Sen uppror
Förstår du vad du gör? Larssas röst var helt lugn, nästan monoton, och just den där behärskningen skrämde mig mer än vilken utskällning som helst. Förstår du vad det betyder för oss alla?
Jag, Gunilla, stod vid fönstret och blickade ut. Ett finjokt regn föll över gatan utanför, och folk skyndade förbi under sina paraplyer, utan att betrakta varandra.
Jag vet vad det betyder för mig, sa jag till slut.
För dig, upprepade Larssa ordet långsamt, Alltid så: för dig. Men vi andra då?
Ni är vuxna människor.
Mamma, du är sextioett.
Jag vet hur gammal jag är.
Larssa sjönk ner i soffan. Soffan var gammal, hade följt med från förra lägenheten, från förra livet. Jag tittade på möbeln och tänkte att jag så många gånger velat göra mig av med den men aldrig gjort det. Av vana, av någon slags sorgsamhet. Det var som att kasta ut soffan vore att göra sig av med något levande.
Har du ens funderat på vad folk kommer säga? frågade hon.
Nej, svarade jag sanningsenligt. Det har jag inte gjort.
Och det var faktiskt sant.
***
Allt började i mars. Jag, Gunilla Elisabet Bergström, var före detta svensklärare på gymnasiet, nu pensionär, men hjälpte till nån dag i veckan i barnverksamheten på det lilla biblioteket. På våren bestämde jag mig för att åka till väninnan Vera i Vadstena över helgen.
Vera Dahlström hade bott i Vadstena i åtta år nu. Efter att hennes man gått bort köpte hon en liten stuga i utkanten av stan, satte igång ett trädgårdsland och påstod att hon för första gången kunde andas. Jag brukade åka dit varje sommar, men nu, av någon anledning, var det något inom mig som sa att jag måste åka nu på en gång, inte vänta till sommaren.
Mars i Vadstena var rå och dämpad. Snön låg kvar i sänkorna, jorden tittade fram på höjderna. Kyrktornen speglade den bleka himlen. När jag gick längs de smala gatorna slog det mig att jag inte känt en sådan tystnad på åratal. Inte tomhet, utan just tystnad. Skillnaden förstod jag först där.
Vera mötte mig på trappan i gummistövlar och hennes slitna dunjacka.
Äntligen, sa hon. Jag har redan värmt köttbullarna.
Vi satt i köket, drack te, och hon berättade om sina grannar, landen, och att hon tänkte skaffa get.
En get? frågade jag och höjde ögonbrynen.
Varför inte? log Vera. Mjölk till kaffet, kan göra ost. Jag har läst att det inte är så svårt.
Du har väl aldrig ens sett en get på nära håll i hela ditt liv.
Desto mer spännande att lära känna en, log Vera och fyllde på våra koppar. Du själv då? Du har blivit alldeles blek. Förlåt, men det är sant.
Jag granskade mina händer. Händer som inte längre var unga, strimmiga av blodådror.
Det är bra.
Bra är inget svar. Har något hänt?
Ingenting har hänt. Allt är precis som vanligt.
Och just det, sa Vera, är själva problemet.
Jag teg. Skymningen föll utanför fönstret, första gatlampan tändes längre ner på gatan.
Nästa dag drog hon med mig till torget. Inte ICA, utan den riktiga marknaden där gummor sålde surkål och hemstickade vantar. Och just vid ett bord med torkad svamp såg jag Niklas.
Jag kände först inte igen honom. Trettiofem år hade gått och mycket hade förändrats. Men något i hållningen, i sättet han höll händerna i jackfickorna, var sig likt. Jag stelnade till.
Han stannade också upp.
Gunilla? sa han lite försiktigt.
Niklas.
Det var allt som blev sagt i första ögonblicket. Sedan gled Vera diskret iväg mot vantbordet och vi stod där bland doften av svamp och frusen jord.
Bor du här i trakten? frågade jag.
Andra året nu. Du då?
Hälsar på. Hos min väninna.
Förstår.
Tystnad igen. Men inte besvärande, snarare… förtroendefull, som om båda redan visste att det inte var någon stress.
Du har inte förändrats, sa han.
Inte sant.
Nå, lite bara. Nästan inte alls.
