Förra året ringde en gammal vän till mig, Ingrid, och bad mig ivrigt att ta emot hennes bästa vänner hos mig under en vecka. De hade bestämt sig för att koppla av vid havet, just här i vår lilla kustby på västkusten. Det kändes konstigt att säga nej, så jag gick med på det, men förklarade från början:
Säsongen är i full gång, så jag kan tyvärr inte erbjuda ett rum gratis. Men samtidigt känns det fel att ta betalt av dina vänner.
Ingrid svarade: Du, de betalar! Pengar är verkligen inget problem, de är bara rädda att bli lurade du vet, sådana som tar betalt i förskott och sedan kastar ut sommarbesökare mitt i semestern, eller vägrar släppa in dem.
Nåväl, jag gick med på det. Hade jag förutsett vad det skulle kosta mig, hade jag aldrig accepterat.
Jag kände ett visst obehag, så jag gav dem rabatt. De fick ett rum till halva priset, 2 500 kronor för veckan.
Så kom dagen! Istället för den utlovade familjen dök det upp en tonårstjej, Linnea, och en pojke på tio år, Emil. Det blev snabbt tydligt att de inte trivdes så bra i ett trebäddsrum!
Vi hälsade vänligt, jag lagade mat och visade dem runt i vår lilla stad. Efter middagen önskade jag dem trevlig kväll och gick iväg till mitt arbete.
Dag två var Emil han siktade med en vattenpistol mot TV:n, medan den var på. Föräldrarna var i rummet, men det stoppade inte busungen. Paret bad om ursäkt och lovade att ersätta den trasiga TV:n (som fortfarande inte är lagad). Jag plockade fram en TV från ett annat rum. Vad skulle de nu göra på kvällarna?
Sedan brände Linnea upp vattenkokaren, hon glömde hälla i vatten. Lite olyckligt.
Sen försökte de möblera om rummet var visst för litet och två ben gick av: ett på nattduksbordet och ett på bordet. De skrattade bara Haha, du har ju massor av möbler! Vi tejpar fast benet på bordet och ställer något under nattduksbordet inga problem.
Höjdpunkten var en riktigt högljudd fest som höll på till två på natten. Skrik och grus från berusade röster. När jag bad dem sänka musiken redan vid elva var svaret: Vila du, vi har ju betalat! Ljudet sänktes, först efter en andra kommentar.
Det var ingen idé att diskutera med folk som är berusade, så jag väntade till morgonen. Nästa dag tog jag ett ärligt samtal med paret och sa att det här beteendet är oacceptabelt de är inte ensamma här och måste visa hänsyn. Jag bad dem också vara försiktiga med elgrejer.
De ryckte på axlarna, missnöjda: Vi har ju betalat. Jag blev irriterad: Tack för att ni kom som vänner till en vän, annars hade ni inte varit här alls!
Efter det började de uppföra sig mer respektfullt, och inget mer gick sönder. Men vänskapen tog slut där.
Vi har inte pratat mer. Men det hindrade dem inte från att ta med sig alla presenter och souvenirer jag hade köpt till dem och vår gemensamma vän. Och dessutom försvann två stora badhanddukar och ett terrakottalakan från rummet.
Jag måste säga att detta var Ingrids allra bästa vänner. Ingrid och jag var vänner under hela gymnasiet, tills hon gifte sig och flyttade till Malmö. Hon beskrev dem som trevliga och väluppfostrade människor. Hade de verkligen varit sådana, hade de kunnat semestra här varje sommar.
Så blev det nu. Ingrid var tyst länge, men en dag sa hon: De sa att jag tog för mycket på dem och förstörde stämningen. Trots att de betalade så mycket pengar!
Tyvärr, det de betalade räcker inte ens till en ny TV, en vattenkokare, ett bord, ett nattduksbord, lakan eller handdukar. Och dessutom räknar jag in mina slitna nerver och missnöjda gäster. Det påverkar också ryktet nästa år kanske turisterna väljer ett annat ställe.
Men jag har fått mycket erfarenhet och har lärt mig att ibland är det bättre att bara säga nej även till en vän.
