Det förbannade gamla huset
– Så, framme nu! Lastar vi av! föraren bromsade in lastbilen bredvid det sneda gamla staketet och stängde av motorn.
Jag petade försiktigt på min dotter, Irmelin, som låg och sov med huvudet mot min axel.
Hjärtat, vi är framme. Dags att öppna ögonen.
Dåsig och trött gnuggade Irmelin sina ögon med knytnäven och började kika på huset.
Pappa, är det här vi ska bo nu?
Ja, lilla vän. Kom så kollar vi runt och bär in grejerna.
Jag hoppade ner från det höga trappsteget och bar henne på armen. Bakom lastbilen dök snart Oskar upp, min exfru som kom med sin bil efter.
Är allt okej? frågade hon.
Ja då. Var är nycklarna?
Här, ta dem, sa hon och räckte mig en nyckelknippa. Pappren om huset lämnade jag på bordet. Jag kommer på lördag och hämtar Irmelin, som vi sa.
Okej.
Jag hjälper till med flytten och sen måste jag tillbaka, har mycket att göra.
Jag nickade. Det knep i magen, men vad fanns att säga? Man får bita ihop och gå vidare, helst utan att gnälla.
Vi hade varit gifta i fem år. För en månad sedan fick jag veta att Oskar hade träffat någon annan, och det var inte bara en flört det var seriöst. Han planerade familj
Allt blev suddigt, som om jag fått ett slag i huvudet. Hur skulle jag gå vidare? Jag hade ju haft det tryggt nu var allt borta. Tanken på att min närmaste kunde svika så utan förvarning fick mig att tappa tron på folk. Vårt liv hade varit så lugnt. Därför märkte jag inget.
Det blev en chock som helt bröt ner mig.
Jag fortsatte med vardagen på rutin tog hand om Irmelin, lagade mat, städade, gick till jobbet men kunde inte se framåt, inte ens i tanken.
Lägenheten vi bott i hörde till Oskars föräldrar.
Det enda släktingen jag hade var min moster Gun, som bodde i en grannstad. Eftersom jag inte kunde besöka henne ofta, anlitade jag en granne som handlade och hjälpte Gun. Själv hyrde jag ut mina föräldrars gamla lägenhet, pengarna delade jag och moster fick sin hälft. Jag hade ofta föreslagit Gun att flytta närmare, men hon vägrade alltid.
När Oskar ställde mig inför det faktum att han träffat någon ny, visste han att det inte skulle bli något drama. Det låg inte för mig. När sanningen ändå sipprade fram tack vare vänliga själar, kallade han in mig i köket när Irmelin somnat.
Jag vet att du vet. Jag tänker inte försvara mig. Det som hände har hänt. Vi har ett barn och måste tänka på att skydda henne. Hur tänker du göra nu?
Jag vet inte… sa jag och höll krampaktigt i min temugg utan att lyfta blicken.
Inombords vällde allt upp. Varför? För vad? Men utåt försökte jag vara kall. Jag ville inte visa honom hur ont det gjorde. Men i grunden hade han rätt på en punkt vi måste tänka på Irmelin.
Kanske jag måste säga upp hyresgästerna i min lägenhet…
Låt bli det. Jag har sårat både dig och Irmelin. Därför har jag pratat med mina föräldrar och Hur skulle det vara om ni flyttade?
Vart? frågade jag förvånat.
Du vet att mamma har ärvt ett hus i närheten. Det är gammalt, men stabilt och varmt. Och din moster Gun bor ju två gator bort. Mamma vill skriva över huset på dig och Irmelin. Vad tänker du om det?
Som ett sorts avslagspresent? Jag log snett, men tänkte vidare.
Det var nog det bästa. Jag ville inte riskera att stöta på Oskar och hans nya på stan. Allt det gamla var för smärtsamt nu. Grenarna i parken utanför påminde hela tiden om hur det varit.
Nu behövde jag planera för framtiden. Min och Irmelins.
Vad förlorade jag egentligen? Orten var liten, men där fanns skola, vårdcentral allt nära, och Gun. Irmelin var fortfarande liten. Oskar skulle nog inte kunna hjälpa lika mycket längre jag behövde ett nytt jobb…
Jag nickade kort:
Jag går med på det.
Bra. Prata med mamma om notarien imorgon, hon ringer dig. Jag drar nu.
