Det tomma livet hos lilla Dasha

Den tomma tillvaron för Linnea

Snön brände inte längre mot de bara fötterna Linnea hade förlorat känseln. Bara vinden rev henne i ansiktet, armarna och halsen, som om den piskade henne, och trängde rakt igenom bröstkorgen, skyddad endast av hennes tunna nattlinne. Hennes silvriga hår, tyngt av snö, hängde som istappar. I den vilda snöstormen visste Linnea inte längre vart hon gick, vilse på sin egen lilla gård. Med ryggen tryckt mot det iskalla staketet lade hon armarna över bröstet och utbrast:

Skulle vara skönt att få gå vidare nu. Herre, samla mig Skulle bara få dö…

Hon hade säkert dött den natten, frusit ihjäl mellan snö och mörker, om inte grannkvinnan Gunilla kommit ut för att se till kon. Hade den börjat kalva? Hon såg att Linneas ytterdörr stod öppen och att ett ljus lyste genom springan.

Linnea! Är du ute och stökar i mörkret?

Men Linnea stod tyst i ett hörn av gården, gömd av buskar och snövirvlar, blundande hårt och mumlade om och om igen: få dö, få dö!

Gunilla kastade sig ut, öppnade Linneas grind.

Linnea, var är du! Linnea, för tusan! LINNEA!

Men Linnea kunde inte svara ens om hon ville. Med ett stön sjönk hon ned längs staketet, huvudet med det trassliga grå håret mot knäna. Hon kröp ihop, tårarna rann ned för de fårade kinderna. Sen var det någon som försökte lyfta henne, men den gamla kroppen var stelfrusen och tung.

Kära nån, gumman, jag hämtar hjälp! ropade Gunilla och rusade efter sin man. Tillsammans lyckades de till slut släpa in Linnea i stugan.

Efter den natten blev Linnea liggande. Nästa morgon kom den unga sjuksköterskan Therese, och blev förvånad över att Linnea, vid nittioett års ålder, inte ådragit sig mer än några frostskador på tårna.

Du skulle kanske vara på sjukhuset, sa Therese. Ska jag ringa en bil?

Linnea skakade på huvudet, allvarligt men vänligt.

Nej tack, flicka lilla, det behövs inte. Jag blir kvar här ändå. Spara din tid åt de som vill ha den.

Två veckor låg Linnea så. Ingen visste vad som fört ut henne barfota i natten. De flesta kallade det en dumdristighet, men Linnea kände att det på något vis var förutbestämt. Dagen innan hade hon suttit på sängkanten och repat upp ett par stickade sockar i skenet från den svaga glödlampan. Fingrarna rörde sig vant, men tankarna var långt bort. Hon stirrade stelt mot en fläck på väggen, log stelt, som om hon mindes något från länge sedan.

Allt gott hade lyst med sin frånvaro i hennes liv, från barndomen och framåt. Bara arbete och fattigdom, och blott ett enda ljusglimt, en skärva av kärlek.

Han hette Oskar.

Oskar min Oskar mumlade Linnea med sprucken röst och log ett gåtfullt leende.

Var det en dröm eller ett minne? I vilket fall såg hon sig själv i ängen bakom torpet, där slottsparken tog slut. Hon kisade ut över åkrarna, handen skuggandes ögonen, väntade otåligt Oskar hade lovat komma. I magen var det skräckblandad förväntan. Och där, bland rågstråna, såg hon honom, som i hägring. Hon sprang honom till mötes, ofantligt lycklig.

Så drömde hon sig bort och somnade. Men i natten vaknade Linnea oroligt, tittade ut och där tjöt stormen mot rutor och väggar. Hon slängde av sig täcket, famlade sig ut i kalla mörkret.

Jag ska bara, det går fort

Barfota gick hon ut i snökaoset, såg sig omkring, sträckte ut handen:

Oskar!..

Kylan grep in i märg och ben. Nära huset fanns en trappa, hon kände den under fotsulorna. Stegade ut mot staketet, ropade bort mot skogen:

Oskar! Jag är här!