Jag började skratta. Jag hade inte trott jag skulle kunna det.
***
Niklas Jonasson var min studiekamrat på lärarhögskolan ingen ungdomskärlek, ingen gammal vän, bara studiekamrat. Vi gick i samma klass i fem år, drog sedan åt varsitt håll. Han flyttade till Norrköping, jag blev kvar i Linköping, gifte mig, fick barn. Fick någon gång genom gemensamma vänner höra att han också gift sig, fått dotter. Sedan inget mer.
Och nu stod han där vid svampståndet och såg på mig.
Vi bestämde att ses på ett litet kafé vid Rådhustorget på kvällen. Vera smålog när jag berättade:
Gå du! Jag tänker ändå se på deckare i kväll. Och nej, jag gör inga planer.
Jag tror dig, skrattade jag.
På kaféet var det nästan tomt. Träbord, gula lampor, bilder på gamla Vadstena på väggarna. Vi tog te och äppelpaj och pratade länge om gamla kurskamrater, om studentlivet, skrattade åt allt det där som en gång varit så stort.
Så sa han.
Min fru gick bort för tre år sedan.
Jag är ledsen.
Det är lugnt. Man vänjer sig… Eller vänjer vet jag inte om man gör. Man lever vidare bara, fast på ett annat sätt.
Ja. Jag förstår.
Och du?
Jag tänkte på Victor, min exman. Han hade lämnat mig för nio år sen, till någon annan kvinna, utan så mycket förklaring. Jag analyserade år efter år bortom all rimlighet innan jag tröttnade och började bara leva. Barn, barnbarn, biblioteket, Verabesök en gång om året.
Olika, sa jag.
Han nickade och började inte fråga ut mig. Tack för det.
***
Jag åkte hem till Norrköping och tänkte att det där bara var en trevlig tillfällig återträff. Men en vecka senare hörde han av sig. Fann mig via Vera på Messenger.
“Hej! Kom du hem ordentligt?”
Jag svarade. Sedan skrev vi, först sällan, sedan varje dag. Och jag som aldrig varit van att sms:a, märkte snart att jag väntade på hans svar.
Han berättade om sitt Vadstena-liv, om restaurering av målningar, att han arbetade med kyrkans inventarier. Han frågade om mitt barnbibliotek, om mina barn. Ibland skickade han bilder: en snötäckt kyrka, en katt på fönsterbrädan, ett glas te på ett slitet träbord.
Larssa märkte det efter en månad.
Du sitter i mobilen, mamma.
Jag läser.
Du har alltid hävdat att man blir blind av för mycket skärmtid.
Då hade jag nog fel.
Hon betraktade mig fundersamt, men frågade inget.
I april ville Niklas komma till Norrköping.
Jag skall på snabbmöte på ateljé hos er. Om du vill, kan vi ses.
Jag kunde inte låta bli att le. Så försiktigt skrivet.
Kom du, svarade jag.
Vi träffades vid Motala Ström där vattnet breder ut sig. Aprilvinden var kall men ljuset var vårlikt. Jag tog på min gråa fina kappa, min bästa.
Han stod vid räcket och såg på vattnet. Jag gick fram.
Hej, sa han.
Hej själv.
Vi promenerade längs strömmen och pratade om ditten och datten om restaurering, om barnverksamheten. Jag berättade om den åttaårige pojken som skrivit att böcker är som fönster fast inåt, eftersom man ser in i dem istället för ut genom dem. Niklas stannade upp.
Väldigt fint sagt för en åttaåring.
Ja, han är klok.
Du är bra med barn, det märks.
Hur så? Du har ju aldrig sett mig i klassrummet.
Det hörs hur du berättar. Så berättar man bara om det som betyder något.
Jag såg på honom. Han såg på vattnet.
Sen drack vi kaffe på ett fik, och jag insåg att det var länge sedan någon samtalat med mig bara för samtalets skull, utan press eller förväntningar. Det kändes gott, nästan nytt.
Innan han gick sa han:
Jag skulle vilja komma tillbaka. Om det är okej.
Gör det, sa jag.
***
Larssa fick reda på allt i maj. Inte för att jag berättade. Hon ringde oväntat, jag var inte hemma och svarade inte på länge. När jag ringde upp var jag disträ. Hon anade något.
