Mannen uppfostrade sin dotter helt på egen hand och som den typiske svenska pappan tog han det hela på största allvar. Hans enda mål var att hon skulle bli en riktigt hygglig människa, inte bara någon som visste hur man stålar sig vid ett midsommarbord. Han sparade inte på slantarna, slet ont för att hon skulle ha allt hon behövde även om svenska kronor inte direkt växer på träd heller, trots vad folk i Stockholm tror.
Dottern, Märta, hade det inte lätt. Hon förlorade sin mamma tidigt och livet förvandlades till ett långt Västerbottensost-britt utan skoj. Märta fick höra gliringar från andra barn som retades på rasten: Var är din mamma, då? sådant som får en liten själ att frysa mer än en blöt vintermorgon i Kiruna. Men Märtas pappa, Sven Olsson, fanns där och gjorde sitt bästa för att trösta henne. Han sa alltid att livet är som stockholmstrafiken ibland får man vänta länge på grönt ljus, ibland kommer man ingenstans alls. Han älskade Märta och visade det gärna (även om det var med hemköpta bullar istället för storslagna ord).
Den högtid Märta längtade mest efter var självklart nyårsafton då alla drömmer om att skåla in framtiden och att magi ska ske mellan julskinka och tomtebloss. Skolan ordnade alltid nyårsdisco med överraskningspresenter och barnen klädde ut sig i de finaste klänningar (eller hemsydda snickarbyxor, beroende på föräldrarnas budget). Sven hade alltid ont om pengar, men kämpade för att Märta skulle få känna sig fin och viktig just den kvällen. En gång lyckades han köpa en klänning så vacker att Märta blev kvällens stjärna alla hennes klasskompisar jublade och hon strålade mer än Liseberg i full julbelysning. Tacksamheten rann över som ketchup på en varmkorv.
Märta växte så småningom upp, tog studenten och flyttade till Göteborg för att börja plugga på universitetet. Precis som Sven hade hoppats blev hon en stjärna där också hennes skarpa hjärna gick inte att ta miste på. Men storstaden satte sin prägel på Märta; plötsligt fick hon smak på pengar och sökte sig till sällskap där man säger det där betalar jag! innan notan ens landat. Hon började dejta killar som glatt betalade dyra middagar och presenterade henne för ett liv av lyxiga restauranger runt Avenyn.
När Märta blev med barn bestämde hon sig för att gifta sig. Lyckan var total hennes blivande man var förmögen och hela bröllopet skulle gå av stapeln som ett riktigt överklassfirande. Men att bjuda pappa Sven och de andra i släkten? Nej då, det passade liksom inte när gästerna förväntades bära smoking och tala om aktiemarknaden. Märta skickade ett meddelande till Sven där hon vänligt men bestämt bad honom att inte komma, eftersom festen bara var för de rätta människorna. Och Sven var ju sorgligt nog inte en del av den klubben.
Sven blev förstås rejält ledsen. Han hade ju lagt hela sitt hjärta och sin plånbok på Märta, alltid funnits där för henne när livet varit som en novemberdag i Umeå. Var det så här det skulle sluta? Men efter mycket funderande hoppar han ändå på tåget till Göteborg.
När det var dags att gratulera brudparet smög Sven fram, sträckte fram en liten bukett vilda blommor från Skånes ängar, pussade sin dotter på pannan och önskade henne all lycka. Sedan gav han sig av utan att ens smaka på bubbelvattnet. Märta stod kvar som förstenad med kaviartuben i handen. Skammen rann som smält snö mellan fötterna; hur hade hon kunnat vara så kall mot sin egen pappa?
Märta rusade efter Sven, tårarna rann över kinderna och hon bad honom om förlåtelse: Aldrig, aldrig igen ska jag glömma vad som är viktigt. Förlåt pappa! Och som i alla svenska sagor blev slutet ändå lagom lyckligt, med vänliga ord och tårar precis som det ska vara.