Men snart förlamade kylan tårna, hon snubblade bortåt, letade förgäves efter grinden, snodde runt på gården träd, buskar, djup snö Hon gick vilse bland egna buskar. Det var så Gunilla fann henne.

Gunilla kom ofta med mat, pratade snällt och eldade i spisen. Sjuksköterskan Therese lade om såren på fötterna, smörjde med stinkande salva och krävde tempmätning. Linnea gjorde allt man bad henne om, men när hon var ensam låg hon stirrande mot taket, lyssnade till ljudet från byn: hundskall, slädars gnissel och skolflickors kvitter utanför fönstret.

Mest dominerade halvsömnen. Hon såg hur dagsljuset kom och gick, hörde brasved spraka i spisen. Ibland tänkte hon: När ska jag få dö då? Bara få dö

Redan som liten förstod Linnea den hårda sanningen; hennes öde var en brant, slirig backe, täckt av hala leran och taggiga buskar. Man kunde bara glida nedåt, slå sig blodig mot rot och sten. Ingen räckte ut en hand, ingen lyfte tillbaka dig mot ljuset. Alla levde så. Linnea förväntade sig inget annat. Livet var som ett evigt fall och det enda var att bita ihop och uthärda.

Våren det året var sen och grym. Kylan dröjde sig kvar, och vägarna löstes upp i bottenlös lera. Snön smälte först i maj och blottade den bruna, slitna jorden. Björkarna lyste av svarta kvistar, äppelträden bar inga löv. Linnea balanserade med sina tunga hinkar från brunnen, vattnet slungades över hennes spruckna fötter. Vid vägrenen under den sneda staketet stod männen och rökte, kutiga i duggregnet. De tittade efter henne, men Linnea gick förbi med sänkt huvud. Hon hade vant sig vid att vara genomskinlig i det grå.

Linnea! ropade Agnes-Elsa, den gamla pigan, som jobbat med henne på gården. Rösten skar genom regnet.

Springer du till lanthandeln! Säg till Henrik att lämna ut det bästa bomullstyget till fröken! Det kommer gäster i afton och plocka blommor till bordet!

Linnea satte hinkarna på bron, strök av förklädet och gick mot byns utkant. Hon var tjugotvå år, men det kändes som om livet redan lämnat henne ifred. Tolv år tidigare, efter att föräldrarna dött, hade änkefrun tagit henne i tjänst för mat och husrum. Då var hon en rädd och blåslagen tös med flyktiga blickar. Nu var hon vuxen, stadig och stark, stel i ryggen, med händer nött av slit.

Hon arbetade från gryning till sena kvällen ryggdunkande trött, med tryckande, tunga ben. Hon klöv ved i iskallt regn, mjölkade getter i dragiga bodar, slet med lervälling till ugnen, tvättade i isvak, rensade ogräs i gassande sol. De svarta vinbären och hallonen hängde så lågt och lockande men varje bär räknades, och försvann något blev det nässelslag och orden Det är inte för dig, din lata! Hon lärde sig att se rakt fram. Ogräset rev hon ilsket upp, bet sig i läpparna för att inte gråta, försökte vara duktig nog för att få stå ifred ibland.

Varje lördagskväll eldade hon bastun, släpade vattenhinkar och värmde upp till drivbänksvärme. Där skrubbade hon husherren Gunnars breda rygg med grov borste tills hon själv var yr. Den gamla frun vände sig långsamt, krävde skrubb på axlarna, lät Linnea torka henne torr och hjälpte den tunga, nästan hjälplösa kroppen tillbaka in. Linneas huvud surrade, käkarna värkte. Husfrun muttrade, knep henne i sidan eller, när hon var på gott humör, daskade Linnea på kinden och kallade henne arbetsknegare. Linnea tog det med ro. Hon kände ingen annan värld. Andra pigor pratade och skvallrade, men Linnea satt och jobbade tyst. Allt hängde på henne.

En gång när hon putsade det höga spegelglaset frågade änkan tankfullt:

Linnea, vill du bli bortgiftad? Är det något du vill?

Linnea hoppade ned, vred ur trasan och svarade:

Som frun vill.

Eller tänker du bli gammal mö?

