Ebba, men det är ju iskallt på vintern! Vi måste elda i spisen och hugga ved!
Mamma, du vet ju att du är en landsbygdskvinna, du har alltid levt så. Din farfar och mormor bodde hela livet på landet, inget annat. På sommaren är det däremot underbart vi kan odla på trädgården, plocka bär och svamp i skogen.
Karin hade precis börjat vänja sig vid pensionärslivet. Sextio år bakom sig, trettiofem av dem som bokhållare på ett verkstadsföretag. Nu fick hon sitta i lugn och ro, dricka morgonte med en bok och inte behöva skynda någonstans.
De första månaderna njöt hon av stillheten. Hon steg upp när hon ville, åt frukost i sin egen takt och tittade på tvprogrammen utan tidspress. När hon behövde handla gick hon till närbutiken när kön var kort. Efter fyrtio år på jobbet kändes det som en verklig lycka.
Lördagsmorgonen ringde Ebba:
Mamma, vi måste prata. Allvarligt.
Vad är det för något? frågade Karin oroligt.Är allt bra med Maja?
Maja mår bra. Jag kommer och berättar när jag är hemma. Oroa dig inte!
De orden fick Karin att oroa sig ännu mer. När barn säger oroa dig inte finns det alltid något att oroa sig för.
En timme senare satt Ebba i köket och smekte sin växande mage. Trettiotvå år och ännu ett barn på väg, men hon hade fortfarande inte gift sig med Oskar. Trots att de bott tillsammans i fyra år hade de inte gjort något formellt.
Mamma, vi har problem med hyran, började Ebba och ryckte i sin kaffekopp.Hyresvärden vill höja hyran. Vi klarar knappt den nuvarande, och nu kräver hon två tusen kronor mer.
Karin nickade medkännande. Hon visste hur tungt det var för unga. Oskar hade olika jobb idag lagerarbetare, imorgon budbilsförare, dagen därpå vakt. Ebba var hemma med Maja på föräldraledighet och skulle snart gå på en ny föräldraledighet.
Vi har funderat på att flytta till en billigare lägenhet, fortsatte Ebba,men ingen vill ha ett barn i lägenheten.
Och vad tänker ni göra? frågade Karin, redan förberedd på ett knivigt svar.
Därför är jag här, sa Ebba och knöt en tråd i sin tröja.Mamma, får vi bo hos dig tillfälligt? Vi sparar pengar och kanske sedan köper vi en egen bostad med bolån.
Karin hällde upp mer te. I deras tvårumslägenhet var det redan trångt, och nu skulle en hel familj med två små barn komma in.
Ebba, hur ska vi få plats? frågade Karin.Jag har bara två små rum.
Vi får lösa det, svarade Ebba.Det viktigaste är att spara. Vi betalar nu tretton tusen kronor i hyra, du vet, om ett år blir det ett hundra femtiotal kronor. De pengarna kan vi lägga på en kontantinsats till ett bolån.
Karin föreställde sig scenariot: Oskar som går omkring i lägenheten i sina tofflor, pratar högt i mobilen. Maja som gråter, leksaker överallt, tecknade filmer på högsta volym. Ebba med sin runda mage, som kräver extra uppmärksamhet.
Var ska Maja sova? försökte Karin hitta ett rimligt argument.
Vi sätter en spjälsäng i det stora rummet, föreslog Ebba.Du får den lilla sovrummet, bara en soffa och tv är nog.
Mamma, men jag har precis gått i pension, jag vill ha lite ro, protesterade Karin.Fyrtio år på jobbet har gjort mig trött!
Ebba suckade och svarade nästan som om hon talade till en okunnig:
Mamma, varför ska du vilja ha stillhet när du är sextio? Du är fortfarande frisk. Många mormödrar i din ålder tar hand om sina barnbarn.
Det lät som en kritik som om andra mormödrar är duktiga och du är självisk.
Och så har du din sommarstuga, fortsatte Ebba.Det fina huset har du hållit i toppskick. Du kan bo där. Lufta är ren, tyst, perfekt för en pensionär.
På sommarstugan? frågade Karin, nästan förvånad.
Ja. Vi kan odla tomater, ha en liten trädgård. Det är bra för hälsan, säger läkare att äldre bör vistas ute mycket.
