Alva, tro inte att jag är någon skum figur! Jag är inte hemlös. Jag heter Mikael Andersson. Jag har kommit för att hälsa på min dotter. Det är svårt att förklara
Det var några timmar kvar till nyår. Alla på kontoret hade redan gått hem, men ingen väntade på Lina
För att slippa gå till arbetet den första januari bestämde hon sig för att göra jobbet i förväg.
Hon hann hem i tid; en skål med sallad, frukt och en flaska mousserande vatten väntade redan i kylskåpet, förberedd kvällen innan.
Att klä på sig kändes helt onödigt. Hon ville bara släppa av högklackarna och ta på sig en mjuk pyjamas.
Det var så att hon och Anders hade separerat för några månader sedan, och skilsmässan hade varit så smärtsam att Lina inte skyndade sig att inleda nya relationer.
Nu kändes det bekvämt att vara ensam
Anders hade försökt vinna tillbaka henne, ringt flera gånger, men Lina ville inte börja om på nytt inget skulle bli bra, de var för olika, för komplicerat.
Hon ville inte ens tänka på honom längre; det var ett förflutet som bara förstörde hennes fest.
Lina steg av minibussen. Bara ett par steg och hon var hemma.
Vid ingången, på en bänk, märkte hon plötsligt en gammal man. Bredvid honom stod en liten julgran.
Kanske är han på besök hos någon tänkte hon.
Lina hälsade, och mannen nickade utan att möta hennes blick.
Det såg ut som om tårar glimrade i hans ögon, eller kanske reflektionen från gatlyktorna, men hon tänkte inte mer på det och skyndade sig in i lägenheten.
Det började bli kyligt, och Lina rös till.
Efter duschen tog hon på sig sin favoritpyjamas, hällde upp kaffe och gick fram till fönstret.
Förunderligt nog satt den gamle fortfarande på bänken utanför.
Det har gått mer än en timme sedan Lina kom hem, två timmar kvar till nyår. Om han kom för att hälsa på någon, varför sitter han ute? Och den där glansen i ögonen! funderade hon.
Lina dukade bordet, tände ljusslingan på sin julgran, men tankarna vandrade ständigt tillbaka till den ensamme gamle.
Efter en halvtimme kikade hon ut genom fönstret; mannen satt orörlig.
Kanske är han sjuk? Kylan kan verkligen göra så.
Lina kastade på sig en rock och gick ut.
Hon satte sig bredvid honom på bänken.
Han såg på Lina och vände sig om.
Ursäkta, har du det bra? Jag märkte bara att du sitter ensam så länge. Det är kallt ute. Kanske kan jag hjälpa till med något?
Den gamle suckade:
Ingenting, lilla vän! Allt är bra, jag bara sitter en stund och går sedan hem.
Vart?
Till tågstationen. Jag ska hem.
Det är ingen idé. Jag vill inte se dig sitta där på bänken i morgon. Stå upp! Kom, kom in hos mig, värm dig, och sen kan du fortsätta dit du ska.
Men
Inga men! Kom nu!
Lina tänkte att om hennes vän Sigrid hade sett henne nu, hade hon säkert gjort stora ögon och men Sigrid var inte här, och Lina kunde inte lämna den gamle ensam.
Den gamle reste sig, tog tag i julgranen.
Får jag ta den?
Självklart, ta den bara.
I lägenheten placerade han granen i hallen, klädde av sig och gick långsamt, tydligt frusen.
Han satte sig vid köket, Lina hällde te och han höjde muggen, värmde händerna en stund innan han talade.
Alva, tro inte att jag är någon skum figur! Jag är inte hemlös. Jag heter Mikael Andersson. Jag kom för att träffa min dotter. Det är svårt att berätta
Min fru och jag har sedan länge gått skilda vägar. Jag bär skulden, jag träffade en annan kvinna.