Vid dörren stannade han upp och mumlade:
Förlåt. Jag ville inte att det skulle bli så här…
Jag svarade inget. Bara nickade, stängde dörren, gled ner längs väggen och satte tänderna i stickad tröjärm så att jag inte skulle väcka Irmelin medan jag tyst grät.
Det var inget snyftande, det var rent ylande. Jag kom att tänka på ett gammalt naturprogram om vargar. Den natten var jag nog mer lik en sårad varghona än en människa.
Jag grät länge. Kände att tårarna drog ut all ilska. Kvar blev bara ett tomrum. Bara en tanke fladdrade: jag måste hitta något nytt och fylla tomrummet, annars fastnar jag i det här mörka hålet och klarar mig aldrig upp igen.
Följande veckor minns jag knappt ren överlevnad fram till flytten.
Så nu står jag där, vid det rangliga staketet till vårt nya hem, stirrar på den vildvuxna trädgården där huset knappt ens syns. Mellan träden blänkte en skymt av tak och veranda.
Irmelin drog mig i ärmen:
Pappa, kom nu! Vad väntar vi på?
Vi gick stigen runt en krokig äppelträdsstam och såg huset.
Nej, inte bara ett hus det kändes större än så. Lite slitet men tydligt stabilt, med ett litet loft och en vacker veranda med färgade glasrutor. Mitt i höstträdgården var det nästan som ett vykort. Jag rotade fram min kamera, tog några kort och insåg plötsligt att jag faktiskt gillade det här. Allt som behövdes göras var just den mening jag behövde nu.
Irmelin stod bredvid med fingret i munnen av förvåning. Jag drog henne lätt i tofsen på mössan:
Ta ut fingret, lilla bus! Blev du överraskad?
Pappa, huset är ju jättefint!
Visst är det, men nu går vi in och ser hur det ser ut, och letar reda på var du ska sova.
Ja, kom nu!
Vi gick upp för trappan och in via verandan. Stort och ljust, med korridor och dörrar till kök och sovrum. Jag gick runt och började planera var möblerna skulle stå.
Huset var inte stort. Kök, två pyttesovrum på bottenvåningen och ett på loftet. Dessutom ett rejält vardagsrum med ett gammalt, runt bord och en lampa översvept av mormorsschal. Det luktade fuktigt länge sedan någon eldade här men ändå tyckte jag värmen fanns.
Saga! Allt är avlastat och jag har betalat flyttgubbarna, ropade Oskar. Kom så visar jag elen och värmaren.
Han gick igenom det snabbt, sa hej då och körde iväg.
Jag gick till köket.
Satte på vatten till te och packade upp mat till Irmelin. Under tiden tog jag fram rengöringsmedel och började torka av bordet.
Köket var litet men mysigt. Två stora fönster mot trädgården och vid ett av dem stod bordet. Irmelin satt och dinglade med benen och tittade nyfiket i skåpen.
Plötsligt small det till i fönstret. Irmelin skrek till, jag lyfte blicken där satt en stor, röd hankatt på fönsterblecket.
Jaså du, måste man skrämmas så där? Jag drog efter andan. Titta Irmelin, vilken storfin katt!
Katten stirrade på mig.
Vad glor du på? Kom in då, om det passar! Ska väl kunna hitta något att bjuda på.
Katten hoppade ner och försvann.
Nåja, vi har i alla fall erbjudit, log jag. Irmelin, tvätta händerna, det är matdags!
När jag vände mig om satt katten redan i dörren.
Hur kom du in? Dörren var ju låst redan!
Han teg, helt orädd och med gula ögon som kisade mjukt. Jag kunde inte låta bli att le.
Jag tog ut en bit kokt kyckling, skar i småbitar och lade fram på ett gammalt fat:
Varsågod!
Stolt gick katten fram och började äta.
Jag dubbelkollade dörrarna. Allt stängt, men på huvuddörren såg jag en lucka en gammal kattlucka.
Så han visste hur han skulle ta sig in, minsann.
När jag kom in satt Irmelin på golvet bredvid katten och pratade. Han såg ut att lyssna. Jag började skratta, för första gången på länge:
Mina små samtalsvänner!
De vände båda på huvudet, nästan synkront. För en sekund tyckte jag katten också ryckte axlarna som Irmelin, så kul såg det ut.
