Mina vänner, Johan och Ingrid, bor nära havet här i Göteborg. Förra sommaren blev de inbjudna till ett dop där Johan skulle vara gudfar. Efter ceremonin i kyrkan, som det brukar vara, hölls en fest för familj och vänner. Där träffade han gudbarnets morföräldrar för första gången. Hela kvällen kunde paret knappt dölja sin entusiasm över att deras barnbarn skulle få en så underbar gudfar. För dem var Johan verkligen en god människa.
De blev särskilt glada över att Ingrid och Johan bodde vid kusten.
Vilken fantastisk gudfar mormor kunde inte vara lyckligare. Och han bor vid havet så härligt! Nu finns det någon att hälsa på vid kusten, och man slipper hyra dyra sommarhus. Släktingar är ju alltid trevligare. Vad fint, Johan, så glad att vi är släkt med dig!
Jag trodde aldrig att morföräldrarna verkligen skulle hålla sitt ord. Men några veckor senare dök de faktiskt upp. Dock hade gudbarnets pappa, Lars, ringt i förväg och frågat Johan om hans föräldrar kunde komma och stanna tre eller fyra dagar. Efter att ha diskuterat med Ingrid bestämde de sig för att vara värdar, trots att det inte var helt lägligt. Det var mitt i högsäsong, både Johan och Ingrid jobbade mycket, och att ta emot gäster krävde att Ingrid tog ledigt från sitt jobb för att kunna ta hand om dem ordentligt.
De kom, bodde några dagar, solade på stranden och packade sedan ihop med tacksamma leenden och reste hem.
Med tanke på att Ingrid och Johan bara har en liten tvåa, bestämde Ingrid sig för att säga nej nästa gång om morföräldrarna skulle vilja glädja dem med ytterligare ett besök. Det är ju roligt när vännerna och gudbarnet själva hälsar på det känns varmt och familjärt. Men vänners föräldrar, det blir lite för mycket, särskilt när det är högsäsong och alla sparar lite extra för att klara vintern.
När jag fick höra om allt detta blev jag faktiskt rätt förvånad. Vänners föräldrar båda över sextio, med vuxna barn och barnbarn utnyttjade de situationen och såg vännerna som ett gratis pensionat vid havet?
Jo, det tror jag. Och dessutom lovade de att komma tillbakaSå nästa gång Ingrid och Johan fick en förfrågan om sommarbesök, log de försiktigt och bjöd istället in bara gudbarnet och Lars. De dukade upp på balkongen med räkor och dill, såg solen glittra på vågorna och hörde barnskratt bland måsarna. Ingrid kände sig lättad; hemma var återigen fullt av värme, men med precis lagom många gäster. Och medan de skålade för sitt lilla kustliv, förstod hon att ibland räcker det att vara den omtänksamma, men inte nödvändigtvis gästvänliga, grannen vid havet. Familj är ju inte alltid den man har släkt med utan den man själv väljer att bjuda in.