Jag föll för henne som en ung man, såg inget annat
Först gömde jag mig, sedan fick min fru reda på det av vår dotter Elsa, och bråk började hemma. En dag slog jag igenom dörren och gick till min älskade
Elsa var då fem år gammal.
Till en början kom jag ofta och försökte hjälpa till, men Eva, min före detta fru, var väldigt stolt och tog inte emot någon hjälp. Hon tog inte ens emot underhållsbidrag, bestämde sig för att uppfostra dottern själv.
Jag försökte bidra genom mina föräldrar, genom henne, men hon accepterade inget! Inget alls!
Hon började vända Elsa emot mig.
En dag, när jag kom till förskolan för att lämna leksaker, sprang Elsa iväg, ville inte prata med mig och sa att jag var ingen för henne.
Då beslutade jag att dra mig tillbaka, sluta dyka upp i hennes liv. Eva och jag lämnade staden. Jag försökte först skicka pengar till Eva för Elsa, men pengarna kom alltid tillbaka.
Jag slutade skicka dem. Jag insåg att Eva inte skulle ta emot något från mig.
För tio år sedan kom Eva och jag tillbaka till den här staden. Mina föräldrar var redan borta, så vi bodde i deras lägenhet.
Sedan sålde vi den, köpte ett litet hus på landet utanför staden, och bodde där.
Det fungerade aldrig med barnen
För två år sedan gick Eva bort och jag blev ensam.
Jag vet inte varför jag idag gick till min dotter Jag hoppades inte på någon förlåtelse.
Jag hade inte sett henne på många år. Hon bor i samma lägenhet som vi en gång bodde i.
Jag köpte en julgran, kom till Elsa, men hon släppte inte in mig i dörren
Jag förstår allt
Varför kom jag? Vad ville jag se? Jag är främling för henne. Vad hoppades jag på?
Jag har väl inget att begära mitt hem är tryggt, min pension är bra, jag kan hjälpa min dotter, för hon är den enda som betyder något för mig!
Allt skulle ha varit annorlunda om Eva hade låtit mig vara med i Elsas liv!
Jag gick bort från Elsas lägenhet och vandrade utan mål. Så hamnade jag här, satte mig på en bänk och stannade upp, ville inte ens röra mig. Kanske hade jag bara suttit där för alltid
Men ödet hade andra planer! Jag tror jag ändå är behövd här Tack, min dotter, jag har värmt mig, jag går och väntar på bussen hem.
Vart ska du gå så sent på natten? Bussen går först på morgonen, och om en halvtimme är nyår. Stanna, jag kan låta dig sova på soffan och du kan ta bussen i morgon.
Mikael tittade på Lina.
Det känns väldigt obekvämt, Alva. Så få skulle släppa in en främling nu nuförtiden. Ärligt talat vill jag inte vara ensam längre, om du låter mig få stanna. Jag åker på morgonen.
Då är det avtalat.
På morgonen packade Mikael sina väskor.
Tack, Alva, för allt. Du är som en ängel som räddade mig från ett dumt beslut, för jag ville faktiskt stanna där på bänken.
Du får gärna komma på besök! Det är inte långt, jag har ett litet biodlänga, fem bikupor bakom huset, på sommaren är det underbart.
Eva älskade trädgården Äpplen, päron, allt man kan tänka sig! Och på vintern är det också skönt, kom förbi, vila vid floden. Det är bra här!
Det låter fint, Mikael Andersson! Jag kommer säkert!
Bra, då åker jag, tack än en gång
Lina såg ut genom fönstret tills Mikael försvann runt hörnet.
Så går det ibland! Närstående vill man inte veta något om, men främlingar blir ibland som familj.
Lina hade förlorat sina föräldrar tidigt, och efter att ha lyssnat på den ensamme gammels sorgliga berättelse bestämde hon sig för att besöka honom igen.
—
**Livsläxan:** Ibland visar det sig att den största värmen kommer från ett oväntat möte, och att det är i att öppna sitt hjärta för främlingar vi finner både tröst och meningen med att vara människa.