Det knackade på dörren. Jag höjde ett finger:
Sitt kvar du, och gick och öppnade.
Goddag! Jag är din granne, Barbro. Du kan kalla mig tant Barbro. Här! Hon räckte mig en stor burk mjölk. Från min egen ko! Drick på det!
Nämen, tack! sa jag lite förvånad men med gott uppfostrad min. Jag heter Saga. Trevligt att träffas! Fortfarande varm, tack snälla! Jag tog emot burken och bjöd in grannen.
Tant Barbro tvekade inte och följde direkt med in.
Jag ställde mjölken på spisen. Irmelin vände sig om.
Hej! Jag heter Irmelin.
Hejsan! Jag är tant Barbro.
Vad kul! Vet du vems katt det här är?
Sa du det! Jo, det där är min buskatt! Han heter Sigge. Ger du honom för mycket får du köra ut honom, annars blir han lat och fångar inga möss.
Har ni möss? sa Irmelin med stora ögon.
Jodå, ni också. Finns alltid i gamla hus, särskilt på hösten.
Pappa, vi måste ha en Sigge! En egen katt!
Jag log.
Lugn nu, vännen. Tant Barbro, har du något tips på någon som kan tänka sig lite extrajobb? Jag behöver hjälp med trädgården och huset.
Absolut! Gå till Håkan. Håkan Nilsson, tredje huset bort, gröna grindar. Rejäl karl, händig. Gör vad du ber om och tar inte hutlöst betalt.
Tack! Oj, förresten vill du ha lite te och kakor? Vi har precis flyttat in, så det blir enkla bullar och kex.
Gärna, log Barbro.
Vi satt med te, och Barbro berättade om trakten, om sin familj, och även frågade:
Hur hamnade ni i det här huset då, Saga?
Ärvt det. Jag försökte dölja mina känslor men log snett. Ville inte bli personlig.
Vet du att det stått igenbommat i tjugo år? De unga har glömt, men alla äldre minns att det här huset har otur. Man säger det är ett olyckshus.
Vadå för sorts olycka? skrattade jag osäkert.
Nej, inget läskigt! Men folk har aldrig blivit kvar länge, alltid flyttat snabbt. Någon blev sjuk, någon förlorade närstående, någon var ständigt olycklig Därav ryktet. En gång byggde en köpman huset till sin brud, men hon gick bort av feber efter bara ett år. Efter det har ingen trivts här länge. Det har byggts om flera gånger men inget har hjälpt. Det är ett gammalt hus! Nära hundra år.
Jag snurrade tankfullt på tekoppen.
Tja, vi får väl se hur det blir. Oss skrämmer ingen så lätt, eller hur Irmelin? Vi är tapprast på gatan! Men… vi får helt enkelt vänta och se.
Tiden gick.
Irmelin kom in i dagis, och jag fick jobb på ett fotoateljé, och började hitta ett flyt. Fotografi hade alltid varit min hobby, men nu jobbade jag bland annat med event och barnfotograferingar. Allt jag lärt mig kom till nytta.
Jag tog tag i huset och trädgården. Håkan, som Barbro tipsat om, blev oumbärlig.
Han presenterade sig enkelt:
Kalla mig Håkan bara. Jag är van vid det.
Han röjde i trädgården med min hjälp, upptäckte buskar och fruktträd. Satte tak och altan i skick. Det tog sin tid men var värt mödan.
Sakta började huset leva igen. På morgnarna på trappan, med en kopp te i handen, kände jag att här hörde jag hemma.
Jag tog ansvar för Gun och gick nästan varje kväll dit innan jag hämtade Irmelin på dagis. Det beslutet att flytta hit visade sig vara så rätt. Jag blev lugnare, även ilskan mot Oskar började släppa.
Han hälsade ofta på sin dotter och det gjorde situationen enklare. Oskar övergav aldrig Irmelin! Han ställde upp och det där om oss sådant händer i livet. Jag slutade rannsaka vems fel det var. Jag själv var inte alltid närvarande heller. Det tjänar inget till att älta. Det viktigaste nu var att visa Irmelin att hon har både en mamma och pappa som älskar henne, även om vi inte lever ihop.
