Min son gifte sig när han redan hunnit bli 33 år. Det är ju hur vanligt som helst nu, men förr i tiden var det nästan skandalöst sent. Han friade när hans flickvän blev gravid. Hela släkten jublade, första barnbarnet på gång! Det blev en flicka och lyckan var total, ja, till och med svärmor log mer än vanligt.
Jag kan verkligen inte klaga på min svärdotter. Hon är absolut inte dum tvärtom, en hejdundrans värdinna! Hemmet blänker, ungarna har alltid strumporna på rätt fot, och tror ni inte att hon kan sticka också? (Själv har jag nog knappt hållit i ett par stickor i hela mitt liv, om sanningen ska fram.) Vacker, smart och med fötterna på jorden; sonen är nöjd, och det smittar ju av sig.
När lilla barnbarnet fyllde tre år berättade de att nästa barn var på väg. Det blev en pojk. Då satte de igång att bygga om mormors gamla hus ute i Norrtälje. Kul för oss, vi jublade lite till. Men knappt tre år senare, då kom beskedet om ytterligare en bebis, och bara två år efter det: fjärde gången gillt!
Min son hankar sig fram som busschaufför. Han kan snickra, meka och fixa det mesta själv det har han fått av sin far. Men, ärligt talat, hur många barn behöver en busschaufför egentligen? Han är ju knappt hemma, alltid på språng med extraknäck hit och dit.
Och så, lagom till jul, kom min svärdotter med en gedigen shoppinglista för barnen. Tror ni det stod choklad och leksaker på den? Nej, nej! Där var bara det där tråkiga, nyttiga massageolja, yllestrumpor, strumpbyxor till förbannelse. Sånt som man aldrig ser på reklam, men som ändå måste köpas.
Jag frågade min son var de hade tänkt knöka in en fjärde bebis. Han skrattade bara bort det hela, som om det löser sig självt.
Jag har ändå lyckats få till en ansvarstagande, hårt arbetande son som tar varenda jobb han får. Hans fru är snart 35, har aldrig haft ett riktigt jobb och inget CV att tala om. Vem vet, kanske får de ett femte barn när hon fyllt 40 jag skulle då inte höja på ögonbrynen längre. Men jag blir ju inte yngre, och någon gång tar krafterna slut. Svärdotterns mamma har gått bort, så det är bara jag kvar att hjälpa till. Nåja, huset är åtminstone färdigbyggt nu, även om fyra barn fortfarande är mer än antalet kvadratmeter.
Jag frågade henne nyligen: Vad gör du när bidragen tar slut? Och hur lätt tror du det är att skaffa jobb vid 40 när du aldrig ens haft ett sommarjobb? Hon hette bara, med ett leende, att det ordnar sig nog. Men OM det händer sonen något vad gör jag ens då? Hur är det tänkt att jag ska lyckas hålla liv i alla dessa små barn?
Jag har ju faktiskt en son till, han påminner mig ofta om att jag sällan ser hans unge. Men varje gång jag tänker ta tåget till Sundsvall, så måste jag ju hjälpa min förstfödde med hans flock. Jag kanske borde lära mig att säga nej på riktigt. Men i svensk familj, vem vill vara den som inte hjälper till?