Vart har du varit?
Promenerat.
Själv?
Pausen var bara en sekund, men Larssa hörde alltid sådant.
Nej.
Så började samtalet. Först trevande, sedan allt hetsigare.
Vem är han? frågade Larssa.
En gammal kursare. Jag berättade ju att jag träffade någon bekant i Vadstena.
Du sa bara “någon bekant”.
Just det.
Mamma, du…
Jag vet hur gammal jag är, Larssa.
Tystnad.
Vad är det här då? Ni bara promenerar?
Just nu ja.
Just nu, upprepade Larssa med eftertryck.
Jag gav upp om att förklara. Vissa saker kan inte förklaras, ord räcker inte.
Min son Denis, som bodde i Stockholm och ringde var fjortonde dag, svarade annorlunda. Jag berättade om Niklas, i förbifarten.
Är han okej?
Ja.
Okej då, sa Denis.
Det var allt. Jag funderade länge på vilken reaktion jag föredrog. Jag vet fortfarande inte.
***
Sommaren gick i nytt tempo. Niklas kom ibland till Norrköping, jag åkte till Vadstena. Vi gick på marknad, fikade, besökte museer. Han visade en dag sin lilla ateljé höga fönster, lukten av linolja och gammalt trä. Ikoner stod längs väggarna, vissa nästan svarta, andra renskrapade, färgerna kom fram.
Skrämmer det inte dig att handskas med så gamla saker?
Nej, tvärtom. Det känns bra att veta att det fanns före mig och kommer finnas efter.
Tror du?
Han tvekade.
Vet inte vad jag tror. Men det känns viktigt, oavsett vad andra säger.
Jag betraktade en ikon han höll på att restaurera. Ansiktet var stilla, med lugn blick.
Victor, min exman, brukade säga att jag slösade med tiden på barnverksamheten. “För så liten lön varför bry sig?”
Och du då?
Jag lärde mig att tänka likadant. Tog nästan hela livet att sluta.
Niklas sa inget. Han såg bara på mig. Det var nog.
På kvällen satt vi i hans kök och drack te, och under de stunderna kände jag för första gången på länge riktig ro. Problemen fanns kvar, förstås. Larssa hörde knappt av sig när jag var i Vadstena. Den där demonstrativa tystnaden. Barnbarnet Sofia, åtta år, hade en gång ringt och undrat “Mormor, när kommer du hem?”, och det stack till det gamla välbekanta dåliga samvetet. Men där, i Niklas kök, mattades det.
Har du tänkt på att flytta? frågade Niklas en kväll.
Jag såg förvånat på honom.
Flytta?
Hit. Eller någon annanstans.
Han såg blygt på sin kaffekopp.
Föreslår du något nu?
Inte konkret. Jag frågar bara.
Jag blev tyst ett tag.
Nej. Jag har inte tänkt tanken på länge. Det känns omöjligt.
Varför då?
Barnen. Barnbarnen. Lägenheten. Jobbet, hur litet det än är. Allt är här.
Men de är ju vuxna.
Allting är ändå kvar.
Han nickade bara.
Det var ingen press, men efteråt kunde jag inte skaka av mig frågan.
***
I augusti kom Larssa till mig. Inte för någon födelsedag, bara sådär en lördag. Vi satt med teet, Larssa stirrade ut.
Menar du allvar? frågade hon plötsligt.
Med vad?
Med honom. Med allting.
Jag vet inte, sa jag ärligt.
Mamma, tycker du inte det är märkligt? I vår ålder…
Din ålder eller min?
Vår. Familjens. Pappa lever fortfarande, han…
Pappa bor med en annan kvinna sedan nio år tillbaka, Larssa.
Ni har ändå varit gifta i trettio år.
Det förändrar allt. Det är just det.
Larssa flyttade undan koppen.
Tänker du på vad Sofia ska tro? Hon kommer märka.
Hon är åtta.
Just därför, barn märker allt.
Det hon förstår är vad vi berättar för henne.
Vad ska vi säga?
Jag såg på min dotter. Hon var så lik sin far; samma raka mun, mörka ögonbryn. Det var bedårande när hon var liten. Idag såg jag något annat där, något jag inte kunde definiera.