Gun stödde mig:
Rätt tänkt, Saga! Släpp det gamla. Lilla sorg, om man bär på den länge, kan bli till jättesmärta. Glöm det tråkiga! Kom ihåg det goda ni fick Irmelin, det är det viktigaste! Håll dig ljus för hennes skull! Hon ser allt, hör allt. Vad vill du att hon ska minnas av dig nu?
Jag nickade, och förstod.
Jag lärde känna grannarna efter hand, och allt oftare trängdes både unga och äldre hemma hos oss. Irmelin fick lekkamrater.
Jag blev vän med tant Maj, som lärde mig baka bröd. Irmelin älskade det med en nybakt brödbit drack hon glatt Guds mjölk. Jag skrattade åt mjölkmustaschen.
Sedan presenterade jag mig för gamle Thorsten. Han kom med en stor skål jordgubbar och sa:
De här heter Britanny. När du vant dig, visar jag hur man sätter såna.
Efter att Håkan och jag fixat altanen ställde jag ut ett bord där, putsade vitragerutorna och skurade golvet. I hörnet stod en gungstol, och nästan varje kväll låg Irmelin där med vår röda katt Sigge. Sedan den första dagen hade Sigge valt att bo på två ställen både hos oss och Barbro. Jag gick numera alltid försiktigt ut på morgonen, för en gång trampade jag på en prydlig rad möss på trappan Sigge gjorde verkligen skäl för maten. Han var välkommen Irmelin var helt tokig i honom.
Enda grannen jag inte gillade var Solveig. Hon var äldre men envis och nyfiken och världens skvallerkärring. Jag fattade först inte vad som hände, men sedan gjorde jag allt för att avsluta hennes samtal fort.
Barbro, vad gör jag med Solveig? Hon slutar aldrig låta! klagade jag.
Du kan inte göra något. Släpp inte in henne, annars får du skvaller efter dig. Hon är som hon är.
Hur har du gjort?
Jag har katt. Hon är allergisk.
Skaffa mig en till eller en hund, kanske…
Solveig fattade snabbt att mina öron var för snälla, och lade sig tillrätta i vår hall. Jag bjöd på te och lyssnade inte hon märkte inget.
Så hände något märkligt. Varje gång Solveig kom, blev något fel.
Första gången rev hon sönder kjolen på en spik som omöjligt kunde ha funnits där Håkan hade precis gjort klart trappan.
En annan gång missade hon stolen, som om den flyttat sig själv.
Vad det nu var, kom hon mer sällan efter det.
En morgon, när jag klippte buskar, hörde jag hur Solveig gnällde till Barbro:
Hon bor där själv med barnet och ingen karl?! Tror inte påt! Huset i toppskick, trädgården i toppskick visst har hon någon. Någon måste komma dit…
Strunt, du vet ju att Håkan hjälpt henne och att hon betalat. Vad menar du om huset?
Hela stan vet ju att huset är olycksförföljt! Hon borde flytta på studs, men stannar ändå! Och varför får folk för sig att gå hem till henne men aldrig till mig? Sånt är det!
Det är inte huset, det är människan! Saga är bra folk, därför trivs folk! Gå hem nu, Solveig, jag har mjölk på spisen!
Jag drog mig tyst undan och log. Det finns folk till allt.
Pappa! Var är du? Irmelin stod på trappen.
Här, har du vaknat? Tvättat dig?
Inte än! Men kolla här!
Hon pekade på Sigge, som kom lunkande från trädgården han bar en liten, knallröd kattunge i nackskinnet. Han ställde sig framför mig och såg allvarligt upp. Jag tog emot det lilla knytet, som genast jamade sitt missnöje.
Tack, Sigge. Tycker du vi behöver en till?
Sigge jamade kort, vände och travade bort. Mission accomplished.
Vad tycker du, Irmelin vad ska den heta?
Sigvard!
Jag höll kattungen nära ansiktet:
Välkommen till oss, Sigvard Sigvardsson! Nu går vi in och äter frukost.
Irmelin skrattade, slog upp verandadörren och värmen slog emot oss.
—
I dagboken vill jag skriva: Min största lärdom blev att även den mörkaste tomhet kan fyllas med liv, vänskap och nya drömmar om man vågar öppna dörren, både till huset och sitt eget hjärta. Här, i vårt gamla hus bland äppelträd och kattspår, hittade jag och Irmelin hem igen.
