– Frun, kan jag få komma förbi!
Någon knuffade Elin lätt i ryggen, och hon tog ett steg framåt för att inte tappa balansen på den hala trottoaren, båda händerna hårt om barnvagnens handtag. Överrocken fladdrade över benen och dolde varför hon gick så långsamt dessutom mitt på gångvägen.
Oj, förlåt!
En ung kvinna, stressad och på väg någonstans, passerade Elin och hajade till när hon såg barnvagnen. I den satt Max, armarna lugnt i knät, och försökte inte ens hjälpa till. Det hade bara gjort det krångligare i sånt här väglag.
Elin suckade, nickade vänligt åt den unga kvinnan:
Ingen fara, spring du!
Hon såg efter henne, rättade till Max mössa och grep om handtagen igen.
Ska vi fortsätta? Vi har lite tid kvar. Men, som vanligt, inte mycket.
Mamma, tänk om vi hinner göra något mer än bara gå till vårdcentralen? Max sneglande mot slutet av trottoaren, men tog ändå tag i hjulen med händerna.
Max, ta det lugnt! Jag fixar det här! Det är bara just den här biten som är så isig, sen är det skottat. Ser du? Efter gatan får du köra själv!
Okej!
Vad tänkte du då? Vad vill du göra?
Max blev tyst en stund.
Viktor sa att de öppnat en ny butik på Odengatan, med allt till modellbyggen. De har rött som jag behöver.
Vet du, vi hinner nog inte ända dit idag. Det snöar ju mer senare och det blir för svårt en sån här dag. Och ta dig ner för trappan igen Elin tystnade när hon såg Maxs dämpade min. Han skulle acceptera det, men bli ledsen. Men du: jag kan springa förbi själv! Skriv vad det är för färg så köper jag det. Du får stanna hos mormor Vera så länge.
Jag vill inte vara med mormor, hon ska ju plantera om blommor idag. Det sa hon!
Just det! Men ni har ju revanche kvar? Senaste gången slog du henne tre gånger i schack! Hon pratar inte om annat än att vinna tillbaka! Och hon lovade lära dig poker.
Men mamma, det är ju ett kortspel!
Ja, gubben! Men poker är inte bara ett spel, det är ju nästan filosofi!
Men kan du spela det då?
Lite. Vera lärde mig. Men du är ju smartare på matte än vad jag är jag förlorar jämt. Man måste räkna ut alla steg i förväg, som i schack.
Typ som i schack, då!
Exakt!
Okej! Då stannar jag hos mormor. Men…
Jag vet att du vill följa med till butiken själv, Max. Och jag lovar vi far dit tillsammans när snön smält! Då kan vi gå dit nästan varje dag. Det finns ju park där bredvid med dina favoritänder! Visst? Är det okej?
Jaja
Perfekt! Vilken färg behövde du nu då?
Röd! Men inte samma som till mina husarer, utan den där andra…
Så började Max entusiastiskt beskriva, och släppte taget om hjulen. Elin suckade och lät honom prata medan hon rullade vidare. Kvällens lilla motståndsfärd, tänkte hon.
För två år sedan hade hennes liv delats i ett före och ett efter.
Den dagen fick hon bonus på jobbet och stod och fantiserade om vad familjen skulle unna sig när dörren till kontoret slogs upp och helt bleka Julia viskade:
Elin, de försöker ringa dig…
Elin kände händerna bli kalla.
Vadå?
Max… Elin, du måste försöka vara stark! Han lever! De kör honom till Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Föraren som kört på hennes son träffade Elin först i domstol. Han såg henne inte i ögonen, men det brydde hon sig inte om. Hon visste att han varit hos Max på sjukhuset, ville be om ursäkt men det spelade ingen roll då.
Vad kunde hans ursäkter göra? Ge henne tillträde till intensiven? Laga Max? Vända tillbaka tiden till det som var?
Varför hade du så bråttom?
Det var hennes enda fråga.
Min mamma låg för döden… Hon hade inte berättat, ringde bara häromdan för att hinna… säga adjö, helt enkelt… Jag är ledsen.
Jag förstår…
Det blev inte ett dugg lättare. Elin kunde bara tänka på Max. Dagen med den röda skylten Intensivvård är förbi nu, men tomheten försvann aldrig.