Vi säger att mormor har träffat någon snäll. Det räcker.
Och sedan då?
Sedan får vi se.
Får vi se, Larssa reste sig, ställde sig vid fönstret. Du säger alltid så när du inte vill prata.
Nej, sa jag. Jag säger “vi får se” när jag verkligen inte vet. Det ärligt.
Larssa teg, länge.
Jag är rädd att du ska ångra dig, sa hon till sist, tyst.
Jag kan ångra allt jag inte testar också.
Hon vände sig om.
Det är för filosofiskt. Det hjälper mig inte.
Det hjälper inte mig heller, sa jag. Men jag försöker leva med det.
Vi kramade om varandra när hon gick. Kramen var både varm och spänd. Som om vi båda försökte hålla ihop så mycket det bara gick, rädda att något annars skulle gå sönder.
***
September kom med kyla och skarp luft. Jag hade varit pensionär i sex år, men barncirkeln satte rytm på veckan. Barnen kom på tisdagar och fredagar, läste, målade och spelade teaterscener. Rummet var litet, låga bokhyllor, gamla soffkuddar på golvet.
Bibliotekschefen, Tamara Andersson, 65, märkte såklart vad som hände. Inte för att jag hade sagt något, utan för att jag blivit mer… tillbakadragen. Inte på ett negativt vis, bara… mer i mina egna tankar än andras.
Det händer nåt hos dig, sa Tamara en dag, utan fråga.
Det gör det.
Bra saker?
Jag vet inte än.
Nå, det är ändå något. Vi är som två älvar du och jag, flyter på utan att riktigt veta var vi ska.
Jag skrattade.
I september bad Niklas om vi skulle åka till Örebro. Där var en utställning med gamla handskrifter han ville titta. Vi bokade var sitt enkelrum på ett litet pensionat, gick på museum, vandrade genom kvällsstaden. En kväll satt vi på en restaurang vid Svartån när Niklas sa:
Jag vill att du ska veta en sak.
Ja?
Jag stressar dig inte. Och jag ställer inga ultimatum. Om du känner press, så kommer det inte från mig.
Jag såg på honom.
Jag vet.
Det är inte artighet, jag menar det verkligen. Jag är sextiotre nu, inte pojke längre. Jag väntar inte på någon särskild utveckling. Jag är bara… glad att du finns.
Jag svarade inte genast. Vattnet och lamporna utanför var tysta.
Det är svårt att ta in, sa jag försiktigt.
Hur så?
Jag är van vid att ord gömmer förväntningar, krav.
Inte nu.
Jag förstår. Men jag är van vid… annat.
Han nickade. Vi gick ut, det var kallt, jag höjde kragen och han gick bredvid inte hållande, inte påstridig, bara nära. Och det var just som det skulle.
***
I oktober ringde jag själv upp Larssa och öppnade innan hon hann avbryta:
Jag har något viktigt att säga. Niklas har föreslagit att jag ska flytta till Vadstena. Jag funderar på det.
Tystnaden var lång.
Du menar allvar.
Ja.
Ni har känt varandra i sju månader.
Åtta, rättade jag instinktivt.
Mamma! Åtta månader! Förstår du vad det innebär?
Jag vet. Det är åtta månader.
Det är ingenting! Du känner honom inte!
Jag vet tillräckligt.
Du tycker om honom, ni har det trevligt. Folk förändras, mamma, allt ändras!
Larssa.
Vad?
Din pappa ändrades också, efter trettio år.
Tystnad.
Det är orättvist, sa hon till sist, lågt.
Jag vill bara vara ärlig, mot dig och mot mig.
Sen ringde Denis samma kväll, försiktigt, och frågade:
Vill du verkligen flytta?
Jag överväger det.
Hur är det där? Är han okej?
Han är bra, har en liten fin stuga. Ordning och reda.
Ska du sälja lägenheten?
Nej. Hyra ut.
Och om du ångrar dig?
Denis.
Vad? Jag undrar bara.
Då flyttar jag hem. Men kan jag inte bara få testa utan orosplanen?
Paus.
Ja, sa han. Men ring ofta.
Det gör jag.
