Igelkotten
Inte nu igen! Karin blängde på meddelandet i förskolegruppen och slängde mobilen så den studsade på soffan bredvid.
Vad nu då, mamma? Lilla Elsa lyfte blicken från matteboken och granskade sin mor noggrant.
Tävling igen! Jag börjar få nog, alltså. Vem kommer ens på allt sånt här? Och förstås ska det lämnas in i övermorgon. Och jag jobbar nattpass! När ska jag hinna med det här?
Kan jag göra det? Elsa sköt undan algebra-boken. Jag är nästan klar med läxorna. Bara algebran kvar, men den kopierar jag hos Märta imorgon. Jag fattar ändå inte nåt av den där konstiga ekvationen.
Nej lilla vän, var nu ordentlig och gör ditt eget. Det får räcka! Terminsslutet knackar snart på dörren och du har prov om inte så länge.
Men… Vilde blir ju ledsen igen. Minns du sist när alla fick diplom men hans pyssel ens inte blev uppmärksammad? Han kämpade ju så själv…
Det är kanske därför ingen kollade, mor Karin såg ännu bistrare ut. Alla ska vara små Carl Larsson och Lisa Larson! Och dessutom det är ALDRIG barnen som gjort de där mästerverken, utan föräldrarna. Kan du tänka dig att ett förskolebarn knåpar ihop en trädgårdstroll som liknar Carl Milles statyer? Men det är egentligen inte det som stör mest.
Vad då?
Att alla pedagoger håller låda om att det är barnets eget pyssel. Skulle vilja se VEM av dem som ens kan göra något liknande…
Men varför klagar ingen? Alla bara spelar med och fortsätter. Kommer du ihåg när jag gick i ettan och nån förälder till slut fick nog och sa att nu får det vara nog låt barnen göra själva.
Det var när er kära fröken Anneli gav upp va?
Exakt! Elsa skrattade. Och sen sa fröken Annette: nu gör ni era pyssel själva alla, punkt slut! Och när Ninna kom med tunnbrödsdockan som hennes mamma hade fixat, blev det sura miner. Först berömde Annette henne, men sen fick alla ta med ylle och virknål till lektionen. Minns du?
Jovisst, därför letade jag hela kvällen bland grannarna efter garn… Klart jag minns.
Se där! Hon satte Ninna på att virka en cirkel, vilket inte gick så bra. Så det blev en etta. Glömt det?
Redan borta ur minnet… Det var ju evigheter sen.
Tycker vi borde dela ut priser till föräldrarna för pysslandet, inte till barnen, så de slipper bli besvikna, sa Elsa och lade ner pennan i pennfodralet. Ska jag göra te till dig, mamma? Och läsa saga för Vilde?
Åh, ja! Karin reste sig, famnade sin dotter och pussade henne på tinningen. Du har blivit så lång! Inte längre den lilla krabaten jag brukade pussa på huvudet. Allt på din pappas sida …
Snälla, mamma… Elsa gled undan. Vi kan väl låta bli att prata om honom.
Vi låter bli! Gå och sätt på te, så ska jag ringa ett samtal. Fick en strålande idé tack vare dig.
Karin höll kvar Elsa i famnen några sekunder till och puffade sen henne iväg.
Iväg med dig!
När hon följde dottern med blicken, den rakaste rygg i hela Norrbotten, tänkte hon: det är märkligt med gener. Hon själv, kurvig blondin med kvinnliga former, precis som lille Vilde. Stora blå ögon och samma barnsliga leende. Men Elsa som en porslinsfigur! Smal, spröd, alltid i rörelse. Perfekt hållning, svanliknande hals, långa handleder. Allt det där från pappan och svärmor. Svärmor som dansade balett sannerligen ingen primadonna, snarare den elfte svanen i bakgrunden. Men vilka axlar, vilken självdisciplin och arbetsmoral! Och så en minst sagt bitsk karaktär. Det enda Elsa INTE fått är hennes temperament. Karin suckade och log Elsa lyste av vänlighet, och det märktes bland alla hon mötte. Ibland var det på gott och ont, för folk utnyttjade hennes hjälpsamhet hej vilt. Inte för att Elsa hade ändrat sig hon hittade alltid ett sätt att hjälpa någon.