Hann du fram?
Nej…
De pratade inte mer. Elin skickade istället sin man till rättegången, själv var hon kvar på sjukhuset. Där var hon viktigast.
Det är komplicerat, sa överläkaren och bläddrade bland papper.
Vad skulle han säga till en mamma som ville höra ett enda ord: Det blir bra?
Men det skulle det inte.
Elin förstod nästan direkt. Läkaren pratade om rehabilitering och nya metoder, men i hennes huvud pulserade bara: Max kommer aldrig att gå igen… Aldrig… Det spelar ingen roll vilka experter vi hittar.
Hon tänkte inte på sig själv, sin man, eller problemen som senare spred sig mellan dem. Alltid så nära, plötsligt så långt ifrån. Den som accepterade verkligheten och den som inte klarade det.
Förstår du inte?! Vi måste pröva varje chans! Hennes man lät nästan arg.
Men det finns ingen chans kvar…
Struntprat! Om de här läkarna inte duger, hittar vi andra!
Okej, leta du.
Jag jobbar! När ska jag hinna?!
Hör du dig själv? Det här är ditt barn
Han är din med!
Och Elin letade. Läkare, kliniker, alla tänkbara alternativ. Men ibland virrar miraklen bort sig på vägen. Kanske går ödet distraherat fram, tappar bort ett litet hopp här och där. Och det miraklet som hade kunnat bli Max blev aldrig levererat. Till slut insåg Elin att det var såhär det var nu.
Att säga att det var svårt är bara ett skämt.
Hon hade lämnat jobbet för att finnas för Max. Bråk med hennes man blev vardag, särskilt eftersom Max hörde allt och Elin fick kämpa för att inte bryta ihop. Att bli anklagad: Om du hämtat honom som andra mammor efter skolan hade det här aldrig hänt! det kunde hon aldrig förlåta. Han bad om ursäkt, men Elin kände kylan lägga sig över hemmet.
Gå.
Och när han till slut lämnade dem, vaknade Max av smällen.
Mamma, vad har hänt?
Sov, älskling. Det är över nu…
På riktigt?
På riktigt. Nu är det bara du och jag. Ingen ska störa oss mer.
Blev det lättare sen?
Nej. Allt blev bara mer snurrigt. Elin såg hur svårt det var för Max att förstå vad som hänt och gjorde sitt yttersta för honom.
Det var av en slump hon köpte den första asken med små soldater.
Kolla Max!
Vad är det?
Figurer. Men man måste måla dem själva.
Varför då?
Så de får liv och ser ut som på riktigt.
Varför så udda kläder? Max vred nyfiket på ryttarfiguren.
De är husarer. Inga moderna soldater.
Vad är det för några då?
Och så satt de där ihop, bläddrade i böcker, funderade på färger. Elin höll andan när hon såg sin son vakna till liv det var rena lyckoträffen.
Ett år senare hade Max en hel armé. På kvällarna ordnade de strider och diskuterade om dragoner eller infanteri hade störst roll.
Mamma! Du spelar Napoleon! Gör rätt då!
Bestäm du över din egen armé!
Du håller ju på och ändrar på historien! Max ropade och försökte stoppa Elins arm när hon flyttade gubbar på mattan.
Om det vore så enkelt, lilla vän, suckade Elin och gjorde som hon blev tillsagd.
Pappa hade försvunnit nästan helt efter sonen i nya familjen dök upp. Elin fick höra det av gamla svärmor Vera, som var försiktig när hon berättade.
Förlåt, Elin… För allting…
Men Vera, du är ju alltid här! Utan dig vet jag inte hur vi skulle klarat oss!
De flyttar utomlands…
Va? Elin tappade nästan tekannan.
Allt är klart där borta. Men jag får inte följa med… De har en svärmor där.
Men… Elin satte sig på huk framför Vera. Du är ju vår familj. Max behöver dig. Och jag också! Jag vill absolut inte förlora det vi har!
Vera svarade inte.
Hon kramade Elin hårt, och den kvällen bestämde hon sig att stanna.
Det måste finnas ärlighet mellan folk, tänkte Vera. Då orkar man. Och hon blev kvar för Elin och Max.