Det kvittar mig.

Ja, det är nästan bättre så! suckade änkan. Tänk, barn blir det ju bara elände av… du är född till slit och arbete mer är det inte!

Kanske ville hon ändå gifta bort Linnea för sakens skull, men det blev aldrig av. Och Linneas inre rördes inte. Själ och kropp var en bergsklippa, för inbunden för allt sådant.

Hon var storväxt och frisk och saknade egna önskningar, även om naturen själv borde ha väckt något. Men mellan henne och andra var en osynlig vägg. Och där, bakom den, var livet stilla. Karlar och pojkar gav snart upp att lägga märke till henne; hennes säregna skönhet lockade ingen. Den gamle stalldrängen Isak sa någon gång: Linnea ska vara Guds, inte människors. Och så kunde det varit om det inte blivit annorlunda.

Allt förändrades en försommardag när ängarna grönskade. Hushållet väntade fina gäster från Stockholm. Fröken, en blek och krasslig kvinna, skulle träffa en ung slottsherre. Linnea fick gå ut på ängen för att plocka prästkragar. På stigen ner mot ån klev plötsligt en främmande yngling fram. Han bar väst över sin skjorta, stövlarna var blanka. Det var Oskar, drängen från granngården, kommen med den unge slottsägaren. Han stod och granskade Linnea från topp till tå, oförskämt och tendentiöst.

Goddag, sköna du, log han retsamt.

Linnea såg inte ens på honom. Hon gick tyst förbi, men han ställde sig framför igen.

Vad heter du?

Det vet den som får veta, sa Linnea hårt och klev runt honom som vid en sten.

Oskar började komma varje vecka. Hans glättiga röst hördes ofta på gården, han slängde blickar på henne när hon skrubbade köket eller mjölkade. Han försökte dra skämt, nypa henne. Men Linnea rörde sig bara undan, utan att besvara anspelningarna. En gång, när hon hämtade mjöl i ladan, hoppade han fram och grep henne runt livet. Linnea kände ett primitivt raseri fylla henne hon knuffade undan honom så han ramlade mot väggen, slog huvudet. Hon såg på honom, sval, nästan obekymrad.

Där fick du, sa hon lågt, drog åt hucklet och gick därifrån.

Oskar gnuggade sitt bakhuvud, förvånad över kraften. Hans ögon flammade här fanns inget lätt byte, utan någon som väckte både nyfikenhet och respekt.

Men Linnea själv? Hon var förvånad, men bar ingen fäbless för honom inte de flickiga fantasierna de andra pigtjejerna hade. Men närheten till Oskar väckte något nytt: ett ljus av liv, seendet av världen. Hon började le oftare. Hon vaknade tidigt för att se dimman över ängen, mjölkade kon långsamt, såg på när morgonsolen bröt genom träden. Hon ville bara känna livet röra sig lite, så mycket hon vågade.

Oskar fick ingen egentlig respons förutom en gång när hon lät honom hjälpa till med vattnet och log snett mot honom, eller då hon dröjdes vid fönstret och såg ut över gården där han pysslade i stallet. Men deras historia blev kort.

En dag försvarade Oskar en pojke som blivit ertappad med att sno äpplen från Herrgårdens träd. Änkan skrek åt stalldrängen att han skulle slå pojken. Linnea stannade, hennes ansikte skakade. Hon rusade fram för att ta straffet på sina egna händer, blev bortknuffad. Då grep hon ett vedträ och skulle slå stalldrängen. Stämningen var elektrisk.

Då grep Oskar tag i piskan och gav stallkarlen egen medicin.

Stick härifrån! Jag berättar allt för frun! Försvinn!

Kvinnorna samlade sig kring den gråtande pojken. Han sa tyst:

Min mamma dog igår dog…

Orden träffade Linnea som en käpp över ansiktet; hon sjönk ihop och skyndade in till sitt kammarskrubb, hamnade på sängen. Gråten slet i henne, kroppen skakade. Hon grät för sig själv, för maktlösheten, för sorgen efter allt hon saknat men aldrig haft eller ens haft ord för.