Jag satt länge vid fönstret efteråt. Regnet föll. En gatlykta gungade i vinden. Sextioett år, och för första gången tog jag ett beslut på helt egna villkor. Inte för att någon gått, inte av omständigheter, utan bara för att jag ville.
Det kändes ovant och nästan… overkligt.
Jag skrev till Niklas: “Jag tänker. Behöver lite mer tid.”
Han svarade snart: “Ta all tid du behöver”.
***
Vera ringde varje vecka. Hon höll sig neutral, sa varken “flytta” eller “vänta”. Bara pratade om sitt, om sin get som hon ändå skaffat.
Vad heter den? frågade jag.
Gerda.
På riktigt?
Klart, hon ser så bestämd ut, det passade perfekt.
Vera, du är verkligen oberäknelig.
Men det gör livet roligt.
Efter ett tag sa Vera:
Om du varit trettio, tror du att du skulle tveka så här?
Spelar åldern roll?
Kanske, eller så är det bara att när vi blir äldre tror vi det är klokt att tveka. Ibland är det verkligen visdom, ibland är det bara rädsla bakom visdomen.
Du är lika filosofisk som Tamara.
Är det en komplimang?
Det är fakta.
Efter samtalet tänkte jag länge på det. Rädsla som maskerar sig som klokhet, ja. Ett tag i mitt liv var jag rädd för att fatta beslut av oro för misstag. Sen blev jag rädd för att inte fatta beslut, för att det är också ett val fast ett omedvetet sådant.
Men denna gång var rädslan annorlunda. Inte om Niklas. Om mig själv.
Hela livet hade jag varit någons fru, någons mamma, någons lärare. När det inte längre var först, andra, tredje… då visste jag knappt vem jag var.
Bibliotekscirkeln var det första jag verkligen själv valt. Och nu detta.
***
I slutet av oktober hände något oväntat. Min ex-svärmor, Anna-Britta, Victors mamma, ringde. Hon var 82, bodde ensam i Norrköping, och jag hälsade på ibland.
Larssa har berättat, sa hon rakt.
Vad har hon berättat?
Om din vän. Om att du kanske flyttar.
Jag blev tyst.
Och vad tycker du?
Jag tycker att du har rätt till det, sa hon mjukt. Min son uppskattade dig aldrig. Det såg jag, men sa inget.
Anna-Britta…
Låt mig tala klart. Man blir rak på äldre dar. Åk du. Barnbarnen försvinner inte, de har fina föräldrar. Larssa är arg för att hon är rädd. Men du måste inte vara där andra väntar dig.
De ser mig.
Javisst, som mormor, som mamma, som den som alltid finns. Men som människa?
Jag svarade inte.
Det är så, sa hon. Åk. Och hälsa på mig ibland.
Länge stod jag vid köksfönstret efteråt. Träden var helt kala. Allt kändes kalt och stilla.
Hon såg mig som människa, inte som roll. Niklas vad såg han? Jag visste inte riktigt, men det kändes som han såg mig Gunilla.
***
November kom med snö och ett överraskande samtal från mitt barnbarn Sofia.
Hon ringde själv vilket aldrig hänt annars gav Larssa henne ibland mobilen.
Mormor, är du där?
Sofia, var ringer du ifrån?
Mammas Ipad! Mormor, ska du flytta?
Jag satte mig hastigt ner.
Har du hört det från de vuxna?
Lite. Mamma pratade med Denis. Ska du det?
Jag vet faktiskt inte än, gumman.
Om du gör det, kommer du och hälsar på?
Självklart.
Lovar du?
Jag lovar.
Är det fint där du kanske ska bo?
Ja, väldigt fint. Vita kyrkor och snö på vintern. Och vatten.
Som här?
Lite mindre.
Ok. Lång paus. Mamma är rädd att du blir sjuk där och vi inte hinner.
Det högg till inom mig.
Säg åt mamma att jag mår bra och tänker fortsätta må bra.
Hon vet det men är rädd ändå.
Jag vet. Jag är också rädd ibland.
För vadå?
Massor. Men det är okej att vara rädd.
Du sa ju att även modiga är rädda men gör saker ändå.
Det stämmer.
Jag minns allt du säger, svarade Sofia. Nu måste jag gå innan mamma märker.