I huset fanns det ständigt sjuka djur kylda marsvin, skadade fåglar, och förra året en bandhund. Men den som stannat kvar var en stor, gammal katt som Elsa plockat in en smällkall januaridag. Vintern slog till med minusgrader så skolorna stängde. Elsa och Vilde var hemma, Elsa i köket och Lillebror fastnaglad vid Bolibompa. När hon insåg att det saknades lök till köttfärsåsen, sprang hon över till närbutiken, och beordrade Vilde att absolut INTE röra sig en millimeter från soffan. På vägen hem halkade hon, rasade i backen utanför porten och mötte en blick i guldgula ögon på trappan en kolsvart jätte, dammig och tufsig, med trasig päls och noll förväntan på livet.
Elsa skrapade tårarna från det onda knät och frågade:
Fryser du? Ska du följa med in?
Katten svarade inte, bara kurade närmre sig själv.
Elsa försökte lyfta honom, men det var lönlöst han var blytung! Då öppnade hon porten och lockade:
Kom igen, det finns mjölk inne!
Katten kikade stort och skeptiskt men rörde sig inte. Elsa sjönk ner vid hans sida, blöt och kall.
Var inte rädd… kom, du måste ju in. JAG behöver dig.
Efter en lång stund buffade han till slut sitt stora huvud mot hennes hand och reste sig sakta.
Så där ja! Elsa jublade, fann balansen och stödde sig på ledstången. Vilde är snäll, han skriker men bits inte.
När Karin såg honom dagen efter skakade hon bara trött på huvudet.
Elsa… den där överlever inte länge.
Men mamma, han får i alla fall vara varm!
Ja, ja. Det är som det är.
Karin orkade inte protestera. Hon gick runt på automatik; jobbade, gjorde det allra nödvändigaste hemma och försökte ge barnen kärlek. Det kändes som livet var sirap. Allt omkring henne klibbigt och slirigt och meningslöst. Allt utom Elsa och Vilde. De höll henne flytande.
Maken, Mattias, försvann inte på en gång. Han körde dubbelliv i över ett år, osäker på vilket hem som roade honom mest. Och, trots att Karin slutade bry sig om hans närvaro, ville han inte dra.
Du tycker uppenbarligen inte om mig, det syns ju. Men barnen, de gillar mig.
Så de bodde i varsitt rum lägenheten var ändå stor. Karin flyttade in hos Elsa, hon sa inget, förstod mer än en kan tro om en tolvåring. Dessutom visste Karin att Mattias hade en son i sin nya familj, och kvinnan, blonda sekunden, som nu fick titulera sig som hans fru, gick viskande förbi Karin i parken. Karin log snett inget att tävla mot där, långbent och stylad. Modell-Lisa liksom.
En dag bestämde Karin sig för att promenera hem över Djurgården istället för att ta bussen, precis som förr i tiden. Skogen hade just börjat skifta till höstfärger, för ovanlighetens skull var det inte duggregn. Hon sparkade på löven, insöp doften av frisk luft och försökte för en gångs skull sluta snurra på framtidsoro som en gammal grammofon. Efter halvtimmen i parken kände hon sig mindre stressad än på månader.
Hon skrattade till när en ekorre hoppade över nosen på en förvirrad Labrador vars husse såg ut precis som Mattias kanske skulle göra om tjugo år ståtlig, gråhårig och stadig. Vid sidan om en annan kvinna, inte hon. Aldrig mer grillkvällar på landet ihop eller spontanresor mot havet. Det var förbi.
Hon drog en lång suck och höll blicken avsiktligt åt ett annat håll och såg givetvis Mattias, hand i hand med nya frun och den lille pojken.