Oskar fann henne, smög in och slog sig ned. Han sa inget, bara lade armen över hennes skakande axlar. För första gången knuffade hon honom inte undan, utan slöt sig mot hans kropp. Snyftningarna stillades, och när det blev tyst viskade hon:

Vad finns där bortom skogen? Vad finns det där?

Staden, svarade han förvånat. Stora affärer, kyrkor, grosshandlarhus.

Och sedan?

Sedan? Sedan kommer havet, långt borta någonstans.

Linnea sa ingenting. Hon hade aldrig sett havet. Ån vågade hon knappt simma över. Men plötsligt ville hon ta sig bort från allt detta slit, ifrån öknamnet och fattigdomen. Ville bli människa. Hon vände sig långsamt mot Oskar, tog hans ansikte mellan sina spruckna händer och såg honom rakt i ögonen:

Tar du med mig? Gifter du dig med mig?

Oskar blev tyst och undvikande, började prata om pengar, att vänta, om att allt var svårt. Men Linnea hörde honom inte längre. Plötsligt var hon modig, otålig, nästan vild i sin längtan. Hon kysste honom själv, bad honom ta henne härifrån. Den natten förlorade hon det lilla kopparhjärta hon haft i halskedjan sen barnsben tråden brast och det föll på golvet, men hon brydde sig inte.

Oskar kom tillbaka två gånger, smög sig in till henne. Linnea blommade och skrattade, promenerade lätt, ögonen lyste. Hon log tafatt och klumpigt, som om hon övade sig första gången.

Så tog det slut. Frökens bröllop i Herrgården firades i dagarna tre, och slottsdrängen följde husherren och hans unga fru till staden. Ingen förvarnade Linnea som fick höra nyheten av köksan. Din Oskar åkte med dem, Linnea. Han kommer aldrig tillbaka.

Linnea väntade. Hon stod varje kväll vid vägkanten, blickade ut mot skogsbrynet, stod där tills skymningen kom och stjärnorna tändes. Hon åt knappt och låg sömnlös; ansiktet blev tunt, ögonen låg djupt, men lyste av febrig glöd. Agnes-Elsa skällde, sköt undan henne, men Linnea log bara sitt meningslösa, lyckliga leende. Hon var övertygad: Oskar skulle komma tillbaka. Han kunde inte annat.

Sommaren gick, varm och kvav, hösten kom med dimma och regn. Linnea stod ofta vid dörren och såg mot horisonten. Hon visste: någon hindrade honom från att återvända. Och hon kände att om de soliga dagarna de haft verkligen existerat, kunde hon återfå dem bara genom att vänta.

Sen, när oktober tagit alla löv, arbetsdagarna blev korta och markerna svarta av vatten, såg Linnea en ensam man vid skogskanten. Hjärtat stannade. Hon trodde det var Oskar. Hon släppte spaden, sprang så fort hon kunde, ropade hans namn med sprucken röst:

Oskar! Vänta!

Mannen såg sig inte om. Linnea nådde ån, såg honom på andra sidan, försökte förgäves komma närmare för hon kunde inte simma. Hon klättrade upp på en stock, stirrade vilt över vattnet, försökte se hans rygg. Men han bara avlägsnade sig och snart återstod bara en grön, ändlös äng.

En granntant kolade buskar intill och hittade Linnea där.

Va gör du, gumma? Varför sitter du här?

Det var Oskar, svarade Linnea.

Oskar?

Stallpojken, han brukade komma till fröken förr.

Från det där gamla godset? Men han finns ju inte kvar här. Vad väntar du på?

Jag väntar på honom.

Vad ska du vänta för? Han har gift sig för länge sedan, lever i fattigdom och mår dåligt. Tror du han lever än ens? Sluta nu

Ha-ha-ha! skrattade Linnea plötsligt, sittande i lervällingen, med rufsigt hår och uppdragna knän, som stack bleka ur kjolen. Skrattet var skärande och förtvivlat.

Tokig, skrattar gör hon! muttrade grannkvinnan, slog hastigt kors och backade.

