valde bort sitt för att skapa ett gott liv för honom. Hon stod där själv, ensam med sonen, och hon hjälpte oss dessutom med pengar till handpenning när vi skulle köpa lägenheten vid Årsta torg. Tack vare henne är vårt lån nu nästan obefintligt. Därför känns det både självklart och nödvändigt att ställa upp, hjälpa och finnas där. Men förra veckan såg Henrik på mig med öar i blicken och sa: Efter jul ska mamma flytta in hos oss. Då behöver vi inte åka dit längre, allt blir enklare. Jag kan slappna av.
Jag förstår honom tröttheten gnager ständigt hans kanter men inom mig börjar rummen i vår trea redan förskjutas. Vi har tre rum: ett för oss, ett vardagsrum som nästan är barnens, samt ett litet sovrum för varje barn. Om Birgitta flyttar in tappar någon sitt eget hörn, och tvillingarna kommer tjafsa om utrymme, om vems teckningar som får hänga på gardinen, vems doft som fyller lakanen. Det är nästan svårt att säga, som om orden vore isflak på Mälaren: jag ser plötsligt Birgitta som en tyngd vi måste bära. Och jag skäms.
Vad hade ni gjort? Finns det mjuka vägar mellan kaffeångorna och vinterljuset? Skriv gärna era tankar.