Sofia?
Ja?
Jag älskar dig.
Jag älskar dig med. Hej då!
***
I mitten av november åkte jag till Vadstena. Inte bara över helgen, utan en hel vecka. Tog med mig saker, bad Tamara hålla ett öga på posten.
Niklas mötte vid stationen. Vi åkte hem till hans lilla radhus jag såg ut över snömärkta fält och tänkte på mitt första besök i mars. Något hade slutit sig.
Vi bodde ihop i en vecka. Jag lagade mat ibland, han städade. Morgnarna delade vi kaffet vid det lilla köksbordet. Snön flög snett utanför fönstret.
En kväll frågade jag:
Blir det inte trångt för dig, att bo två?
Nej. Det var bara trångt förut, då jag levde mot min vilja. Det här är annorlunda.
Hur levde du mot din vilja?
Byggde hus. Pengarna behövdes. Sen bröt jag med det, började plugga igen, fast jag var över fyrtio. Fick höra att det var dumt.
Och ändå?
Jag gjorde det. Han log. Min fru stöttade mig alltid. Hon var sån.
Berätta om henne.
Han var tyst.
Anna. Hon gav lugn, inte för att hon var tyst men, du vet, när hon var i rummet blev man lugn.
Saknar du henne?
Ja. Men det betyder inte att jag inte kan… gå vidare. Förstår du?
Ja.
Har du det likadant?
Jag tänkte på Victor. Med honom var det ofta oro, aldrig riktigt ro. Kanske saknade jag en bild, aldrig verkligheten.
Annorlunda, men ändå. Ja.
Vi satt i tystnad. Den var vänlig.
***
På torsdagen ringde Larssa.
Jag gick ut på bron. Snöfallet hade stannat, stjärnorna var klara.
Är du där? frågade hon.
Ja. Till söndag.
Tystnad.
Mamma, varför gör du det här? För att bevisa något? För dig själv eller för oss?
Jag såg mot stjärnorna.
Nej, inte bevisa något.
Vad är det då?
Bara… leva. Annorlunda än tidigare.
Var ditt liv dåligt?
Inte dåligt. Men inte helt rätt för mig.
Vad fattades?
Det var svårt att svara på. Jag hade haft mycket. Lägenhet, barn, jobb, vänner. Inget stort elände.
Men ändå någonting. En känsla av att leva lite vid sidan om sig själv. Som om livet var en noggrant följd plan, men inte min innersta vilja.
Mig själv, till sist.
Du själv? Vad betyder det?
Precis det.
Larssa var tyst länge.
Kommer du bli lycklig? frågade hon sedan. Utan ironi.
Jag vet inte. Men jag vill försöka.
Okej, sa hon.
Inte ett medgivande. Men inte krig.
***
Söndag. Väska packad, jag står i hallen. Niklas:
Har du bestämt dig?
Nästan.
Nästan bra eller dåligt?
Jag behöver bara lite till.
Han nickade.
Du är rädd för att göra fel.
Ja.
Får jag säga en sak?
Ja.
Det finns två slags misstag. De du faktiskt gör ja, det kan svida, men du vet vad som hände. Och de du aldrig ens gör de är värre, för då vet du aldrig. Jag hatar de sistnämnda.
Jag såg på honom.
Du säger precis det jag tänkt men inte vågat uttala.
Han skrattade. Där och då var han så god.
Jag kom hem till Norrköping sent. Lägenheten var som alltid: tyst, dess doft, ljuset från grannfönstret. Jag packade upp, satte på vatten, satte mig vid köksbordet.
Där låg en bok. Mellan sidorna stack ett bokmärke ut. Jag slog upp: Ensamheten är en följeslagare, inte en dom. Det är vad du gör med den som avgör.
Jag slöt boken.
Sen messade jag Niklas: “Jag kommer i januari. På obestämd tid. Vi får se”.
Svaret kom snabbt: “Jag väntar”.
***
December gick med en ny sorts övertygelse. Jag fortsatte med mitt, cirkeln, besökte Anna-Britta. Allt det gamla, men något i mig hade redan förflyttats.
Larssa ringde i början av månaden.
Har du ändrat dig?
Nej.
Ska du hyra ut lägenheten?