Livet, alltså. Det går på autopilot, stjälper en omkull med en snabb vänstersväng och väntar sig inte ens ett ursäkta. Karin vände på klacken och promenerade beslutsamt ut genom grinden, visste till slut exakt hur det skulle bli.
Senare samma kväll samlade hon ihop hans prylar och när han protesterade sa hon lugnt men bestämt:
Nu räcker det. Gå.
Kanske var det Elsas lilla nickning i dörröppningen som gjorde att han faktiskt gick den här gången.
När dörren slog igen vägrade benen bära längre och Karin hamnade på golvet mot väggen. Elsa slängde sig ner bredvid henne.
Men mamma!
Karin slöt ögonen, samlade sig, och sa sedan:
Sätt på teet, Elsa. Jag behöver en kopp.
Barnen reagerade väldigt olika. Vilde, fortfarande rätt liten, tyckte det var skönt att vara med mamma, och saknade inte pappan, som ändå mest höll på med annat. Elsa fick däremot en chock hon sa inget, men låg sömnlös och stirrade på trädtoppar som kastade skuggor på väggen om nätterna. Tröttheten tog över till slut, hon blev orolig, grät för minsta lilla. Karin tog henne till psykolog, men det hjälpte föga. Först när katten, som nu kallades Sixten, flyttade in, började stämningen vända.
Barnen döpte honom till Sixten. Han blev varken mysig eller kelig, utan satt i hörnet med stilla närvaro. Men det räckte. Särskilt för Karin, som om nätterna ibland pratade med honom över en kopp te. Om livet, rädslor, svek, och varför det gjorde så förbaskat ont ibland att vara vuxen. Trots allt stannade Sixten kvar och gav illusionen av att förstå allt.
När Karin insåg att Elsa också behövde prata med Sixten, sa hon sådär i förbifarten:
Om du funderar på att omplacera honom, glöm det! Han stannar.
Under det första året växte Sixten till sig, fick ny päls och blev nästan vacker. När vänner frågade om relationer och män skrattade Karin:
Jag hittade redan drömman: lyssnar, kräver ingen mat, lämnar aldrig toafläckar och gnäller aldrig om hockey. Sixten, och han biter aldrig!
Kärlekslivet var inget för henne längre. Kände sig trasig, som en docka vars ben fastnat i fel position och aldrig lossnar. Enda ljusglimten var barnen.
När Elsa gick på förskolan slapp hon pysselstressen mest var det kalas, klänningar och hårband. Men med Vilde var det annat ljud i skällan. Engagerade pedagoger och dito föräldrakommitté. Mer pyssel än geléhallon på fredagsfika.
Mattias deklarerade att underhåll skulle hon bara få via domstol, så någon hjälp därifrån var det inte att räkna med. Karin snålade sig igenom två månader, och tog till sist extrajobb. Mindre tid till barnen men helt oberoende av exet. Fast pysseltävlingarna var förstås lika påfrestande som alltid.
Först var det ingen fara en pappersigelkott här, en klump där. Elsa hjälpte till så gott hon kunde, Vilde ville helst göra själv. Men hans konstverk åkte ständigt in i skamvrån tills det, på föräldramötet, blev ett jäkla liv för att även hemlagat försvann bakom de vuxnas storverk.
Men snälla nån! fröken Agneta försökte återfå kontrollen. Det handlar ju om framtiden! Hur ska de få självförtroende om ni inte deltar? Halvtimmen ni lägger på pyssel väger tungt för relationen! Kan ni inte? Hur ska ni då bli bra föräldrar?
Där stängde Karin av. Tänkte på Sixten kissekatten, inte exmaken. Alla ska hem, värmas upp med en kopp te och ett skratt. Så blir det ändå bra till slut.
Hon smet ut i tid, ignorerade ordförandes Karin, du får rapport SEN! och bestämde sig för att låta telefonen vila tyst.