Julia, som varit Elins närmaste vän, gled successivt bort ur livet. Jag klarar inte att se Max så här längre, sa hon försiktigt. Elin bråkade aldrig om det. Julia hade sitt, blev lycklig och Elin kände ingen bitterhet. Men när Julia senare hörde av sig fick hon inget svar tillbaka. Elins nya liv var för tungt för att dela.
Det fanns gott om bekymmer. Vissa klarade Elin själv, några löste Vera. Tack vare Vera kunde Elin återgå till jobbet. Det var ovärderligt, för den gamla hyresfyran på fjärde våningen hade varken hiss eller ramp.
Elin, ska vi inte köpa ett litet hus utanför stan? Då får Max mer frisk luft, föreslog Vera när ett papperslopp i kommunen gått som vanligt.
Men mamma, hur blir det med behandlingarna? Och programmeringen Max gillar? På landet finns ju varken lärare eller internet. Han växer han behöver möjligheter! Jag kan inte ta bort dem
Jag fattar inte, men stödjer dig. Vi får tänka vidare.
Ja Elin såg ingen utväg.
Byta bort lägenheten, kanske? Men i nyare hus med ramp och hiss var priserna skyhöga inget för Elin. Mäklare skakade på huvudet: Din lilla tvåa är svår att byta.
Fattar du inte? Såna lägenheter är svårsålda nu!
Elin tackade, men inom sig kokade hon. Varför måste allt handla om tur? Varför fick hon inte ordna livet som hon ville?
Men ibland hade ödet ändå ett litet lyckligt flygplan kvar i botten av sin väska.
Det var nämligen dagen efter den där knuffen på trottoaren som Ivan dök upp.
Ska jag hjälpa dig?
Han kom fram när Elin slitade vagnens hjul genom slasket vid övergångsstället.
Nej, tack! Det går bra!
Men Ivan en äldre, liten man lyssnade inte på protester. Raskt tog han tag i Max hand, klämde till och sa:
Jag heter Ivan. Varför hjälper du inte din mamma? Hon är ju helt slut!
Hon vill inte ha hjälp, sa Max.
Jaså! Nå, nu kör vi! Här ta mina clementiner. Håll hårt i dem och sköter du dig får du smaka!
Och så baxade Ivan elegant vagnen över snöhögen och vägen, samtidigt som han mumlade historier för Max. Elin hann knappt med deras tempo.
Var ska ni någonstans? Jag har ingen brådska! ropade Ivan över axeln.
Nej, men vi klarar oss!
Så snygg du är, men envis som synden! Ivan bröt en clementin, gav halva var till Elin och Max. Får jag inte unna mig en promenad med trevligt sällskap? Är det konstigt?
Eh, nej… Elin visste inte riktigt vad hon skulle tro, men gillade honom direkt.
Vårdcentralen besöktes, som planerat.
Nästa dag stod Ivan på deras trapp.
Hej på er! Tar ni emot besök?
Elin blev helt paff där i dörren men Max hann jubla:
Ivan! Kommer du till mig? Mamma, släpp in honom då!
Efter bara någon vecka förstod Elin ingenting. Ivan hade plötsligt löst alla de bekymmer som samlats på ett år!
Elin, jag pratade med grannarna i porten bredvid. Korsbergs heter de. De har en likadan tvåa, men på första våningen. De vill byta med dig. De kommer och tittar i kväll. Och vet du vad: be om lite pengar till tapetsering! Du har finare kök, bättre skick. Oroa dig inte, jag hjälper dem att fixa sen.
Men vill de verkligen det?
De har redan tackat ja. Jag har pratat med honom riktigt schysst typ, han håller sitt ord.
Hur kunde du ordna det?
Man får prata med folk! Ivan flinade. Fråga: vet du inte hur jag hittade hit första gången?
Nä, hur?
Jag fråga bara: Vart bor den där fina tjejen med stora ögon och pojken som inte vill resa sig?
Ivan! Jag vill resa mig! Men kan inte!
Med vilja kan man flyga! Vi tar det i sommar!
Berätta då!
Inte nu! Det kommer. Ge dig inte på mig mer!
Okej!
Duktig kille! Låt mig prata med din mamma nu. Om allt går som vi tänkt kan du gå ut själv i sommar.
Hurra!
