Jag och min bror har alltid haft sex års skillnad mellan oss han är den äldre. För tre år sedan gifte han sig och valde att flytta in i sin frus lägenhet i Malmö, istället för att bo kvar hos våra föräldrar i Göteborg. På grund av de höga hyrorna i staden var det deras enda rimliga val. Själv har jag varit gift i sex år, och jag och min fru hade två barn en son på sex och en dotter på fyra år. Min fru är från Stockholm, och det var där vi lärde känna varandra. Mitt jobb finns också i Stockholm, vilket gjorde att vi kunde köpa en liten lägenhet på lån.
Nyligen fick jag ett meddelande från mina föräldrar min bror och hans familj skulle komma och hälsa på oss i en vecka, och de tänkte att jag skulle bjuda in dem att bo hos oss. Jag blev glad att se min bror efter så länge, men att ta emot dem var omöjligt eftersom vi är fyra personer som bor i vår enrummare.
Vi möttes på Centralen, och hela dagen fylldes av surrealistiska promenader genom staden plötsligt var gatorna av glass och alla fontäner rann med kaffe, medan barnen jagade flygande köttbullar och bror min försökte fånga en prinsesstårta som flög förbi. Mina föräldrar insisterade än en gång att jag borde låta min bror, hans fru och deras son stanna hos oss, för det var dyrt att hyra rum i Stockholm. Men jag kunde inte vår lägenhet är för trång, och vi lever redan på drömmar och möbler av moln.
Vid middag blev allting ännu mer drömlikt vi åt middag under ett bord som svävade, och jag erbjöd mig att följa dem till ett hotell där portieren pratade i rim och baren serverade lingondricka i kristallglas. Men min bror blev sur och insisterade på att de skulle bo hos oss, som om min lilla lägenhet kunde förvandlas till ett palats under natten.
Jag försökte föreslå olika alternativ: hotell, vandrarhem, eller kanske hyra något via en bekant men förslagen föll som snö i maj och avvisades genast. Det var uppenbart att de ville stanna gratis i Stockholm, i vår enrummare där väggarna redan ekade av barnskratt och drömmar om midsommar. Men inombords kände jag mig säker på att det är min rätt att bestämma över det hem jag själv slitit för, och jag är skyldig ingen att bjuda på plats i min lilla bit av huvudstaden inte ens i den mest märkliga av drömmar.