Efter det där mötet för en vecka sen kom nu det nya gnälliga Whatsapp-meddelandet om ännu en tävling. Men den här gången blev hon förbannad. Nu räcker det! Ska det vara barnens tävling, så kör vi barnens saker. Om de ens vill, så att säga. Ett samtal med några föräldrar räckte: nu skulle barnen få köra själva.
Och, faktiskt nästa förskolefest blev något de sent glömde. Karin gick dit med bra känsla. Vadå, blir det pannkaka så blir det.
Vildes lilla igelkott låg så klart längst bak uppe på hyllan under de riktigt imponerande konstverken som föräldrarna knåpat ihop. Men Karin tog resolut ner hans och placerade den mitt i blickfånget.
Karin, vad gör du? undrade Agneta.
Hoppar in för att ALLA ska se Vildes igelkott, för han har gjort den själv! Sa att jag ville rätta till etiketten. Hon flyttade lite på mästerverken, och nu stod Vildes pyssel på hedersplats.
Agneta blev röd i ansiktet, men vågade inte stoppa henne. Vilde stod gapande när han såg att ALLA nu kunde se just hans pyssel. Några barn berömde hans igelkott. Han höll på att spricka av stolthet.
Lekrummet fylldes av föräldrar och barn, ganska kaotiskt, innan det blev dags för avslutning i samlingssalen. Karin blinkade till Varas pappa och smet ner till bottenvåningen med Vilde.
Showen blev jättefin. Vilde läste den lilla dikten Elsa hade hjälpt honom med och svingade sig genom en vals med vara. Ingen verkade ens notera hans sneda ben i dansen. Karin tänkte, där finns anlag från farmor ändå borde kanske anmäla honom till danskurs?
Till sist var det diplomutdelning. Förstås, Vilde blev utan erkännande tillsammans med flera pysslande kompisar. Då reste Karin sig under pågående applåder.
Nu har vi föräldrar nåt vi vill säga! Om det är okej!
Hälften av publikens föräldrar log, några såg förvånade ut. Karin gick till scenen, tog emot en bunt diplom av Sashas mamma och vinkade åt Lisa-Lenas mamma med godislådan.
Vi vill också TACKA pedagogerna för all energi och påhittighet! Hur ni utvecklar både barnen… och oss! Tack snälla, ska vi säga det i kör?
Störande nog svarade alla. Till och med Agneta log ett snett leende.
Och nu vill vi ge diplom till de barn som deltagit men hamnat utan erkännande och de har ju kämpat precis lika mycket! Karin började ropa upp barn. Godis och diplom delades ut så det stod härliga till. Skratten blev fler, stämningen piggade på sig.
Men nu är det klart! ropade Agneta.
Vänta, det är inte alla barn ännu! ropade Karin och delade ut diplomen till slut.
Sen las major och Nobelpris fram till föräldrarna bästa föräldrapyssel med stora klubbor som pris. Karin nickade allvarligt. Ni har verkligen lagt ner tid här får ni också uppskattning!
Ingen av de mest ivriga pysselföräldrarna gick lottlösa därifrån.
Efteråt fick Karin höra att det blivit diskussion om arrangemanget. En extra hylla för BARA barns egna pyssel hade nämligen trollats fram, och ovanför stod Elses handskrivna banderoll: Jag gjorde själv!.
Sen rusade Karin och Vilde hem, där Elsa väntade med te och nyheter.
Mamma?
Ja, min skatt? Karin kikade på sin stolte son.
Om jag fick diplom, betyder det att min igelkott var bra?
Självklart! Alla hörde och du gjorde den själv. Inte ens Elsa hjälpte dig!
Fast den blev lite konstig…
Och? Det är ju DIN igelkott! Det viktigaste är att den är DIN.
Vilde funderade, försökte hålla jämna steg med Karins raska steg. Sen såg han upp på henne igen:
Mamma, är du stolt över mig?
Karin stannade tvärt, så att han höll på att gå rakt in i en lyktstolpe.