Ja, mäklaren letar hyresgäst.
Okej… Får jag fråga?
Ja, säg.
Tror du inte ibland att nytt känns bättre bara för att det är nytt? Och så…
Larssa.
Vad?
Jag är sextioett. Jag är ingen nittonåring. Jag har sett, känt, kämpat, misslyckats. Jag vet skillnad på impuls och insikt.
Ingen är vaccinerad mot illusioner.
Nej. Men de slår inte lika hårt.
Tänk om han är annorlunda än du tror?
Det kan han mycket väl vara. Allt kan ändras, Larssa du visste inget heller när du gifte dig.
Jag var tjugosju.
Och?
Tystnad.
Okej, sa hon till sist. Okej, mamma.
Kan du hjälpa mig packa inför flytten?
Lång paus.
Såklart jag hjälper dig, sa hon. Självklart.
***
Jag firade nyår hos Larssa, tillsammans med Sofia, svärsonen Anders, senare kom även Denis med sin familj från Stockholm. Trångt, bullrigt, barnen hoppade, vuxna pratade i mun.
Sofia lutade sig mot mig och viskade detaljer om maten.
Den här salladen gjorde mamma själv. Men den där köpte vi, fast mamma säger hon gjorde den…
Är du en hemlig informatör?
Nej, jag bara säger!
Vid tolvslaget sa Larssa plötsligt:
Mamma flyttar till Vadstena. I januari.
Det var utan dramatik, bara ett konstaterande.
Anders nickade. Denis såg på mig.
Länge?
Vi får se, svarade jag.
Denis log svagt.
Sofia blinkade till.
Mormor, ska du flytta? frågade hon sömnigt.
Ja, gumman.
Du lovade komma och hälsa på.
Det lovade jag. Och jag tänker hålla det.
Bra, sa hon och slöt ögonen.
Jag såg på henne och tänkte: Så här är livet. En sovande flicka, vuxna barn med vinglas, min gamla soffa som jag aldrig slängt. Och i en annan stad sitter en man som skrev jag väntar.
***
Den 15 januari ringde jag Tamara på biblioteket.
Tamara, jag måste säga upp mig från cirkeln.
Tystnad.
När?
Fyra veckor till, så du hittar ersättare.
Ska du flytta?
Ja.
Får man fråga vart?
Till Vadstena.
Jaha. Till honom?
Till honom och till mig själv.
Bra sagt, Gunilla. Vi hittar någon. Det blir tufft men vi löser det.
Tack.
Lycka till på riktigt.
Sista dagen i barncirkeln ritade barnen ett avskedskort stort, färgglatt, alla bidrog. Pojken som skrev om bokfönster ritade just ett fönster, och skrev: Så vi kan titta inåt.
Jag la ner kortet i väskan.
***
Den 23 januari anlände jag till Vadstena. Niklas mötte mig och bar väskan till det lilla rum han gjort i ordning. En pelargon stod i fönstret.
Varifrån?
Köpte. Tyckte den passade.
Bra tänkt.
Jag gick fram till fönstret. Trädgården låg tyst i snön, staketet, en granngård, några tak där ute.
Och? frågade han.
Vi får fråga igen om en månad.
Det gör vi.
Niklas.
Ja?
Tack för att du inte stressat.
Han smålog.
Tack för att du kom.
***
Det gick tre månader. Jag vande mig långsamt. Vadstena var liten, alla såg på mig med försiktig nyfikenhet. Vera presenterade mig för några kvinnor som hade bott där i evigheter. En av dem, Ingrid, drev en liten bokcirkel på kulturhuset. Jag fick hjälpa till, snart blev det min.
Larssa och jag talades vid cirka en gång i veckan. Försiktigt invande sig våra samtal. Sofia skrev brev, ritat med kyrkor och vatten, längst ner: “Är Gerda verkligen en get? Vera sa det.”
Jag skickade svar.
***
I april kom Larssa till sist på besök. Själv, utan Sofia. Bara över dagen.
Hon gick genom huset, undersökte kök, pelargon, träborden. Niklas erbjöd te och gick sedan.
Vi satt själva.
Det är fint här, sa hon, nästan förvånat.
Ja.
Litet.
Men stilla.