Om han ändå kunde ta det lugnt… Ivan skakade på huvudet. Dina armar är starka, Max, men massage behöver du. Jag har en kompis, f.d. militärläkare, kan massa knep. Du måste träffa honom.
Det är ingen idé, Ivan. Alla säger att det är kört, sa Elin.
Har du redan gett upp? Nej, Elin, så länge livet inte är slut måste man kämpa vidare. Det finns mirakel. Jag är beviset!
Berätta?
Det tar vi en annan gång, har för mycket idag. Men jag har fixat rampen också. Ilya, husets grejare, och jag ska bygga den.
Men vi måste ha tillstånd!
Som du ser, här är det! Ivan viftade med ett papper. Alla har skrivit på! Dina grannar är bra folk.
Vem hjälpte dig?
Tror du jag hade klarat det själv? Vaktmästaren, Vera, några av kvinnorna här vi fixade det! Mycket att välja på, blev rentav förvirrad, var länge sen det fanns så många trevliga
Din gamling! Du är en flirtare!
Ja du, sjömän är sådana! Hade jag varit yngre hade jag friat på direkten. Såna kvinnor som du finns det bara en på miljonen!
Jaså du, skrattade Elin.
Nu blir du inte av med mig. Ni är min flock nu! Du, Max och Vera! Jag håller koll! Annars är det oordning!
Och Ivan höll sitt löfte. Några veckor senare flyttade Elin och Max in på första våningen. Rummen var tomma, men dörröppningarna breda för Max vagn och rampen blev snabbt klar.
Elin bad om ursäkt, men grannarna sa bara:
Elin, det här är inga problem! Ge lite kärlek bara, så blir det bra!
Elin, van att folk såg snett på Max, undrade förvånat:
Varför är ingen sur på oss för rampen? Ibland tittar folk bort när vi kommer.
De är rädda. Rädda att deras egen sorg skulle komma tillbaka till dem, sa Ivan. Men inte alla är så.
Elin visste inte att Ivan pratat med varje grannfamilj: frågat hur de mår, nämnt Elin och Max, gett snälla ord och fått folk att förstå.
Och Ivan hade ordnat kontakt med en specialist. Han sa:
Du måste förstå, Elin. Det är en minimal chans. Men ni måste ta den och åka!
Vart?
Till Göteborg. Min gamla studiekamrat, kirurg i världsklass. Jag har pratat med honom och han vill träffa Max.
Men vi… jag har inte råd med vården…
Tänk inte på det, Elin! inflikade Vera, trots Ivans blick. Jag säljer min lägenhet. Min son hjälper också. Ingen diskussion. Vi gör allt för Max. Vi måste gå ihop nu då löser det sig.
Elin bara nickade. Max var det viktigaste.
Halvåret efter blev Max opererad. Han gick inte perfekt, bara försiktigt på kryckor, men rampen var inte längre nödvändig. Elin hittade en familj som verkligen behövde den.
Hur har du orkat med allt det här? undrade mamman till en liten flicka, nyfiket ivrig på sin nya rullstol.
Jag är inget undantag, svarade Elin. Jag vet nu att skyddsänglar finns. Jag har flera. De vakar över oss.
På riktigt?
Javisst! Och en är starkast av alla. Han ser snäll ut, men är bestämd. Påminner oss om att folk är goda, när de glömmer det.
Vad heter han?
Ivan. Ivan Persson. Min och Max egen skyddsängel. Visst, Max?
Max blinkade mot solen, reste sig mödosamt och log busigt på tjejen som pladdrade på.
Mamma, får jag ta en promenad med Sofia? Vi håller oss nära!
Elin tog mamman på armen, log och sa lågt:
Vi kanske får göra er sällskap? Går det bra?
Självklart! Glass till alla!
Så blev det genast lite ljusare i en till familj. Bara en liten förhoppning till men ibland är det allt som behövs för att livet ska vända. Och när glädjen småningom letar sig in, kanske det fortfarande finns bekymmer, men skrattet, det stannar. Och när hoppet börjar växa, lite mer för varje dag, vänder allt. Till slut firar till och med barnens skratt ut sorg ur hörnet och så bärs hoppet vidare, vidare till någon annan som behöver det lika mycket som de en gång gjorde.