Jag är SÅ stolt över dig! För att du är självständig, inte ger upp och för att du hjälper till hemma. Jag märkte minsann att det var DU som diskade igår och inte Elsa!
Vad är en riktig man då?
Karin funderade.
Jag tror det är en som löser sina problem själv men samtidigt får säga tack när han får hjälp. Och en riktig man diskar också, när syskonet har läxor.
Hur då?
Det ska jag berätta när du blir äldre. Men vet du vad? Karin reste sig, tog hans lilla hand.
Vad då?
Vi förtjänar faktiskt en liten fest nu. Eller hur?
JAAA!
Sittandes vid köksbordet med sin favoritkopp te, såg Karin hur barnen fnittrade och Sixten knorrade ihop sig i ett hörn, halvt snoozande. Det är konstigt ändå, tänkte hon barn behöver så lite för att bli lyckliga, bara någon visar att det de gör spelar roll.
Nu låter jag mobilen ligga tills vidare, bestämde hon. Nästa dag raderar hon gruppchatten och låter Lisa-Lenas mamma rapportera det viktiga, punkt! Och ibland skrattar de ihop åt förvånade miner när godiset delades ut.
Två år senare har Vilde börjat på kadettskola. Igelkotten står kvar på kökishyllan, bredvid Elses vackra tekanna som hon tar med hem från Stockholm på loven.
När sedan Karin blir ensam kvar med Sixten det första tysta året, kommer hon först känna sig vilsen. Men så småningom träffar hon en man helt olik exmaken: låg, mjuk och luden som hon själv. Gunnar, en trygg och vänlig själ, kommer att förstå henne och barnen på ett sätt hon aldrig trott var möjligt, efter alla år av tvivel. Och så småningom blir det nya stunder på landet med grill, rosor och havsbad, och det allra viktigaste barn och barnbarn nära. Elsa, hem på lov, kommer gå bakom dem i parken, se dem gå hand i hand som skolelever, och tänka: Sådär vill jag också ha det någon att hålla i handen, sparka i löven, mata ekorrar och sedan sitta tyst med över en kopp riktigt starkt te. Orden får vänta, för ibland räcker det helt enkelt att någon hör en rakt i hjärtat.Och när Elsa en kväll, året därpå, gjorde sig klar att återvända till Stockholmnu vuxen på riktigt, med egen lägenhet och drömmar om sitt första jobbsmög hon ut i köket där Karin satt över tekoppen med morgonrocken virad som en skyddsmantel mot ensamheten. Regnet trummade försiktigt mot rutan, Vilde skrattade i telefonrummet åt en kompis skämt, och Sixten snarkade i sin korg. Elsa såg på sin mamma, på rynkorna hon lärt sig utantill, på stänk av grått i håret. Hon log omsorgsfullt och drog en filt om Karins axlar.
Du, mamma. Jag är glad att vi hade Sixten. Jag ska ha katt sen också.
Karin såg på henne med tårar som glittrade lika mycket av trötthet som av värme.
Fint, älskling. Och du lämna alltid plats för egna igelkottar på hyllan.
Elsa log, viss om att hon aldrig skulle nöja sig med andras mästerverk, utan använda sina egna händer. Hon kysste sin mamma på pannan och gick ut i natten, fri och lite rädd men med hjärtat fullt av mod.
När dörren slog igen stod Karin kvar, framför hyllan. Sixten lyfte huvudet, gäspade ljudligt och trampade med tassen mot Vildes sneda igelkott.
Ja, gamle vän, sa Karin och smekte den dammiga ryggen. Vi klarade det ändå. På vårt sätt.
Och när vinden ven runt huset, visste hon i den här lilla världen fick alla plats, högt och lågt, snett och tokigt, kärleksfullt och ibland trasigt. Livet sprack upp i leenden igen, och varje litet steg framåt var deras eget mästerverk.
Allt annat fick vänta till imorgon.
Slut.
