För sex månader sedan inträffade en stor tragedi i vår familj: min pappa gick bort.
Någon tid efter begravningen dök pappas bror, farbror Sven, oväntat upp för att hälsa på oss. Han brukade sällan komma på besök, och kontakten med min pappa var alltid sparsam. De bråkade aldrig, men det fanns en kall distans mellan dem. De levde liksom sina liv i varsin bubbla.
Hur var resan till Stockholm? frågade jag. Och varför duar du mig? För jag är din favoritfarbror! svarade farbror Sven och log sötaktigt, som om han verkligen trodde det.
Han hade inte sagt att han skulle komma och vi var inte beredda på hans ankomst. Efter begravningen hade vi inte hört ett ord från honom, inte ens ett sms. Och så, plötsligt, stod han där i hallen med sin blå regnrock, som om han alltid varit där.
När vi satte oss med kaffe och vete på verandan frågade han: Hur ska vi dela arvet? Vi tre, antar jag? Ingen annan ska få något, eller hur? Vilket arv? sa mamma, chockad som om hon just vaknat ur en dröm.
Det fanns faktiskt ett arv. Vi ägde en fin lägenhet i Göteborg, ett stort och ståtligt hus ute på landet i Bohuslän, och två Volvo-bilar. Mamma försökte övertala mig att sälja huset och köpa en lägenhet åt mig i Uppsala där jag studerade. Men vi ville inte riktigt fatta några beslut än, allting kändes så overkligt.
Vilket arv? Ja, det som min bror lämnade efter sig! svarade han. Du förstår väl, om Martha och jag inte varit med hade du fått allt. Så ni har ingen rätt till något! Men jag är hans bror! Jag har rätt till mitt arv! Nej, det har du inte! Svensk lag är på vår sida! Men om det ändå inte känns rätt?
Farbror Sven var listig: han visste att lagen sa att han inte hade någon rätt till arvet, så han försökte trycka på vår samvetsömhet. Men vi såg inga rimliga samband i det han sa. Far och farbror Sven hade aldrig varit nära vänner, så han hade absolut ingen koppling till pappas egendom.
När pappa blev sjuk sa han direkt att allt skulle tillhöra mig och mamma. Han hade ingen önskan att dela någonting med någon annan.
Och med rent samvete, Sven, inte med dig heller! Det vet du! Du har aldrig varit nära din bror! Precis! Det känns som en dålig svensk dramafilm. En man gifter sig, och hans fru tar allt. Föräldrar, syskon, kusiner, barnbarn får ingenting!
Farbror Sven började gnaga på skuldkänslorna. Han försökte tvinga oss att gå med på att dela allt i tre delar. Nu får det vara! Vi pratar inte mer om detta! sa mamma och reste sig.
När farbror Sven gått låste vi huset och åkte till vår lägenhet i stan. Vi kände honom väl nog för att veta att han inte skulle ge sig. Det var mycket att bråka om; många kronor en tredjedel av ett lyxigt hus på landet, en tredjedel av en fin lägenhet i innerstan, och en tredjedel av två Volvos. Det var en rätt stor summa pengar.
Han drog oss inför tingsrätten. Han hoppas på vinst. Men lagen är på vår sida. Vad tror han egentligen att han ska få?