Karin kände en kall kår i magen. Sommarstugan låg trettio kilometer från stan, bussen gick bara på morgnar och kvällar.
Ebba, men vintern är kall där, sa hon.Vi måste elda med ved.
Mamma, du är från landet, du har alltid haft så, svarade Ebba.På sommaren är det underbart.
Ebba pratade som om hon erbjöd ett lyxigt semestervistelse, inte ett enkelt liv på landet utan bekvämligheter.
Om jag behöver gå till läkaren? Till apoteket? Till mataffären?
Du åker väl bara till läkaren en gång i månaden, så räcker det. Och du kan köpa mat i stora mängder och frysa ner. Du har ju ett stort frysutrymme.
Och mina vänner? Mina grannar som jag alltid pratar med?
Vi kan ringa, eller de kan komma på sommarstugan och grilla. Det blir roligt!
Karin kunde inte tro sina öron. Ebba föreslog att hon skulle bli en sommarstugeensamvarg för att ge dem plats i lägenheten.
Hur länge vill ni bo i min lägenhet?
Minst ett år, kanske ett och ett halvt.
Ett år eller ett och ett halvt! Det skulle betyda att de bodde i den lilla tvårumslägenheten hela året, eller att hon levde ensam på sommarstugan.
Vad tycker Oskar?
Han är helt med! sa Ebba.Han säger att det är bättre på stugan än i stan, ingen stress, ingen press.
Du kan läsa böcker eller titta på tv, fortsatte Ebba.Oskar föreslog till och med att vi installerar en satellitantenn så du får fler kanaler.
Karin föreställde sig Oskar som en generös hjälte som låg på hennes favoritsoffa och erbjöd satellit.
Tänk efter själv, sa Ebba.Du har bara två rum, vad ska du göra? Det blir inget av nytta. Men vi klarar oss, sparar pengar, blir självständiga.
När tänker ni flytta?
Kanske redan imorgon. Vi har knappt några grejer, hyresvärden letar redan efter nya hyresgäster och vill ha dem ut i slutet av månaden.
Karin hällde upp mer te med darrande hand. Ebba stirrade förväntansfullt på sin mamma, som tänkte: Vad säger du, mamma? Skulle jag verkligen säga nej till min egen dotter i hennes svåra stund?
Vad händer om ni och Oskar slutar vara tillsammans? Ni är ju inte gifta.
Det spelar ingen roll om vi är skrivna eller inte. Barnen är gemensamma, vi har bott ihop i fyra år. Äktenskapet förändrar ingenting.
Om ni skulle bryta ihop?
Det kommer vi inte att göra, svarade Ebba bestämt.Och även om något händer, är lägenheten ändå min.
Det lät inte särskilt övertygande. Karin hade känt Oskar i fyra år han var ingen fast partner, idag här, imorgon där. Han bytte jobb varannan månad, och vänner med samma frekvens. Och Ebba var förälskad i honom som en tonårsflicka, redo att göra vad som helst för honom.
Mamma, jag har precis gått i pension och ville ha lite ro för mig själv.
Mamma, vad betyder för mig själv? protesterade Ebba.Det är ju heligt att hjälpa barn och barnbarn!
Ebba spelade på Karins känslor som en proffs. Karin kände hur hennes motstånd smälte.
Om jag säger nej? Om jag inte kan ta emot er?
Ebba tystnade en stund, suckade tungt och la händerna på sin mage:
Mamma, jag vet inte vad som händer då. Det skulle göra mig riktigt ledsen. Det är så ont att min egen mamma vägrar hjälpa i en svår stund.
Det lät som en hotfull påminnelse. En evig oförrätt, ett avbrott i relationen, ingen kontakt med barnbarnen.
Karin föreställde sig Ebba berätta för alla bekanta: Föreställ er, min mamma vägrade hjälpa sin egen dotter!
Och vad gör vi då? skrek Ebba.Vi har två barn, inga pengar. Oskar vill kanske flytta till sin mammas enrumslägenhet, men hon gillar oss inte särskilt.
Karin kände Oskars mamma en skarp, rakt på saktyp och visste att Ebba där skulle hålla sig kort.