Efter den dagen hölls Linnea för att vara lite frånvarande, någon att lämna i fred. Hon blev bara tystare och vresigare, arbetade ännu hårdare på sitt lilla potatisland, som för att trycka undan sorgen i bröstet. Om någon frågade vem hon väntade på sa hon tyst:

Mitt livs lycka. Den finns där, bakom skogen. Oskar sa att han skulle komma idag.

Stackars kvinna, mumlade någon i förbigående.

Och bara vinden susade i björkarna och älven slingrade förbi, lika tyst som förr. Någonstans långt borta brusade ett hav, som Linnea aldrig fick se, mer än i namn och fantasi.

Dörren till stugan gnisslade. In klev Gunilla för att tända i spisen. Linnea såg på henne med tomma, färglösa ögon.

Nå? Hur är det med fossingarna, Linnea? frågade Gunilla.

Linnea mumlade ohörbart. Gunilla böjde sig närmare.

Vad säger du?

…skulle väl få dö nu… nej, han kommer aldrig mer. Bara döden återstår…

*

Men när Gunilla gick, låg Linnea kvar, hörde vinden och regnets slag mot rutan. I denna tystnad, där all väntan och tro gett vika, fanns bara det mest mänskliga hoppet som aldrig dör. Att inte ge sig inför livets hårda öden, att våga drömma och vänta, är både en förbannelse och en gåva. Det är lätt att fastna i drömmen och glömma nuet, men även om lyckan aldrig kom med Oskar, växte ändå det tålamod, den värdighet och den stilla ömhet som lever kvar i varje människa som älskat och längtat. Så, även i ett liv som synes tomt, bär vi alla på ett ljus långt borta bakom skogen och själva hoppet är ibland det stora vi har kvar.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Det tomma livet hos lilla Dasha
Jag är 50 år gammal och var gymnasieelev när jag blev gravid med min pojkvän – vi gick båda i skolan och ingen av oss hade jobb. När min familj fick veta det blev reaktionen direkt: de sa att jag dragit skam över hemmet och att de inte tänkte ta hand om ett barn som ”inte är deras”. En kväll bad de mig packa mina saker. Jag gick ut med en liten resväska, utan att veta var jag skulle sova nästa dag. Det var min pojkväns familj som öppnade dörren för mig. Hans föräldrar tog emot oss i sitt hem från första stund. Vi fick ett rum, tydliga regler och de sade att det enda de förväntade sig var att vi skulle ta studenten. De stod för mat, räkningar och även läkarbesök under graviditeten. Jag var helt beroende av dem. När vår son föddes var hans mamma med mig på sjukhuset. Hon hjälpte mig att bada honom, lära mig byta blöja, lugna honom på morgonen. Medan jag återhämtade mig tog hon hand om bebisen så att jag fick sova några timmar. Hans pappa köpte spjälsäng och allt vi behövde den första tiden. Kort därefter sade de uttryckligen att de inte ville att vi skulle fastna och bli stillastående. De erbjöd att betala min utbildning till sjuksköterska. Jag tackade ja. Jag pluggade på morgnarna och min svärmor passade vår son. Min pojkvän började läsa systemvetenskap. Vi pluggade båda medan de tog huvudansvaret för hushållets utgifter. De åren innebar många uppoffringar. Vi levde efter ett strikt schema. Det fanns inget utrymme för lyx. Ibland räckte pengarna precis så vi klarade oss. Men vi saknade aldrig mat eller stöd. När någon av oss blev sjuk eller nedstämd fanns de där – de tog hand om barnet så vi kunde skriva prov, göra praktik eller arbeta extra. Så småningom fick vi jobb. Jag blev sjuksköterska, han inom sitt område. Vi gifte oss och flyttade till eget. Vi uppfostrade vår son. Idag är jag 50 år. Äktenskapet håller fortfarande. Vårt barn växte upp med en stark arbetsmoral. Min kontakt med min ursprungsfamilj är minimal. Det blev inget storbråk i efterhand, men heller aldrig någon närhet igen. Jag hyser inget agg, men relationen är förändrad för alltid. Om jag idag ska nämna en familj som räddade mitt liv, är det inte den jag föddes i – utan min mans familj.