Saknar du Norrköping?
Jag saknar er. Tamara. Strömmen. Men ändå.
Ändå?
Ja.
Larssa vände på koppen.
Han… är han bra?
Ja.
Lycklig då?
Jag tänkte.
Lycka är svårt. Men jag har det bra. På riktigt bra.
Okej.
Vad betyder “okej”?
Det betyder det. Larssa höjde blicken. Jag är fortfarande rädd. För dig. Kanske kommer jag vara det.
Jag vet.
Men jag försöker förstå.
Det räcker.
Vi drack mer te. Hon pratade om Sofia, jobbet, om att Anders funderar på bilbyte. En vanlig konversation utan laddning.
Hon skulle åka. Jag följde till dörren.
April var fuktig och doftade jord. De första bladen slog ut.
Mamma, sa hon ute vid grinden.
Ja?
Jag förstår nog aldrig. Men jag vill att du vet en sak.
Vad då?
Hon var tyst, såg på mig med sina mörka ögon.
Du har alltid varit där. Jag har alltid räknat med att du svarar när jag ringer.
Det gör jag ju.
Jag vet. Det är bara att… nu är avståndet ett annat. Jag måste vänja mig.
Du vänjer dig.
Tror du?
Jag såg på henne som på mitt barn i famnen för första gången.
Det tror jag. Du är stark.
Inte så stark som du.
Jo.
Hon log, kramade mig hårt. Vi stod så en stund.
Sedan tog hon sin väska.
Jag ringer när jag kommit fram.
Jag väntar.
Hon gick gatan bort. Jag såg hennes raka rygg, snabba steg. Plötsligt vände hon sig om.
Mamma! Pelargonen blommar, såg jag.
Ja, det gör den.
Bra då, sa hon, och gick vidare.
***
Jag gick in igen. Niklas rörde i soppan i köket. Jag stod i fönstret. Larssa var borta.
Pelargonen blomstrade rosa.
Hur gick det? frågade Niklas utan att vända sig.
Det gick bra.
En stunds tystnad.
Hon är fin, sa jag. Bara rädd.
Det är klart. Det är svårt för henne med.
Ja.
Jag tog fram tallrikar, ställde på bordet. Redan hade livet här blivit vardag.
Niklas, sa jag.
Vad?
Gjorde jag rätt?
Han såg på mig lugnt.
Vad tycker du själv?
Jag tvekade.
För första gången känns det helt mitt beslut.
Där har du svaret.
Vi åt. Utanför låg april i sista snön, men det gröna bröt genom. Jag såg ut och tänkte: Så här är det. Inte lycka som ett ord, eller någon slags slutkläm. Bara mat. Bara ett fönster. Bara den människa mittemot, och att det känns bra.
Om det räcker vet jag inte.
Men soppan var varm. Pelargonen blommade. I väskan låg den där barnteckningen: ett fönster man ser inåt genom.
***
Sen ringde Sofia.
Mormor, mamma sa att hon var hos dig.
Ja.
Grät hon?
Nej. Varför undrar du?
Ibland gråter hon när hon tror jag sover. För din skull.
Jag blundade.
Sofia…
Jag kommer hälsa på dig, du sa det.
Ja, snart.
Är det vår hos dig?
Snart. Lite snö kvar.
Här är det varmt. Lite konstigt.
Så är det ibland, fast vi är i samma land.
Saknar du oss?
Jag såg ut. Det mörknade. De första stjärnorna.
Väldigt mycket. Alltid.
Det är bra mormor. Det betyder att du älskar oss.
Jag fick inte fram något mer.
Hej då, mormor.
Hej då, Sofia.
Jag lade undan telefonen. Niklas diskade och nynnade. Pelargonen stod mörk i fönstret. Långt bort skällde en hund. Det blev min nya vardag.
Sofia hade rätt: Om man saknar, så älskar man. Och tvärtom. Det är kanske livet. Inte perfekt, inte fullt, inte som i böckerna. Bara livet, med avstånd och närhet och beslut man så småningom gör till sina egna.
Jag reste mig och diskade med Niklas.
Och lärde mig, igen, att ibland måste man våga välja för sin egen skull, även när det skakar om allas cirklar. Det måste få vara värt det.