Mamma, hjälp oss! vädjade Ebba.Bara ett år! Vi ska inte störa dig. Du kan åka till sommarstugan och vila från stadens myller.
Och måste jag åka dit ofta?
När du har tid. Kanske på helgerna åker du till stan, handlar, träffar vänner. Och på vardagarna är det lugnt på stugan, perfekt för en äldre.
Okej, sa Karin, kände hur hon gav med sig.Men bara ett år, exakt ett år, inte mer. Och bara om ni sparar, samlar pengar och aktivt söker ett eget boende.
Ebba kastade sig i famn:
Mamma, du är bäst! Tack, du kommer att se att allt blir bra! Vi ska inte störa, vi fixar allt.
Och jag åker till stugan när jag vill, tillade Karin.Det är mitt villkor.
Självklart, mamma! svarade Ebba.Din lägenhet, dina regler. Vi är gäster, vi förstår.
Efter en vecka hade de flyttat in. Oskar organiserade sina saker i garderoben. Maja sprang runt i rummen och utforskade den nya omgivningen. Ebba styrde flytten, pekade var vad skulle stå.
Karin stod mitt i kaoset och packade en resväska till sommarstugan, kände sig som en utstött i sitt eget hem.
De första månaderna var ett riktigt helvete. Oskar anpassade sig snabbt, satte på tv:n på högsta volym, pratade i mobilen dag och natt. I kylskåpet dök upp energidrycker, på hyllorna proteinshakes.
Ebba gjorde sina krav: för varmt, för kallt, musiken störde. Maja grät på nätterna, leksaker låg i alla hörn, tecknade filmer gick från morgon till kväll.
Karin åkte till stan en gång i veckan för mat och medicin, och varje gång skräckslagen över vad som pågick. Hennes prydliga lägenhet hade förvandlats till en genomfartsgata. På köket stackor med orent disk, i badrummet torkade Oskars barnkläder och strumpor, soffan var fläckig av juice och kakor.
Ebba, ska vi städa lite? föreslog Karin.
Mamma, när kan jag? svarade Ebba.Barnet är litet, jag har fullt upp. Oskar är trött efter jobbet och behöver vila på kvällen.
Jag kan hjälpa till medan jag är i stan.
Nej, nej, vi klarar det själva. När barnet är äldre städar vi.
När kom aldrig. Karin tvättade själv disken, dammsög, torkade damm, men varje gång hon kom tillbaka var allt i oreda igen.
På sommarstugan kände hon sig som en främling. Tretti kilometer från civilisationen, närmsta butik tre kilometer bort, bussen gick bara två gånger om dagen.
Grannarna undrade:
Galen, varför bor du här hela året? Du har ju en lägenhet i stan.
Min dotter och hennes familj bor tillfälligt här, svarade Karin.De sparar till en egen bostad.
Åh, så är det. Det är ju rätt att hjälpa unga.
Man kan inte förklara för grannarna att lägenheten är ockuperad av dottern och hennes sambo, och att de artigt blev förflyttade till landet för hälsans skull.
Vintern på sommarstugan var särskilt hård. Vedförrådet tog snabbt slut, vattnet fick värmas på spisen. Karin kände sig som om hon befann sig på världens ände.
Efter ett halvt år blev Ebba mamma till sonen Denis. Karin hoppades att de då skulle bli mer aktiva i bostadssökandet. Men när hon kom till stan för att hälsa på nyfödda sa Ebba:
Mamma, med två barn hittar vi inget lämpligt boende. Vem vill ta emot en familj med ett spädbarn? Låt oss bo ett år till, okej?
Karin insåg då att de hade lurat henne från början. Ett år skulle bli två, två skulle bli tre.
Ska hon verkligen tillbringa sina pensionsdagar på en övergiven stuga? Nej!
Till slut tvingades Ebba och familjen ut med polisens hjälp, eftersom de vägrade lämna lägenheten. Karins namn föll under förolämpningar, svordomar och hot.
Men hon brydde sig inte längre, för avtalet var på ett år och hon höll det. Är detKarin stod på tröskeln till sin tomma lägenhet, kände sig både fri och trött, men visste att livet nu äntligen åter gick i hennes egen takt.
