Jag satt med min son på bussen efter att vi hade varit på Mall of Scandinavia i Stockholm. Intill oss stod en kvinna med ett barn som verkade vara lika gammal som min son.
Bussen var verkligen fullsatt med folk. Jag lade märke till en ung kille som lyssnade på musik i hörlurarna. Jag bad honom artigt om han kunde tänka sig att ge upp sin plats, och han reste sig direkt, så att både jag och min son kunde sätta oss ner. Min son räckte honom till och med en smågodis som tack, vilket fick killen att rodna lite och le blygt.
Sedan såg jag hur kvinnan bredvid bestämde sig för att försöka samma sak som jag. Men hennes sätt var helt annorlunda. Hon började bokstavligen rycka i axeln på en man som satt vid fönstret och halvsov. Han svarade inte, för han sov fortfarande, så kvinnan höjde rösten ordentligt. Mannen tog av sig hörlurarna och såg förvirrad uthan förstod inte alls vad hon ville.
Ser du inte att jag har ett litet barn med mig? Flytta dig! Hon ropade så högt att även hennes egen son blev rädd och började gråta. Och jag tänker minsann inte flytta mig! Mannen svarade bestämt.
Och vet ni, jag kan verkligen förstå och stötta honom. Han var inte skyldig henne någonting. Faktum är att han inte förtjänade att bli behandlad så ovänligt och respektlöst. Jag föreslog att hennes son kunde sätta sig bredvid min istället. Men nejdet var viktigare för henne att bråka och skapa ännu mer uppståndelse.
Jag har aldrig betett mig så. Om jag behöver något, ber jag alltid vänligt. Och får mitt barn plats, tackar jag ordentligt. Får vi ingen plats, har jag förståelse för det det är ju alltid deras val. Men genom åren har jag aldrig blivit nekad på bussen.
Kanske är det för att jag aldrig skriker eller skäller på andra människor ute bland folk.
