Kära dagbok,
Idag minns jag den tid då mitt liv verkade gå på räls, men som en snöstorm på fjället plötsligt vände. Jag heter Erik Andersson, 30år gammal, och arbetar som avdelningschef för försäljning på ett medelstort företag i Stockholm.
När jag var ensam och utan några familjeband var jag van att gå omkring i kontorets korridorer som en ensam varg på jakt efter nya möjligheter. En vårmorgon gick en ung kvinna in i mitt kontor. Hon hade kort, ljusblont hår och blommiga ögon som en våräng i Skåne. Hennes namn var Alva Bergström ett namn som bara hör till vår svenska kultur och som jag aldrig hört förrän den dagen. Hon hade precis börjat som juniorförsäljare i min avdelning, och jag kände genast en märklig värme i bröstet.
God morgon, kollega sade jag med ett leende som fick hennes blick att fastna i min.
God morgon, Erik svarade hon mjukt och log tillbaka.
Jag presenterade henne för vår erfarna handledare, Oskar Svensson, som gick bredvid mig och nickade. Kollegorna, mest kvinnor, kastade nyfikna blickar mot mig när jag steg bort. Oskar viskade åt sin kollega Linnea:
När började vår Erik att lägga extra mycket märke till nya rekryter?
Vi började arbeta tillsammans, men Alva höll sig mest som en tyst observatör. Hon var bara 22 år, men hade redan i tonåren stormat genom flera relationer, inklusive en så kallad romans med en professor som var fem år äldre än hon. Den försvann snabbt när hans fru fick reda på det.
En tid senare föreslog jag att vi skulle ta en fika efter jobbet på vårt favoritcafé på Södermalm.
Varför inte? Du är ju min chef, och med chefen bör man ha god kontakt svarade Alva, och lät ett svagt skratt klinga.
Jag trodde först att hon skämtade, men hennes nyfunna entusiasm fick mig att le. Jag var fortfarande singel, hade inga långvariga förhållanden, men nu började något snurra. Vi började dejta, och det gick så fort att alla på kontoret började prata om vårt kommande bröllop.
Jag gjorde allt för Alva utan att ifrågasätta. En dag sa hon:
Inga barn just nu, jag vill leva för mig själv. När jag känner mig redo talar jag. Inga blöjor eller pyjamasdräkter än.
Jag trodde att med tiden skulle hon förändras, men hon höll fast vid sitt beslut. När jag försökte prata om barn möttes jag av hennes skarpa svar:
Jag var tydlig från början, du lovade, så pressa mig inte till ett föräldraskap jag inte är redo för.
En morgon hittade jag henne i badrummet med ett graviditetstest i handen.
Är du gravid, Alva?
Hon nickade, och jag kramade henne så hårt att hennes tårar föll. Hon började gråta och ropade:
Jag vill inte föda, jag vill inte bli tung. Gör något!
Jag höll henne och kysste hennes tårfyllda kinder:
Det är lycka, Alva. Jag älskar dig. Vi får ett barn!
Trots det gick Alva till läkaren och bestämde sig för att avbryta graviditeten. Jag kom i sista stund till mottagningen, precis innan hon skulle gå in, och vi grälade på korridoren. Jag bad henne:
Snälla, Alva, låt barnet komma. Jag hjälper dig i allt.
Hon gick med på det under förutsättning att jag inte bytte blöjor och att hon fick sova när hon ville. Således följde jag henne under hela graviditeten, tillfredsställde hennes varje liten önskan. När dagen för förlossningen äntligen kom körde jag henne till förlossningsavdelningen i Solna. När vår lilla dotter, Lina, föddes, suckade jag av lättnad.
Som en nöjd och glad nybliven pappa körde jag hem för att vila. Nästa dag återvände jag till sjukhuset för att hälsa på Alva och vår nyfödda. Så fick jag höra:
Vi saknar er fru, hon har rymt och lämnat barnet.
Jag trodde inte på det. Jag bad personalen leta efter henne. De räckte mig ett dubbelvikt papper. När jag vecklade upp det bleknade min blick av vad som stod:
**Sök mig inte**
Alva försvann spårlöst. Hon svarade inte på samtal, bytte telefonnummer och försvann från både kontoret och vårt hem. En och en halv månad senare ringde hon mig.
Samla ihop mina saker, min bror Arvid kommer och tar dem. Ansök om skilsmässa själv, jag kommer inte tillbaka.
Hon talade aldrig om vår dotter Lina; för henne var hon bara en börda. Lyckligtvis bodde min mamma, Ingrid, i närheten och hon tog hand om Lina som om hon vore sin egen.
Samtidigt gick livet vidare på ett annat plan. Jag minns när jag och min vän Sofie Olsson, som hade träffat varandra på en konferens i Göteborg, gifte oss och fick vår son, Emil, född i Uppsala. Sofies man, Ivar Lund, hade tidigare sagt att han inte kunde få barn, men efter en oväntad diagnos blev han ändå far. De kämpade med tvivel och skam, men när Emil föddes såg de hur deras liv förändrades.
Vi fick också en dotter, Alina, i en liten klassrum i Skellefteå. En dag fick jag samtal från hennes skola:
Vi ber er komma omedelbart, er son har gjort något allvarligt.
Jag sprang till skolan och fann Alina och hennes klasskamrat, en pojke vid namn Viktor, i en dispyt. Alina var tidigare känd för att vara duktig och flitig, men idag grät hon för sitt sår på kinden.
Läraren Maria Johansson förklarade att Viktor hade knuffat Alina i ett ögonblick av ilska. Alina protesterade och sa att hon inte hade gjort något fel, men Viktor svarade att hon hade förolämpat honom. Så de stod mitt i korridoren, med mig och Sofie i bakgrunden, och försökte reda ut vad som hände.
Efter ett kort men intensivt samtal om vad som går fel i familjer, föreslog jag:
Vad sägs om en pizzakväll? Vi kan låta barnen prata med varandra medan vi vuxna får en paus.
Alla skrattade och gick med på det. Pizzan levererades till skolan, och barnen började äta och skratta tillsammans. Viktor sa till Alina:
Om någon retar dig igen, säg bara till mig.
Det var ett litet men betydelsefullt steg mot att läka gamla sår.
Allt detta har lärt mig en sak: Livet är som en svensk sommar ibland förtrollande, ibland stormig, men alltid med en möjlighet att börja om. Jag har lärt mig att man inte kan tvinga någon att stanna, men man kan alltid välja att gå vidare med ett öppet hjärta.
**Personlig lärdom:** Att älska någon betyder inte att man får kontrollera deras val; det betyder att man respekterar deras frihet och tar ansvar för sina egna handlingar.
Erik.
